Röd glada (Milvus milvus) är en medelstor dagaktiv rovfågel i familjen Accipitridae. Till denna familj hör även andra rovfåglar som örnar, buzzards och harrar. Gladan är känd för sin rödbruna fjäderdräkt, karakteristiskt kluven stjärt och långsmala vingar som ger ett lätt, seglande flygmönster.

Utbredning och migration

Arten förekommer över stora delar av Europa och i nordvästra Afrika. Den är bofast i de mildare delarna av sitt utbredningsområde, särskilt i delar av Västeuropa och nordvästra Afrika. Fåglar från de nordöstra och centrala delarna av Europa är ofta flyttfåglar och övervintrar längre söderut eller västerut; utbredningen når bland annat söderut mot Turkiet. Utbredningen har förändrats över tid i takt med skiftande landskapsanvändning, förföljelse och senare bevarandeinsatser.

Ekologi och föda

Gladan är opportunistisk i sin kost och utnyttjar både små däggdjur, fågel, stora insekter och kadaver. Den är också en effektiv asätare och kan ofta ses söka föda över öppna odlingslandskap och byområden. I äldre texter kan man hitta formuleringar som att arten äter små däggdjur och asätare, vilket speglar dess breda födopreferenser. Glador bygger vanligen stora bon av grenar i träd eller ibland på klippor och kan återanvända eller bygga till samma bo över flera år. De är territoriella under häckningssäsongen och har ett parbeteende där båda föräldrar deltar i ruvning och mata ungar.

Hot, tillbakagång och återintroduktion

Historiskt minskade populationerna kraftigt i stora delar av Europa. I Storbritannien skedde en nära totalutplåning genom förföljelse från jordbrukare och jägare, samtidigt som kemikalier som DDT via deras byten bidrog till reproduktionsproblem i mitten av 1900‑talet. Som följd fanns glador kvar endast i ett fåtal lokaler, bland annat några i södra Wales. Sedan dess har arten återhämtat sig i många områden tack vare lagliga skydd, minskad förföljelse och aktiva återintroduktionsprogram. I Storbritannien har återintroduktionsprojekt bidragit till att gladan gjort en stark comeback i både England och Skottland. Den första vilda rödgladan i London på cirka 150 år rapporterades i tidningen The Independent i januari 2006. I juni samma år rapporterade det brittiska Northern Kites Project att glador häckat i Derwent Valley, Tyne and Wear, för första gången sedan återinförandet.

Pågående hot och bevarandeåtgärder

Några av de viktigaste kvarstående hoten är:
  • Illegal förföljelse och medveten förgiftning.
  • Biverkningar från bekämpningsmedel och konsumtion av förorenade kadaver.
  • Habitatförlust genom ändrat jordbruk och skogsbruk.
  • Kollisioner med fordon, kraftledningar och i viss mån vindkraft.
Bevarandeinsatser omfattar rättsligt skydd, övervakning av populationer, skydd av häckningslokaler, informationsarbete gentemot markägare och lokalsamhällen samt selektiva återintroduktioner där det behövs. Lokala projekt använder också kompletteringsutfodring och ruvningsstöd under kritiska perioder för att öka överlevnaden bland ungar.

Sammanfattning

Röd glada är en iögonfallande och ekologiskt viktig rovfågel som har haft både kraftiga tillbakagångar och imponerande återhämtningar i Europa. Fortsatt framgång för arten bygger på kombinationen av lagligt skydd, lokala bevarandeinsatser och ökad acceptans hos människor som delar landskapet med dessa fåglar.