Iceni var en keltisk stam som levde i det sydöstra av Storbritannien, i området kring dagens Niorfolk och Suffolk. Efter den romerska invasionen under kejsar Claudius år 43 e.Kr. hamnade Iceni tidvis i klientförhållande till Rom; lokala kungar kunde behålla viss makt mot att de erkände romerskt överhöghet. Vid tiden för erövringen var Antedios en framträdande härskare bland Icenierna. Relationerna med romarna var komplexa: det fanns kontakter och handel, men många Icenier var försiktiga inför romersk kulturell påverkan och ville inte låta sig helt romaniseras. Som en följd uppfattade romarna ibland relationen som osäker och hotfull. Den romerske guvernören Publius Ostorius Scapula beslutade omkring år 47 att avväpna stammar som ansågs illojala och att anlägga eller förstärka romerska befästningar i regionen.

Prasutagus, Boudicca och upproren 60–61

Under mitten av första århundradet var Prasutagus en av de lokala ledarna och fungerade som vasallkung under romerskt beskydd. När Prasutagus gick bort lämnade han enligt samtida skrifter sin kungliga egendom i testamentet till både kejsaren Nero och sina döttrar i ett försök att trygga familjens position. Romarna ignorerade detta arrangemang och konfiskerade stora delar av Iceniarnas egendom. Enligt antika källor utsattes Prasutagus änka, Boudicca, för våld och förödmjukelse, och parets döttrar ska ha blivit våldtagna. Dessa händelser blev utlösande faktorer för ett omfattande uppror.

Boudicca ledde under åren 60–61 ett stort uppror där Iceni tillsammans med flera allierade stammar riktade våldsamt mot romerska samhällen och symboler för romerskt styre. Upprorsstyrkorna förstörde bland annat Camulodunum (Colchester), som var en tidig romersk koloni, samt de viktiga centra som Londinium (London) och Verulamium (St Albans). Romarna led svåra förluster och stora delar av de drabbade städerna brändes och plundrades. Den romerske fältherren Suetonius Paulinus återvände från kampanjer i Wales och lyckades slutligen besegra upprorsmakarna i ett avgörande slag. Upprorens slut blev ett blodigt nederlag för Iceni; källorna nämner stora dödssiffror och hårda repressalier från romersk sida. Boudiccas öde är osäkert — vissa källor säger att hon dog av sjukdom, andra att hon begick självmord för att undvika fångenskap.

Venta Icenorum och arkeologi

I slutet av första århundradet e.Kr. utvecklades en mer romaniserad centralort för Icenierna, Venta Icenorum, belägen nära den nuvarande byn Caistor St Edmund. Arkeologiska undersökningar har påvisat att Venta Icenorum fick typiska romerska inslag: gator i rät vinkel, byggnader, kloaker och en viss grad av ekonomisk och administrativ aktivitet. Platsen ger viktig information om hur en lokal keltisk befolkning delvis anpassade sig till romerska förhållanden samtidigt som många lokala traditioner levde vidare.

Kultur, ekonomi och arv

Icenierna talade en brittonisk (keltisk) dialekt och praktiserade i huvudsak keltiska religiösa och sociala sedvänjor. Ekonomin var främst jordbruksbaserad, men arkeologiska fynd visar även lokal hantverksskicklighet och handel, både internt och med romerska områden. Lokala myntfynd och andra artefakter visar att det funnits en inhemsk elit som använde materiella markörer för status. Samtidigt illustrerar den historiska källbilden en stark vilja att bevara samhällelig identitet mot yttre påverkan.

Historien om Iceni och framför allt om Boudicca har fått stort kulturellt avtryck i eftervärlden. Boudicca framställs i brittisk historia och populärkultur ofta som en symbol för motstånd mot förtryck. Arkeologiska undersökningar i Norfolk och Suffolk fortsätter att ge nya insikter om hur Icenierna levde före, under och efter romarnas närvaro i södra Britannien.