Heterokromi betyder "olika färger" och används oftast för att beskriva olika färgade ögon. Vissa människor och djur har skillnader i färg mellan ögats iris, antingen mellan höger och vänster öga eller inom samma iris. Heterokromi kan vara medfödd eller förvärvad och har många tänkbara orsaker — från ofarliga genetiska variationer till tecken på sjukdom.

Genetiska orsaker till heterokromi inkluderar bland annat genetisk mosaikism, där förändringar kan ske i de celler som delar sig under embryonal utveckling och påverkar hur iris bildas i embryot. Andra genetiska faktorer är chimerism (när två olika cellpopulationer finns i samma individ) och ärftliga syndrom som kan ge pigmentvariationer. Miljöskador kan också uppstå i ögat under livet, och olika sjukdomar eller medicinska behandlingar kan leda till förändringar i ögonfärgen.

Liknande pigmentvariationer kan förekomma i andra vävnader och ibland ge synliga tecken på skillnad i hud eller päls. Eftersom iris ligger ytligt syns heterokromi ofta särskilt tydligt i ögonen. De medicinska termerna Heterochromia iridis (olika färg på iris), Heterochromia iridum (plural) och Heterochromia iridium (en felaktig form ur latinsk grammatik) används när man särskilt talar om ögonfärg.

Typer av heterokromi

  • Komplett heterokromi – varje iris har en helt annan färg (t.ex. ett brunt och ett blått öga).
  • Sektor- eller segmentell heterokromi – delar av samma iris har olika färg, som om ett segment är en annan nyans.
  • Central heterokromi – en ring av annorlunda färg kring pupillen, ofta med kontrast mot resten av iris.

Orsaker och mekanismer

  • Medfödda/genetiska – mosaikism, chimerism, eller ärftliga tillstånd som påverkar melanocyter (pigmentceller).
  • Utvecklingsorsaker – förändringar under fosterutvecklingen som leder till ojämn pigmentering.
  • Akut eller kronisk inflammation – t.ex. uveit eller Fuchs heterochromic iridocyclitis kan förändra iris pigment och struktur.
  • Trauma och kirurgi – skador på iris eller operation kan ge bestående pigmentförändringar.
  • Läkemedel – vissa ögondroppar, särskilt prostaglandinanologer som används vid glaukom (t.ex. latanoprost), kan orsaka ökad brun pigmentering.
  • Tumörer och nevus – pigmenterade förändringar som melanom eller nevi i iris kan ge lokal heterokromi.
  • Neurologiska tillstånd – tillstånd som Horner syndrom kan göra ögat ljusare genom påverkan på pupill och pupillstorlek.

Utredning

Om heterokromin är medfödd och oförändrad är den ofta ofarlig och kräver ingen behandling. Vid nydebuterad eller förändrad heterokromi bör man söka ögonläkare för att utesluta underliggande sjukdom. Utredningen kan innefatta:

  • Medicinsk anamnes (när förändringen började, läkemedel, skador, andra symtom).
  • Ögonundersökning med spaltlampa för att bedöma iris, pupill och främre ögonkammare.
  • Mätning av intraokulärt tryck (glaukomutredning vid behov).
  • Eventuellt bilddiagnostik (ultraljud, OCT) eller remiss för genetisk rådgivning vid misstanke om ärftligt syndrom.

Behandling och kosmetiska alternativ

  • Behandling riktas mot underliggande orsak om sådan finns (t.ex. behandling av inflammation eller tumör).
  • Om heterokromin är medfödd och ofarlig krävs vanligtvis ingen behandling.
  • Kosmetisk korrigering kan ske med färgade kontaktlinser för den som önskar likfärgat utseende. Kirurgiska irisimplantat finns men är förenade med betydande risker och rekommenderas inte rutinmässigt.

Förekomst hos djur

Heterokromi är relativt vanlig i vissa djurraser. Hos hundar (t.ex. siberian husky, australian shepherd) och katter (särskilt vita katter med blått öga) förekommer olika ögonfärger ofta utan hälsoproblem. Hästar och andra djur kan också ha heterokromi.

När ska man söka vård?

Sök ögonläkare om heterokromin är nyuppkommen, om den åtföljs av smärta, synnedsättning, ljuskänslighet eller andra ögonsymtom. Om heterokromin alltid funnits och inga andra symtom förekommer är prognosen oftast god.

Sammanfattningsvis kan heterokromi vara allt från en ofarlig genetisk variation till ett tecken på sjukdom. En enkel ögonundersökning kan ofta avgöra om vidare utredning eller behandling behövs.