American Party, allmänt känt som Know-Nothing-rörelsen, var ett amerikanskt nativistiskt politiskt parti som verkade i mitten av 1850‑talet. Rörelsen växte fram som en reaktion på ökad invandring — i synnerhet av irländska och tyska katoliker — och var ursprungligen kraftigt antikatolsk, uttryckte fördomar mot andra nationaliteter och förespråkade kraftigt begränsad invandring. Namnet "Know-Nothing" kommer från den hemlighetsfulla karaktären hos de tidiga organisationerna: medlemmar skulle svara "I know nothing" när utomstående frågade om rörelsens inre angelägenheter, vilket gav gruppen dess vanligaste namn.

Ursprung och idéer

Rörelsen uppstod ur hemliga sällskap och lokala "Native American" grupper som hade funnits sedan 1840‑talet. Medlemmarna var framför allt infödda protestanter som ansåg att den stora invandringen och den katolska kyrkans inflytande hotade USA:s civila och religiösa frihet. Känslorna formulerades i politiska krav som bland annat:

  • Förlängd naturalisationstid — krav på längre tid innan nyanlända fick medborgarskap och rösträtt (ett vanligt krav var dramatiskt längre väntetid än då gällande lagstiftning).
  • Begränsad invandring och inskränkningar i utlänningars politiska inflytande.
  • Motstånd mot katolskt inflytande i skolan och politiken — ofta krav på offentliga skolor präglade av protestantiska normer.

Organisation och praxis

Organisationen skilde sig mellan olika platser. På lokal nivå fanns hemliga ritualer, medlemsprov och grader, och flera regionala varianter existerade, några kända som Order of the Star-Spangled Banner eller liknande. Taktiken var både politisk mobilisering i val och aktivism mot katolska institutioner. I vissa städer ledde antikatolska stämningar och demonstrationer till våldsamma sammandrabbningar och upplopp — ett tecken på den polariserade stämningen i vissa områden.

Valframgångar och American Party

När Whigpartiet kollapsade efter Kansas‑Nebraska Act (1854) öppnades en politisk lucka som Know‑Nothings utnyttjade. I mellanåren 1854–1855 vann rörelsen stora lokala och delstatliga framgångar och organiserade sig mer formellt under namnet American Party. Bland framträdande resultat fanns val till delstatsförsamlingar, borgmästarposter och representanter i kongressen. I kongressen valdes bland annat Nathaniel P. Banks från Massachusetts till en ledande position, och partiets kandidater fick betydande representation i flera delstaters lagstiftande församlingar.

Partiet försökte profilera sig som ett måttfullt alternativ mellan demokratiska partiets etablerade makt och det framväxande republikanska partiets antaills starkt slavkritiska agenda. I presidentvalet 1856 nominerade American Party den tidigare presidenten Millard Fillmore — han höll offentligt låg profil kring sitt partimedlemskap men ställde upp som kandidat. Fillmore fick ungefär 21,5 % av rösterna och kom på tredje plats efter demokraternas och republikanernas kandidater.

Nedgång och eftermäle

Partiets framgångar var kortvariga. Brist på enhetliga nationella ledare, svaga lokala ledare i många områden och, viktigast, den djupa splittringen i frågan om slaveri gjorde att koalitionen snabbt föll sönder. I norr ökade friktionen med fråga om slaveriet efter Högsta domstolens beslut i Dred Scott v. Sandford (1857), vilket fick många Know‑Nothing‑anhängare att söka sig till det nya republikanska partiet som hade en tydligare antislaveristisk profil. I södern fungerade American Party ofta mer som ett tillfälligt alternativ till Demokraterna och lade mindre tonvikt på antikatolicism, ibland genom att anpassa sig till lokala intressen och frågor kring bevarandet av slaveriet.

Inför presidentvalet 1860 hade rörelsen i praktiken spritts upp: många tidigare medlemmar stödde i stället Constitutional Union Party eller gick över till andra partier. Know‑Nothing‑rörelsen ses idag främst som ett exempel på hur snabba demografiska förändringar, religiös rädsla och politiska omkastningar kan föra fram kraftfulla men kortlivade politiska rörelser. Deras arv påverkar debatten om invandring, religiös tolerans och hur snabbt nya politiska ämnen kan omforma partilandskapet.