Prins Fredrik Josias av Sachsen-Coburg-Saalfeld, hertig i Sachsen (26 december 1737–26 februari 1815), var en framstående österrikisk fältherre från huset Sachsen-Coburg-Saalfeld som tjänstgjorde under de habsburgska kejsarna och spelade en viktig roll i krigen mot Osmanska riket och i de tidiga skedena av franska revolutionskrigen.
Uppväxt och familj
Han föddes på Schloß Ehrenburg i Coburg och var yngste son till hertig Francis Josias av Sachsen-Coburg-Saalfeld och Anna Sophie, prinsessa av Schwarzburg-Rudolstadt. Som medlem av en mindre tysk fursteätt tog han – i likhet med många samtida adelsmän – sin tillflykt till en militär bana i kejsardömet Österrike, där karriärmöjligheterna och ära lockade.
Militär karriär
Josias gick in i den habsburgska militären och befordrades till överste 1759. Efter erfarenheter från sjuårskriget steg han i graderna och uppnådde 1773 rang motsvarande löjtnantfältmarskalk. Han gjorde sig särskilt känd under kriget mot Osmanska riket 1787–1791 (i vilket kejsaren Joseph II deltog tillsammans med Ryssland).
I det rysk–turkisk–österrikiska fälttåget 1788 tjänstgjorde Josias som befälhavare för en armékår under Freiherr von Laudon. Han ledde operationer i Moldavien, intog fästningen Khotyn i Bessarabien och samarbetade med Aleksandr Suvorov vid framgångarna i slaget vid Focşani (1 augusti 1789). Efter det avgörande slaget vid Rymnik, där den osmanska huvudarmén under storvisir Koca Yusuf Pasha slogs tillbaka, intog han större delen av Valakiet, inklusive Bukarest. Hans framryckningar tvingade lokala makthavare på flykt och ledde till att han hyllades av delar av befolkningen. Kort efter dessa framgångar befordrades han till fältgeneral.
Under de följande åren vidtog diplomatiska förhandlingar, och konfliktens politiska följder var komplicerade, men Josias insatser i fält stärkte hans rykte som en effektiv och beslutsam befälhavare.
Flandernkampanjen och franska revolutionskrigen
1793–1794 förde Josias befälet över de österrikiska trupperna i de östra Nederländerna (det som ofta kallas Flandernkampanjen). Genom segrar i bland annat slaget vid Neerwinden (1793) och segrar vid Aldenhoven (1794) lyckades han återta flera fästningar och stadsposter och tillfälligt återföra regionen under österrikisk kontroll. När hans trupper trängde in i Frankrike intog de Condé, Valenciennes, Quesnoy och Landrecies.
Samtidigt plågades koalitionen av bristande samordning och oenighet mellan de allierade makterna, vilket ledde till sårbara positioner. Trots tidigare framgångar ledde dessa problem till en rad bakslag och till sist till ett avgörande nederlag för Josias armé i slaget vid Fleurus den 26 juni 1794, där de franska revolutionära styrkorna under Jean-Baptiste Jourdan besegrade koalitionsarmén. Efter detta drog de habsburgska styrkorna sig tillbaka, och diplomater i Wien fattade beslut om att överge de östra Nederländerna.
Avgång och senare år
Besviken över både frontens utveckling och den inrikespolitiska kursen i Wien – i synnerhet över utrikesministern baron Thuguts politik – avgick Josias från sin post som fältmarskalk. Greven av Clerfayt efterträdde honom som högste befälhavare i regionen. Efter sin avgång återvände Josias till Coburg, där han levde sina sista år och där han senare avled.
Privatliv och ättlingar
Under sin tid i Moldavien träffade Josias Therese Stroffeck, en kvinna av oadlig börd. Den 24 september 1789 födde hon en son i staden Roman, som döptes till Fredrik. Efter hemkomsten till Coburg ingick Josias äktenskap med Therese den 24 december 1789 och erkände sonen som sin. Sonen adlades senare av den österrikiske kejsaren den 25 augusti 1808. Den 17 februari 1853 utnämnde hertig Ernst II av Sachsen-Coburg-Gotha honom till Freiherr von Rohmann, uppkallad efter hans födelseort. Eftersom sonen fötts före föräldrarnas giftermål medförde detta dock att han inte stod i arvsrätten till hertigdömet Sachsen-Coburg-Saalfeld.
Arv och betydelse
Fredrik Josias huskes som en skicklig fältherre i Habsburgs tjänst: hans kampanjer mot osmanerna bidrog till att pressa tillbaka den osmanska expansionen på Balkan under slutet av 1700‑talet, och hans insatser i Nederländerna visar både hans militära kunnande och de svårigheter koalitionsarméerna stod inför under de tidiga revolutionskrigen. Politisk oenighet och diplomatiska överväganden begränsade dock till sist hans möjligheter, och han drog sig tillbaka till sitt hemland där han avled den 26 februari 1815 i Coburg.
