Gaur är ett nötkreatur som liknar bison. Bos gaurus (ofta kallad indisk bison) är det största levande nötkreaturet. Arten är inhemsk i Sydasien och Sydostasien, där den förekommer i framför allt skogs- och gräsmarksområden.
Utseende och storlek: Hanar (hanar) når en mankhöjd på ungefär 175–195 cm, medan honor (honor) blir omkring 165–185 cm höga vid skuldran. Kroppslängden (huvud‑till‑bål) ligger vanligen mellan 240 och 300 cm och svanslängden mellan cirka 70 och 105 cm. Vuxna individer är tunga — hanar kan väga ungefär 650–1 000 kg och honor cirka 400–700 kg. Hornens form är relativt kort och kraftig, cylindriska med en svag inåtböjning; hornlängden kan uppgå till omkring 85–100 cm.
Fortplantning och ungar: Parning kan ske året runt, men nyfödda kalvar hittas särskilt ofta under månaderna november till mars. Dräktigheten varar ungefär 270 dagar. Honan skiljer sig ofta från gruppen inför kalvningen och föder vanligen ett enda kalv. Honan vårdar kalven intensivt; kalven kan resa sig och börja gå inom några minuter efter födseln och ligger nära modern under de första dagarna tills de återförenas med resten av flocken.
Ekologi och beteende: Gaur lever i grupper som varierar i storlek — från små familjegrupper till större hjordar beroende på födotillgång och habitat. De är huvudsakligen gräsätare men äter även blad, skott och frukt. Arterna föredrar tät skog i lågland och bergssluttningar och kan påträffas upp till cirka 2 000 meters höjd i vissa områden. Naturliga rovdjur är bland annat tigrar och krokodiler; människan är dock den främsta orsaken till deras nedgång genom jakt och habitatförlust.
Status och hot: Arten upptogs 1986 som sårbar på IUCN:s rödlista. De största hoten är habitatfragmentering och skogsavverkning, tjuvjakt, sjukdomsspridning från tama nötkreatur samt hybridisering med tamboskap i vissa områden. Populationstrenderna är relativt stabila i väl skyddade områden och vissa lokala populationer har återhämtat sig eller ökat där effektiva skyddsåtgärder införts.
Namngivning och domesticerad form: Den malaysiska formen av gaur kallas i engelskt och lokalt bruk ofta seladang och den burmesiska varianten kallas pyoung. Den domesticerade formen, som vissa källor räknar som Bos frontalis, är känd som "gayal" eller "mithun" och hålls av traditionella folk i delar av Syd- och Sydostasien för kött, dragarbete och i kulturceremonier.