Vikingarna var ett skandinaviskt folk från norra Europa som var kända för att vara skickliga sjömän och krigare. Från slutet av 700‑talet till mitten av 1000‑talet reste de i sina långa skepp över hav och floder, genomförde räder, handlade och bosatte sig i områden som nu är det moderna Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien, men också i Irland, Ryssland, på Island, Grönland och kortvarigt i Nordamerika (Vinland).

Vikingatiden brukar ofta anges som perioden från år 793 (räd mot klostret på Lindisfarne) till 1066 (slaget vid Stamford Bridge). Anledningar till vikingarnas expansion var flera: sökande efter rikedomar och handelsmöjligheter, befolknings‑ och marktryck hemma i Skandinavien, politiska omvälvningar och sociala ambitioner hos våghalsiga ledare. De kombinerade sjö‑ och landkunnande med välutvecklad skeppsteknik, vilket gjorde snabba överraskningsräder och långa handelsresor möjliga.

Skeppen och navigeringen
De berömda långskeppen var snabba, grunda och stabila — byggda för såväl havssegling som för att dras upp på stränder och fortsätta inåt floder. Vikingarna använde solen, stjärnorna, kända landmärken, strömförhållanden och annan praktisk kunskap för navigation; vissa teorier nämner även så kallade "solstenar" som ett möjligt hjälpmedel. Skeppen gjorde det också möjligt att transportera både krigare och bosättare samt handelsvaror över stora avstånd.

Räder, handel och bosättningar
Vikingarna utförde allt från snabba räder mot kyrkor och handelscentra till längre handelsresor. De etablerade handelsplatser och städer som Dublin och York och skapade politiska enheter som Danelagen i delar av England. I Frankrike ledde vikingainsatser bland annat till att hertigdömet Normandie bildades, där en vikingahövding (Rollo) senare slöt avtal med den frankiske kungen.

Handel och kontakter
Förutom plundring var handel en central del av vikingarnas verksamhet. De handlade med silver, pälsverk, slavar, järn, honung, bärnsten och keramik. Vikingarnas nätverk sträckte sig längs floder mot Svarta havet och Konstatinopel (där vissa tjänade i varangianergardet) och västerut mot de brittiska öarna och Atlantkusten. Arkeologiska fynd, som silverskatter och mynt från bland annat arabiska områden, vittnar om vida handelsförbindelser.

Samhälle, religion och kultur
Det skandinaviska samhället var hierarkiskt med jarlar (adel), fria bönder (karlar) och trälar (slavar). Tinget — lokala församlingar för lagstiftning och rättstvister — var viktigt för beslutsfattande. Vikingarna hade en förkristen religion med asagudar som Oden, Tor och Freja, men under 900‑ och 1000‑talen skedde en gradvis kristning i takt med kontakter och politiska förändringar. Runor användes för skriftliga meddelanden och minnesinskrifter, och muntliga sagor och dikter bevarade myter, historia och heroiska berättelser.

Arkeologi och spår i landskapet
Bevarade skeppsgravar och fynd från platser som Oseberg och Gokstad i Norge ger unik inblick i vikingarnas hantverk, religiösa föreställningar och vardagsliv. Husgrunder, jordbruksredskap, smycken och vapen visar på avancerat hantverk och social komplexitet. Namn i landskapet, arkeologiska platser och genetiska studier visar också hur vikingarna satte sina spår i de områden där de bosatte sig.

Kvinnor, hantverk och lag
Kvinnor i vikingasamhället hade relativt starka rättigheter jämfört med många samtida kulturer: de kunde äga egendom, skilja sig och sköta gårdar när män var på färd. Hantverk som textilproduktion, smide och skeppsbygge var viktiga; runristningar, smycken och broderier vittnar om estetiska uttryck och social status.

Avslutning och arv
Vikingatiden upphörde inte över en natt, utan övergick i nya politiska och kulturella förhållanden när starkare kungadömen bildades och kristendomen spreds. Arvet från vikingarna lever kvar i språk, platsnamn, konstnärliga uttryck, rättsformer och genetiska spår i stora delar av Europa. Deras blandning av plundring, handel, upptäckt och bosättning har präglat Europas historia på flera plan.