Vikingar

Vikingarna var ett skandinaviskt folk från norra Europa som var kända för att vara bra sjömän och krigare. Mellan 800 och 1000-talet reste de till Europa i sina långa skepp, attackerade och bosatte sig sedan i områden som nu är det moderna Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien.

Vikingastäder i Skandinavien

Vikingarna är redo att attackera

Bakgrund

Folket i det höga norr, som senare kallades vikingar, uppmärksammades för första gången av romarna omkring år 100 f.Kr. Detta är när cimbri och teutoner flyttade in i södra Gallien. Romarna trodde att dessa krigiska stammar kom från Jylland. Men romarna misstänkte att de bara var en del av ett större hot som fanns längre norrut. De romerska historikerna Jordanes beskrev de destruktiva östgötarna och visigoterna som att de kom från Gotland. Det nordliga hotet överlevde det västromerska rikets fall.

Frankerriket som efterträdde dem i Gallien blev mer och mer medvetet om hotet från norr. När det senare karolingiska riket expanderade till norra Tyskland kom de i kontakt med det danska folket. Det var då vikingarna för första gången kom in i den skrivna historien. Det första dokumenterade rånet i väst var vid Lindisfarne år 793. Varför vikingarna plötsligt började plundra är inte helt klart. Men en populär teori är att befolkningarna hade vuxit till den grad att det inte fanns tillräckligt med mat för att mätta alla. De tidigaste plundrarna verkade inte vilja flytta ut ur Skandinavien. De övergick till att plundra och sedan återvända hem. Dessa plundringståg möjliggjordes av att vikingarna var mästerliga båtbyggare och skapade båtar med platt botten som var idealiska för resor uppför floder, där många klosteranläggningar låg redo för plundring. Detta verkar tyda på att det fanns tillräckligt med plats för alla. Eftersom det var så lätt att göra plundringståg blev det mer och mer populärt bland vikingarna.

Tre olika grupper av vikingar kan identifieras. De tog tre olika, ibland överlappande, vägar.

Danskarna plundrade England och Gallien och följde Europas Atlantkust söderut i Medelhavet till Italien.
Svenskarna gick österut till Östersjön. De följde floderna Volga och Dnepr söderut till Svarta havet. En grupp, kallad Rus', grundade bosättningen Kiev. De kallade den för Ryssland (senare känd som Ryssland).
Norrmännen plundrade England men föredrog Irland och Skottland. De reste också till Grönland och omkring år 1 000 e.Kr. landade de på en plats som de kallade Vinland (Nordamerika).

Vikingarna i Europa

Européerna var rädda för vikingarna på grund av deras starka vapen, snabba attacker och grymma stridstaktik. De var kända för sin dåliga behandling av kvinnor, barn och munkar på de platser där de stred. När vikingarna kom till England betalade de engelska kungarna dem för att lämna landet, men vikingarna tog deras pengar och slogs ibland mot dem ändå. Dessa betalningar kallades Danegeld. Från 800-talet till 1066, då den franske hertigen av Normandie, som blev kung Vilhelm I av England, erövrade landet, styrde danska och norska vikingar stora delar av England.

Tack vare sina långskepp, som kunde flyta i 1,3 meter vatten, kunde vikingarna ta sig uppför floder och landa djupt inne i ett land. De seglade till exempel uppför floden Shannon på Irland och byggde en hamn 100 km från kusten.

Det var skillnad på vem som ledde vikingarnas räder. På 800-talet leddes vikingatidens räder av män som kanske var i exil i sina egna länder. De senare vikingatågen i slutet av 900-talet och början av 1000-talet leddes av kungar. Några av de tidiga ledarna försökte bli kungar med de rikedomar de plundrade från Europa och Ryssland. Några lyckades men de flesta lyckades inte.

I Ryssland och Medelhavet

Vikingarna kallades Rus' av folken öster om Östersjön. Vikingarna bosatte sig i Kiev och bildade den första ryska staten. De vikingar (Rus') som tjänade de bysantinska kejsarna kallades varangier. De blev kejsarens personliga livvakter och kallades Varangian Guard.

En hjälm som vikingarna bar

Utforskning

Vikingarna reste genom Ryssland, Medelhavet, södra Europa, norra Afrika och sydvästra Asien. Vissa vikingar seglade över Atlanten via Island och Grönland och kan ha utforskat platser i Nordamerika. Ruinerna av en vikingaboplats har hittats i L'Anse-aux-Meadows på Newfoundland.

Arkeologerna använde sig av koldioxiddatering för att ta reda på hur gammal bosättningen var. Testerna gav dem ett datumintervall från cirka 700 till cirka 1000 e.Kr.

Språk

Vissa engelska ord och många ortnamn kommer från det skandinaviska och vikingaspråket (norrländska). Orden kjol och skjorta kommer till exempel från ordet skyrta, som betyder tunika. När engelskan förändrades ändrades semantiken för att ge oss de separata orden "kjol" och "skjorta" som vi känner till i dag. Skin kom från det nordiska ordet skinn (som betydde att ta bort köttet från något). Vissa ortnamn i de områden som vikingarna erövrade används fortfarande. I Yorkshire betyder till exempel platser som slutar på thwaite en glänta och dale en dal. Ordet thorpe betydde ny by, till exempel Scunthorpe.

Religion

Angelsaxarna kallade vikingarna för hedningar. De dyrkade många olika gudar. Vikingarnas gudar tillhörde två grupper av gudar i den nordiska mytologin. De tillhörde antingen Aesir eller Vanir. Aesirerna var krigsgudar. Aesir betyder "gudar". De var härskare i Asgård. Oden var ledare för Aesirerna. Han och gudarna under honom styrde över dödliga människor. Vanir var kloka gudar som var skickliga på magiska konster. de bor i Vanaheim, även om ingen vet var det ligger. Vanirerna kan också förutsäga framtiden. Det blev krig mellan Aesir och Vanir. När det tog slut kom guden Njord och hans barn Freya och Freyr att bo i Asgård.

De hedniska vikingarna fick kontakt med kristendomen redan i början av vikingatiden. De var omgivna av kristna länder. Tidiga kristna missionärer förslavades eller dödades. Vikingarna kom i kontakt med kristendomen när de plundrade andra områden runt omkring dem. Vikingarnas räder gav upphov till många kristna slavar som fördes tillbaka till Skandinavien. De kallade de kristna för "korsmän" på grund av korset i deras dyrkan. Som svar på detta antog många vikingar Thors hammare som sin religiösa symbol. När vikingarna bosatte sig i kristna områden konverterade de till kristendomen. Det finns fortfarande gravstenar i England med både ett kors och en hammare. Kanske tänkte de att det var bättre att vara på den säkra sidan än att vara ledsen. Det, eller ju fler gudar desto bättre. När vissa vikingar övergick från plundring till handel fann de att en nominell (endast i namnet) bekännelse till kristendomen var till hjälp. Skandinavien, deras hemland, var långsammare att övergå till den kristna religionen. Men i mitten av 1000-talet hade större delen av Norge och Danmark konverterat. Sverige hade konverterat i mitten av 1100-talet. Överlag var Skandinavien och folken kring Östersjön de sista som accepterade kristendomen.

Vikingarnas religion påverkade även kristendomen. Det hedniska firandet av julen blev jul tillsammans med bruket med julgranen. Präster som välsignade åkrarna ersatte de hedniska fruktbarhetsritualer som hölls under våren för att se till att skörden blev god. Norrmännen behöll sina "jordbruksgudar" långt efter kristendomen för att vara säkra på att de var skyddade. Santa Claus har en stor del av sin legend att tacka den nordiske guden Oden för. Med sitt snövita skägg reste han över midvinterhimlen på sin åttafotade häst Sleipnir och besökte sitt folk med gåvor. Han blev jultomten. Tillsammans med den kristne Sankt Nikolaus blev han (de) jultomten.

Oden (även kallad Woden), krigets och dödens gud. Onsdagen är uppkallad efter honom.

Inom skönlitteratur och teater

I slutet av 1800-talet gjorde Richard Wagner och andra konstnärer från den romantiska perioden operor och andra konstverk om den gamla germanska kulturen. De gillade vikingarna eftersom de inte var greker eller romare. De kom på idén om vikingar som bar pälskläder och hjälmar med vingar eller horn på och som drack ur urholkade djurhorn. Vissa gamla germaner bar hjälmar med horn på, men det gjorde inte riktiga vikingar. Wagner och hans kompanjoner klädde medvetet skådespelarna i operan Ring des Nibelungen så att de skulle se ut som gamla tyskar och så att publiken skulle känna att moderna tyskar kom från medeltida vikingar.