Mercalli‑intensitetsskalan (eller närmare bestämt Modified Mercalli‑intensitetsskalan) är en skala för att beskriva intensiteten hos jordbävningar utifrån deras effekter och de skador de orsakar. Till skillnad från Richterskalan tar Mercalli‑skalan inte direkt hänsyn till den frigjorda energin eller magnituden hos ett skalv. Istället klassificeras händelsen efter vad människor upplevt och vilka byggnader, konstruktioner och naturmiljö som skadats — från svaga känningar till totalt förödande förstörelse. För mindre skakningar anger skalan bland annat hur många som kände skalvet och på vilket sätt det märktes.
Värdena på skalan går från I (nästan instrumentell eller knappt märkbar) till XII (katastrofal). Eftersom bedömningen ofta bygger på iakttagelser och skadebilder används Mercalli‑skalan frekvent av icke‑geologer, räddningstjänst, försäkringsbolag och journalister — det är ofta enklare för vittnen att beskriva skador än att direkt beräkna en magnitud.
Skalan har utvecklats historiskt: Giuseppe Mercalli (1850–1914) utformade ursprungligen en tiogradig skala. År 1902 utökade Adolfo Cancani skalan till tolv nivåer, och senare bearbetade August Heinrich Sieberg beskrivningarna ytterligare. Därför förekommer också beteckningen Mercalli‑Cancani‑Sieberg‑skalan (MCS). En engelskspråkig översättning gjordes av Harry O. Wood och Frank Neumann och publicerades under namnet Mercalli‑Wood‑Neumann‑skalan (MWN). Charles Francis Richter redigerade senare versioner av skalan och utvecklade i sin tur den skala som idag ofta kallas Richterskalan.
Hur en intensitet bestäms
Intensitetsvärden fastställs genom sammanvägning av:
- Vittnesmål från människor (hur det kändes, om folk vaknade, om föremål ramlade)
- Skadebilder på byggnader och infrastruktur (sprickor, kollaps, förskjutningar)
- Observerade effekter i naturen (jordskred, sprickor i marken, förändringar i vattennivåer)
- Registreringar och skattningar från seismiska nätverk, däribland korrelationer mot parametrar som peak ground acceleration (PGA) och peak ground velocity (PGV)
Exempel på Mercalli‑nivåer (I–XII)
- I – Nästan obemärkt: endast registrerat av instrument eller mycket få människor på gynnsamma platser.
- II – Svagt: känd av några få personer i vila, särskilt på höga våningar.
- III – Lätt: många känner skalvet inomhus; föremål iordningställda kan röra sig.
- IV – Måttligt: kännbart för de flesta inomhus; rytmiska rörelser, lösa föremål kan falla.
- V – Starkare: sönderslagna husgeråd; vissa skador i dåligt byggda byggnader.
- VI – Kraftig: skador i dåligt byggda byggnader; svängningar märkbara även utomhus.
- VII – Mycket kraftig: allvarliga skador i dåligt byggda byggnader; mindre sprickor i robusta konstruktioner.
- VIII – Allvarlig: omfattande skador i många byggnader; fundament skadas, murbruk kan falla ur.
- IX – Mycket allvarlig: stora skador i välbyggda konstruktioner; byggnader kan falla ihop.
- X – Kolossal: de flesta konstruktioner förstörda; markytan kan skadas kraftigt.
- XI – Nära total förstörelse: få eller inga byggnader kvar; stora markförflyttningar.
- XII – Fullständig katastrof: total sammanbrott i byggda miljöer; stora landskapsförändringar.
Användningsområden och begränsningar
Mercalli‑skalan är värdefull för att snabbt beskriva vad som hänt på platser där instrumentell data saknas eller är otillräcklig. Den används för intensitetskartering, historiska jordbävningsstudier och som underlag för räddnings- och återuppbyggnadsinsatser. Samtidigt har skalan begränsningar: den är subjektiv, beroende av befolkningstäthet, byggnadsstandard och lokala geologiska förhållanden. Ett skalv kan ge högre intensitetsvärden i ett område med svaga byggnader eller mjuk mark jämfört med ett annat område med starkare konstruktioner, även om magnituden är densamma.
Modern användning
Idag används ofta den modifierade Mercalli‑skalan (MMI) i kombination med instrumentella mätningar. Seismologiska institut publicerar intensitetskartor (shakemaps) som kombinerar vittnesmål, fältobservationer och instrumentdata för att ge en så nyanserad bild som möjligt av hur ett skalv påverkat olika områden. Sådana kartor är viktiga för prioritering av räddningsinsatser, bedömning av byggnaders säkerhet och för försäkringsbedömningar.
Sammanfattningsvis ger Mercalli‑skalan ett mänskligt och skadegörande perspektiv på jordbävningar — det är en kompletterande metod till magnitudskalor som fokuserar på den frigjorda energin.