Shanti Bahini – väpnad gren i Chittagong Hill Tracts för stamfolk (1972–1997)
Shanti Bahini — väpnad gren i Chittagong Hill Tracts (1972–1997): kamp för stamfolkens rättigheter, konflikt och det avgörande fredsavtalet 1997.
Shanti Bahini (bengali: শান্তি বাহিনী, "fredsstyrka") var namnet på den militära avdelningen av Parbatya Chattagram Jana Sanghati Samiti - United People's Party of the Chittagong Hill Tracts i Bangladesh.
Den bildades 1972 för att bevara rättigheterna för stamfolket i sydöstra Bangladesh och kämpade i många år mot centralregeringen. Den övergav militansen efter det fredsavtal som undertecknades av regeringen och Shamiti den 2 december 1997. Även om vissa medlemmar som motsatte sig fredsavtalet bildade en dissidentgrupp.
Bakgrund
Chittagong Hill Tracts (CHT) är ett bergigt område i sydöstra Bangladesh där ett flertal ursprungsbefolkningar (bland annat chakma, marma, tripura och andra etniska grupper) lever med egna språk och sedvänjor. Efter Bangladeshs självständighet 1971 ökade spänningarna mellan centralmakten och områdets folk, bland annat till följd av statliga bosättningsprogram, markkonflikter och krav på större autonomi och skydd för kulturella rättigheter. I detta sammanhang uppstod Parbatya Chattagram Jana Sanghati Samiti (PCJSS) som politisk organisation för stamfolkens krav, och dess väpnade gren kallades Shanti Bahini.
Mål och organisation
Shanti Bahinis huvudmål var att kämpa för erkännande av stamfolkens kollektiva rätt till land, bevarande av traditionell rättspraxis och politisk autonomi för CHT. Organisationen rekryterade främst bland områdets unga män och kvinnor från ursprungsbefolkningarna och bedrev gerillakrigföring i de kuperade skogsområdena. Bland framträdande politiska ledare för kravet på rättigheter i regionen fanns personer som Manabendra Narayan Larma och Jyotirindra Bodhipriya "Shantu" Larma, vilka var knutna till PCJSS:s politiska arbete.
Konfliktens förlopp
Under 1970‑, 80‑ och 90‑talen förekom återkommande sammandrabbningar mellan Shanti Bahini och Bangladesh regeringstrupper. Staten svarade med omfattande militär närvaro, upprättande av militärbaser och program för inflyttning av bengaliska bosättare i CHT, vilket förvärrade markkonflikterna. Konflikten ledde till betydande mänskligt lidande: tvångsförflyttningar, övergrepp mot civila, och flyktingströmmar till närliggande indiska delstater för personer som sökte skydd. Både Shanti Bahini och säkerhetsstyrkor anklagades av människorättsgrupper för övergrepp under konflikten.
Fredsavtalet 1997 och efterspel
Efter långa förhandlingar undertecknades ett fredsavtal den 2 december 1997 mellan Bangladesh regering och PCJSS. Avtalet innehöll bland annat bestämmelser om skapandet av ett regionalt råd för CHT, en landkommission för att pröva markfrågor och åtgärder för återvändande och rehabilitering av internt fördrivna. I samband med avtalet avvecklades Shanti Bahinis väpnade verksamhet formellt och många kombattanter lade ner vapen eller integrerades i civila program.
Samtidigt var och är genomförandet av avtalet delvis ofullständigt och kontroversiellt. Kritiker pekar på att många avtalade åtgärder har fördröjts eller inte genomförts fullt ut, att ett betydande militärt fotavtryck kvarstår i regionen och att spänningar mellan ursprungsbefolkningar och bengaliska bosättare inte helt lösts. En del medlemmar av Shanti Bahini och andra opponenter av avtalet valde att fortsätta kamp eller bilda dissidentgrupper, vilket innebar sporadiska fortsatta våldshandlingar efter 1997.
Arv och betydelse
Shanti Bahini och perioden av väpnad konflikt i Chittagong Hill Tracts är en viktig del av Bangladeshs moderna historia, eftersom konflikten ställde frågor om minoriteters rättigheter, markägares skydd och hur centraliserad nationell politik påverkar mångkulturella regioner. Fredsavtalet från 1997 betraktas av många som ett viktigt steg mot politisk lösning, men full fred och rättvis lösning av mark- och identitetsfrågor kräver fortsatt politisk vilja och ett trovärdigt genomförande av avtalets bestämmelser.
Sök