Safir är en variant av mineralkorund, det vill säga ren aluminiumoxid (Al2O3). Safirer och rubiner, är samma mineral (korund) – skillnaden är färgen: röd korund kallas rubin, alla andra färger kallas safir.

Färg och sorter

Blå safirer är de mest kända, men safirer förekommer i många färger: blå, gula, gröna, rosa, lila, orange och färgblandningar. En särskild och mycket eftertraktad variant är padparadscha (rosorange/persikofärgad). Vissa safirer visar även färgväxling beroende på ljus.

  • Blå safir – vanligast i smycken; Kashmir-, Burma- och Ceylon-safirer är särskilt berömda.
  • Padparadscha – sällsynt rosa/orange, ofta från Sri Lanka och Madagascar.
  • Stjärnsafir – uppvisar asterism (en stjärna) orsakad av tunna nålformiga rutilinneslutningar.

Historia och symbolik

Safirer har en lång kulturhistoria. Traditionen berättar t.ex. att tavlorna med de tio budorden skulle ha varit gjorda av safir, så hårda att en hammare skulle gå sönder på dem. De gamla perserna trodde att jorden vilade på en stor safir och att safiren gav himlen dess blå färg. I många kulturer har man tillskrivit safirer magiska egenskaper; de har använts som symboler för tur, dygd, visdom och helighet. Exempel från modern tid är att både Prinsessan Diana och prinsessan Anne har burit safirförlovningsringar, och de brittiska kronjuvelerna innehåller flera stora blå safirer som symbolen för vänliga och kloka härskare.

Safir är också födelsesten för september och förknippas traditionellt med sanning och trohet.

Fysikaliska egenskaper och användning

Korund (safir) är mycket hårt – det har hårdheten 9 på Mohs skala, bara diamant (10) ligger högre. På grund av detta används safir både i smyckestillverkning och industriellt, till exempel som polermedel och i komponenter där hög reptålighet och optisk klarhet krävs (klockglas, vissa elektroniska fönster, substrat för elektronik).

Fyndorter och geologi

Safirer bildas i både primära och sekundära miljöer. De kan växa i metamorfa bergarter (t.ex. marmorer och gnejs) och i magmatiska miljöer, och de förekommer även i i marken som sekundära (alluviala) ädelstensavlagringar där sten lossnat från moderberget och koncentrerats i grus och sand. Stora klassiska fyndorter är Myanmar (Burma), Thailand, Indien (Kashmir), och Sri Lanka (Ceylon). Kashmir-safirer anses av många som de mest eftertraktade tack vare en sammetsmjuk blå ton. På senare tid har viktiga fynd också skett i Madagascar, Australien, Kenya, Tanzania och USA (Montana).

Syntetisk framställning och behandling

Safirer kan bildas naturligt eller framställas i laboratorium. Det första kommersiella syntetiska korundssättet var Verneuil-processen, ofta kallad "flamfusion", och det var historiskt det första sättet att odla syntetiska safirer. Andra metoder är flux growth (fluksi tillväxt) och hydrotermal odling; dessa kan ge syntetiska kristaller med egenskaper mycket lika naturliga ädelstenar.

Det är vanligt att naturliga safirer genomgår behandlingar för att förbättra färg och klarhet. Värmebehandling är den mest använda metoden: upphettning vid höga temperaturer kan göra färgen jämnare, förbättra blåheten eller avlägsna oönskade inslag. Hos stjärnsafirer kan värmebehandling förändra eller delvis ta bort det vita "silket" (rutilnålarna) och därigenom påverka stjärneffekten.

Stjärnsafir och rutil

Stjärnsafirens synliga stjärna (asterism) skapas av tunna, parallella nålar av rutil som reflekterar ljus. Dessa kallas ibland för "silke". Beroende på behandling kan rutilen lösas upp eller omfördelas, vilket kan dämpa stjärnan eller förändra färgen. Samtidigt kan värmebehandling ofta förbättra klarheten i stenen.

Sammanfattning

Safir är en mångsidig och uppskattad ädelsten med stort värde både som smycke och i tekniska tillämpningar. Som en form av korund (Al2O3) förenar den hög hårdhet med skön färgvariation, lång kulturhistoria och både naturliga och konstgjorda ursprung. De mest kända fyndområdena ligger i Asien, men betydande fynd har på senare år även gjorts i Afrika, Australien och andra delar av världen.