Den stora sfinxen finns i Giza nära Kairo i Egypten. Den ligger i en fördjupning söder om farao Khafres (Chephren) pyramid på västra stranden av Nilen. Sfinxen är en stenskulptur av en varelse med ett människohuvud och en lejonkropp. Sfinxen är den största monumentala skulpturen i den antika världen och dess kropp är 60 meter lång och 20 meter hög. Ansiktet är 4 meter brett.

Historia och ålder

Det är den äldsta kända monumentala skulpturen i Egypten. Den tros ha byggts av de gamla egyptierna i det gamla riket under farao Khafre (ca 2558–2532 f.Kr.). Sfinxen är uthuggen ur den naturliga kalkstensbädden i Giza-platån och har kompletterats med block av sten där ursprungligt material fattats.

Sfinxen är inte omnämnd i några samtida inskriptioner från det gamla riket, och det finns inga samtida dokument som beskriver dess konstruktion eller ursprungliga syfte. I det nya riket kallades sfinxen för Hor-em-akhet (Horus of the Horizon), och farao Thutmose IV (omkring 1400-talet f.Kr.) lät uppföra den så kallade "Dream Stele" mellan sfinxens framben. På denna stela berättas, enligt inskriften, hur Thutmose fick en dröm där sfinxen lovade honom tronen om han lät röja bort sand som begravt statyn.

Utseende och dimensioner

Sfinxen har ett människohuvud på en lejonkropp, ett motiv som symboliserar kunglig makt och solrörelsen i egyptisk konst. Kroppens längd och andra mått varierar något mellan källor beroende på hur man mäter; i texten ovan anges 60 meter för kroppen och cirka 20 meter i höjd. Sfinxens ansikte är kraftigt utpetat; näsbenet saknas och stora delar av det ursprungliga ansiktet har ersatts eller reparerats genom olika tider.

En del fragment från sfinxens dekorativa skägg finns bevarade i museer, bland annat i London och Kairo, vilket visar att delar av statyn har lossnat och förts bort eller omplacerats genom historien.

Symbolik och tolkningar

Syftet med sfinxen är inte entydigt känt. Flera tolkningar har föreslagits:

  • Att den fungerade som en sorts vaktsymbol eller skyddsgud för kungens gravplats och pyramidfältet.
  • Att den var en minnesmonument till en specifik farao, ofta knuten till Khafre eftersom sfinxen ligger i anslutning till hans pyramidkomplex.
  • Att den hade astronomiska eller kosmologiska funktioner, till exempel markeringar kopplade till solens rörelser. Vissa forskare har föreslagit samband med vårdagjämningen eller med stjärnbilden Lejonet och vårdagjämningen, men sådana teorier är omdiskuterade.

Skador, restaureringar och bevarande

Statyn håller på att erodera i dag på grund av vind, sand, grundvatten, fukt och luftföroreningar från Kairo. Sfinxen har genom århundradena stått delvis begravd i sand, och upprepade utgrävningar under 1800– och 1900-talet avtäckte och restaurerade delar av byggnaden. En del tidiga återställningar var bristfälligt utförda och gjorde mer skada än nytta eftersom moderna material eller felaktiga metoder användes.

De nuvarande försöken till restaurering och skydd styrs av Egyptens myndigheter och arkeologiska institutioner (tidigare Högsta antikvitetsrådet, numera en del av ministerier för antikviteter och turism). Åtgärderna inkluderar bland annat dränering för att sänka grundvattennivån, mekanisk och kemisk konsolidering av förvittrat kalkstensmaterial, borttagning av skadliga cementlagningar från tidigare arbeten och noggrann kontroll av turistpåverkan. Modern bevarandepraktik bygger på tvärvetenskapliga studier och på att använda kompatibla, reversibla material i reparationer.

En annan välkänd skada är det saknade näspartiet. Populära berättelser tillskriver detta Napoleon eller hans soldater, men detta har motbevisats av uppgifter som visar att näsan saknades redan tidigare—troligen förstörd i senare medeltid av religiösa ikonoklaster eller vandalism.

Rundturer, skydd och världsarv

Sfinxen ingår i det större gravfältet på Giza, som sedan länge är ett av världens mest besökta arkeologiska områden och är upptaget på UNESCO:s världsarvslista. För besökare finns restriktioner för närkontakt; klättring på monumentet är förbjuden och strikta skyddsåtgärder ska minimera framtida skador.

Sammanfattning: Stora sfinxen i Giza är en av världens mest berömda forntida skulpturer. Dess exakta ursprung och funktion är fortfarande föremål för forskning, men monumentets historiska, religiösa och konstnärliga betydelse är odiskutabel. Bevarandearbetet fortsätter för att skydda sfinxen mot naturens krafter och modern påverkan, samtidigt som forskare försöker öka vår kunskap om dess historia.