Parcae (Parca) — Romerska ödesgudinnor som styr livstråden

Parcae (Parca) — romerska ödesgudinnor som spinner, mäter och klipper livstråden. Upptäck deras myt, namn och arkeologiska spår i antikens Rom.

I den romerska mytologin var Parcae (singular Parca) de kvinnliga personifikationerna av ödet. På engelska kallas de ofta för Fates. Deras grekiska motsvarighet var Moirai. Parcae kontrollerade varje dödlig och odödlig persons "livstråd" och deras makt framställs i källorna som så stor att även gudarna kunde frukta dem.

De tre Parcae

De tre mest kända Parcae fungerade tillsammans men hade olika roller i människans och gudarnas livsöden. Namnen och funktionerna var:

• Nona (grekisk motsvarighet: Clotho) — den som spinner livets tråd, ofta avbildad med ett spinnredskap eller slända;
• Decima (grekiska Lachesis) — den som mäter eller bestämmer trådens längd, alltså hur lång en människas liv ska bli;
• Morta (grekisk Atropos) — den som skär av tråden och därmed bestämmer dödsögonblicket och dödsorsaken.

Källor och arkeologiska fynd

De tidigaste kända materiella vittnesbörden om Parcae är tre små stelae (cippi) som hittades nära det antika Lavinium strax efter andra världskriget. Dessa har en kort inskription som visar att föreställningen om ödesgudinnorna fanns i italiensk religiös praxis redan i förklassisk tid. Inskriptionen lyder:

Neuna fata, Neuna dono, Parca Maurtia dono

Här förekommer två av de romerska namnen (Neuna = Nona, Maurtia = Morta) och ordet fata, vilket kopplar texten till begreppet öde. Inskriptionen tolkas vanligen som en kort votivformel eller ett åkallande, men tolkningarna varierar bland forskare.

Litteratur och kult

Parcae nämns flitigt i romersk litteratur. En viktig skriftkälla är Metamorphoses av Ovidius (se bl.a. II 654, V 532, VIII 452, XV 781) där deras funktion och symbolik behandlas i flera passager. Förutom litterära skildringar finns sporadiska bevis för att de åkallades i samband med födelse och död — tydliga bevis för organiserad dyrkan är dock relativt få, och mycket av vår uppfattning bygger på poetiska och senare konstnärliga framställningar.

Ikonografi och eftermäle

Parcae avbildas ofta som tre kvinnor i olika åldrar utrustade med attribut som slända, spann- eller spindeltråd, måttband eller sax/skära. Denna bildspråk har överlevt i konst, litteratur och populärkultur och har påverkat västerländska föreställningar om ödet — från antik poesi till medeltida och moderna verk där "de tre ödesgudinnorna" återkommer som motiv.

Tolkningar

Forskningen ser Parcae både som mytologiska figurer och som uttryck för en grundläggande kulturföreställning om ödet: att människans liv, från födelse till död, är förutbestämt och knutet till en symbolisk "tråd". I Romersk religion och poesi fungerar de som en kraft som kompletterar andra gudomliga makter — inte nödvändigtvis alltid i konflikt med dem, men som en påminnelse om begränsningar även för de gudomliga varelserna.

Sammanfattningsvis är Parcae centrala figurer i den antika föreställningen om ödet, med både litterärt och arkeologiskt källmaterial som visar deras betydelse i romersk religion och kultur.

Frågor och svar

F: Vilka var Parcae i romersk mytologi?

F: Vad kallades Parcae ofta på engelska?

F: Vad kontrollerade Parcae i den romerska mytologin?

F: Var gudarna rädda för Parcae i den romerska mytologin?

F: Vad hette de tre Parcae i den romerska mytologin?

F: Vilka roller hade var och en av Parcae i den romerska mytologin?

F: Vilken är en källa till information om Parcae i den romerska mytologin?

Sök med bokstav