Ernestinska hertigdömen

Det gamla hertigdömet Sachsen började delas upp på 1400-talet, eftersom lagen föreskrev att alla söner skulle ärva. Alla söner till en saxisk hertig hade titeln hertig, ibland styrde bröderna territoriet tillsammans och ibland delade de upp det mellan sig. Några av de ernestinska hertigdömena förblev självständiga fram till 1918. De närliggande kungahusen Reuss och Schwarzburg delade också upp sitt territorium, så Thüringen var ett virrvarr av små stater, exklaver och enklaver från slutet av 1400-talet till början av 1900-talet.

Albert, sonson till Albert "björnen", ärvde hertigdömet Sachsen från sin far. Alberts söner delade upp Sachsen i hertigdömena Sachsen-Lauenburg och Sachsen-Wittenberg. När hertig av Sachsen-Wittenberg dog utan arvinge 1422 gav kejsar Sigismund hertigdömet till Fredrik IV av huset Wettin. Fredrik var redan markgreve av Meißen och landgreve av Thüringen och blev sedan Fredrik I, kurfurste av Sachsen. Fredrik följdes som kurfurste av sin son Fredrik II, och när Fredrik II dog 1464 tog hans söner Ernest och Albert över. Eftersom han var äldre blev Ernest kurfurste av Sachsen, men bröderna delade på styret av landskapen fram till 1485. Då tog Ernest norra Meißen, södra Thüringen och Wittenberg, medan Albert fick norra Thüringen och södra Meißen.

Kurfurst Ernest dog 1486 och efterträddes av sin son Fredrik III den vise.

Det var Fredrik den vise som inrättade universitetet i Wittenberg 1502. Detta berodde på att det enda universitetet i Sachsen låg i Leipzig, i den del av Sachsen som kontrollerades av ättlingarna till hans farbror Albert. Det var vid universitetet i Wittenberg som Martin Luther slog upp sina 95 teser. Fredrik skyddade Luther och skickade honom inte till Rom för rättegång. Fredrik tillät lutherska reformer i sitt land.

 Fredrik den vise hade tre barnbarn som delade territoriet. Johannes Fredrik II upprättade sina huvudstäder i Eisenach och Coburg, mellanbrodern Johannes Vilhelm stannade i Weimar (Sachsen-Weimar) och den yngste, Johannes Fredrik III, tog Gotha (Sachsen-Gotha).

Johan Fredrik III av Gotha dog ogift och arvlös 1565 och Johan Vilhelm av Weimar försökte göra anspråk på Sachsen-Gotha, men sönerna till den fängslade Johan Fredrik II gjorde ett eget anspråk.

År 1572 enades de sökande om att dela Erfurt. Enligt detta avtal skulle Johan Vilhelm av Sachsen-Weimar också ta distrikten Altenburg, Gotha och Meiningen.

När John William dog ett år senare.

• Hans äldre son Fredrik Vilhelm I fick Altenburg, Gotha och Meiningen med titeln hertig av Sachsen-Altenburg och grundade den första Sachsen-Altenburgska linjen,
• den yngre sonen Johannes II. Johannes Kasimir tog Sachsen-Weimar

Johannes Fredrik II:s äldre son och Johannes Ernest (död 1638 utan arvingar), Johannes Fredrik II:s yngre son, fick tillsammans territoriet Sachsen-Coburg-Eisenach. År 1596 kom bröderna överens om att dela upp hertigdömet i Sachsen-Coburg och Sachsen-Eisenach.

Johann II, hertig av Sachsen-Weimar (eller Johannes II), dog ung men lämnade åtta överlevande söner som regerade tillsammans, Tre dog (däribland Bernhard av Sachsen-Weimar, den yngste, den berömde generalen) och ett testamente som gav dem order om att regera tillsammans. Endast tre överlevde 1639, när hertigarna från Coburg-Eisenach delades upp mellan Altenburg och Weimar, delade de återstående bröderna äntligen upp sina landområden, som var dubbelt så stora som vad de ärvde.

Vilhelm behöll Weimar, Albert blev hertig av Eisenach och Ernest "den fromme" blev känd som hertig av Gotha.

Ernest I, hertig av Sachsen-Gotha (1601-75) hade gift sig med Elisabeth Sophie, enda barnet till Johannes Philip, hertig av Altenburg (1597-1638). Elisabeth Sophies kusin Fredrik Wilhelm III, hertig av Altenburg, dog ogift 1672. Han var den sista manliga ättlingen i den första Saxe-Altenburg-linjen.

Det var ett stort gräl om vem som skulle få Altenburg-marken. Till slut gick det mesta till Ernest och Elisabeth Sophies söner. En fjärdedel av de ursprungliga Altenburglanden gick till Saxe-Weimar-grenen.

Dessa två linjer: Weimar och Gotha(-Altenburg) utgör grunden för framtida Ernestine-linjer, och båda har överlevande manliga släktled fram till idag.

Efter delningen av den första Altenburg-linjen innehade den äldsta Ernestine-linjen (familjen Saxe-Weimar) knappt hälften av Ernestine-lägren och den yngre Gotha-Altenburg-linjen mer än hälften. Gotha-Altenburg-linjen delade sig mer för varje generation. Weimar-linjen delade inte upp sin mark och 1741 kontrollerades all mark av den ena grenen av familjen Weimar. År 1815 blev de storhertigar.

Hertig Ernest av Gotha och hertiginnan Elisabeth Sophies många söner delade upp arvet i sju delar: Gotha-Altenburg, Coburg, Meiningen, Römhild, Eisenberg, Hildburghausen och Saalfeld. De nya hertigarna av Coburg, Römhild och Eisenberg hade inga barn, så deras landområden absorberades snabbt av de fyra återstående linjerna.

Så småningom blev primogenitur (det vill säga att endast den äldsta sonen ärver) regeln för arv i de ernestinska hertigdömena.

År 1825 blev de ernestinska hertigdömena

• Storhertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach (ungefär tre åttondelar av alla Ernestinska länder), och hertigdömena (Elisabeth-Sophie-linjen) i
• Sachsen-Gotha-Altenburg,
• Saxe-Meiningen,
• Saxe-Hildburghausen och
• Sachsen-Coburg-Saalfeld.

År 1825 dog Ernest den fromme ätten Gotha-Altenburg ut, och landet fördelades för sista gången.

Altenburg gick till hertigen av Sachsen-Hildburghausen, men han gav Hildburghausen till hertigen av Sachsen-Meiningen-Hildburghausen. Hertigen av Sachsen-Coburg-Saalfeld gav upp Saalfeld i utbyte mot Gotha. Alla Ernestinska hertigdömena upphörde i och med att monarkin och furstendömena avskaffades i Tyskland strax efter första världskrigets slut.

Fem härskare i de ernestinska hertigdömena

• Sachsen-Weimar
• Saxe-Eisenach
• Sachsen-Coburg
• Saxe-Gotha
• Sachsen-Altenburg

hade en röst i det heliga romerska rikets riksdag. År 1792 var hertigen av Sachsen-Weimar även hertig av Sachsen-Eisenach, och hertigen av Sachsen-Altenburg var även hertig av Sachsen-Gotha, så båda hade två röster, och hertigen av Sachsen-Coburg hade en röst.

De andra Ernestinska hertigdömena var aldrig medlemmar i den kejserliga cirkeln och var underordnade de fem hertigdömena som tillhörde den kejserliga cirkeln (till exempel var furstendömena Meiningen och Hildburghausen sådana; detta var en av anledningarna till att hertigen av Hildburghausen bytte ut sitt arv mot Altenburgs). I det tyska förbundet blev alla dessa slutligen lika suveräna.

• Sachsen-Altenburg (1603 till 1672; 1826 till 1918)
• Sachsen-Coburg (1596 till 1633; 1681 till 1699)
• Sachsen-Coburg-Eisenach (1572-1596)
• Sachsen-Coburg-Saalfeld (1735-1826)
• Saxe-Eisenberg (1680-1707)
• Sachsen-Coburg och Gotha (1826 till 1918)
• Saxe-Eisenach (1596-1638; 1640-1644; 1672-1806)
• Sachsen-Gotha (1640 till 1680)
• Sachsen-Gotha-Altenburg (1681-1826)
• Sachsen-Hildburghausen (1680-1826)
• Sachsen-Jena (1672-1690)
• Sachsen-Marksuhl (1662-1672)
• Saxe-Meiningen (1681 till 1918)
• Saxe-Römhild (1680-1710)
• Sachsen-Saalfeld (1680-1735)
• Sachsen-Weimar (1572-1806)
• Saxe-Weimar-Eisenach (1806 till 1918)