Fulk I av Anjou (870–942), kallad den Röde (franska: Le Roux, latin: Rufus), var först vicomte av Anjou och sedan greve av Anjou fram till sin död. Han innehade också titlarna greve av Tours och greve av Nantes under delar av sin regeringstid och fungerade som lekmannabbot för ett eller flera viktiga kloster i regionen. Under sitt styre ökade Fulk både grevskapets yta och sin familjs politiska inflytande i Loire-området.
Bakgrund och uppkomst
Fulk I framträder i skriftliga källor i slutet av 800-talet och början av 900-talet under en tid då den frankiska kungamakten var svag och lokala stormän byggde upp självständiga maktcentra. Genom vågor av maktkamp, lokala allianser och militärt tryck mot grannarna kunde han konsolidera sin ställning i Anjou. Hans smeknamn den Röde syftar sannolikt på rött hår eller rödaktig hy och användes för att särskilja honom i en era med många namnkombinationer.
Regering och politik
Som grev och lekmannabbot utnyttjade Fulk den tidens kombination av våldsamt politiskt spel och kyrkliga förmåner: att vara lekmannabbot gav kontroll över klosterresurser och skaffade legitimitet. Han utökade Anjous maktområde genom ett nätverk av fästen och borgar, genom att stärka centralt styre i Angers och genom att knyta band med grannar via både militära aktioner och äktenskapliga allianser.
Militära konflikter och utrikespolitiska relationer
Under Fulks tid var Loire-dalen och Bretagne områden med återkommande konflikter — både mot lokala rivaler och mot yttre hot som vikingar och upprorsmakare. Fulk deltog i strider för att försvara och utvidga sina ägor, och hans styre präglades av ett behov att befästa gränserna och kontrollera viktiga flodöverfarter. Genom aktiv maktutövning kunde han tillfälligt lägga under sig städer som Tours och Nantes (notera att titeln greve av Nantes ibland var omstridd och kunde växla mellan lokala makthavare).
Familj och efterföljare
Fulk byggde upp en dynasti som kom att prägla västra Frankrike under kommande generationer. Efter hans död 942 efterträdde hans son Fulk II (kallad Fulk II "den gode") honom som grev av Anjou och fortsatte att stärka familjens position. Familjens successiva uppbyggnad av territorium och inflytande lade grunden för den anjouska ätten, som i senare århundraden skulle få stor betydelse i både Frankrike och England.
Betydelse och arv
Fulk I av Anjou räknas som en av de viktigare tidiga byggherrarna i området: hans arbete med att befästa makten i Anjou, skapa ett nätverk av försvarsanläggningar och kombinera världslig och kyrklig makt bidrog till att omvandla en regional vicomtesstiftelse till ett varaktigt grevskap. Hans insatser stärkte familjens prestige och gjorde Anjou till en betydande politisk aktör i Loire-området under 900-talet.
Sammanfattning: Fulk I (870–942) var en central gestalt i det tidiga medeltida västra Frankrike. Genom militära och politiska medel, samt genom kontroll över kyrkliga tillgångar som lekmannabbot, ökade han Anjous territorium och lade grunden för den anjouska dynastins framtida inflytande.