Skelett

Huvudkomponenter och uppbyggnad

De viktigaste delarna i ett skelett är:

• Benvävnad – hård, mineraliserad vävnad med kompakt (kortikal) och spongiös (trabekulär) struktur.
• Brosk – mer flexibelt och finns i leder, mellan kotor och i växande ben.
• Märg – röd märg bildar blodkroppar; gul märg lagrar fett.
• Bindväv – ligament och senor som förbinder ben med ben respektive muskel.

Funktioner

Skelettet har flera grundläggande funktioner:

1. Stöd och formgivning av kroppen.
2. Skydd för inre organ, till exempel kranium för hjärnan och bröstkorg för hjärta och lungor.
3. Rörelse genom ledbildning och samverkan med muskler.
4. Mineralreserv, framför allt kalcium och fosfat.
5. Hematopoes – produktion av blodkroppar i röd benmärg.

Utveckling och tillväxt

Skelettets uppbyggnad sker genom två huvudmekanismer: intramembranös för vissa platta ben och endokondral för långa ben där brosk omvandlas till ben. Hos människor växer benen i längd vid tillväxtplattor (epifysskivor) som stängs efter puberteten. Ben är levande vävnad som ombildas kontinuerligt via osteoblaster och osteoklaster.

Klassificering och variation

Benen i ett skelett kan grupperas efter form och funktion: långa, korta, platta och oregelbundna ben. Ett människoskelett delas ofta upp i axialt skelett (skalle, ryggrad, bröstkorg) och appendikulärt skelett (extremiteter och bäcken). Nyfödda har fler ben som senare smälter samman till ungefär 206 ben hos vuxna.

Medicinsk och kulturell betydelse

Inom medicin är skelettet centralt för diagnos och behandling av skador och sjukdomar som frakturer, osteoporos, ledartros och medfödda missbildningar. Vanliga undersökningsmetoder är röntgen, CT, MRI och bentäthetsmätning. Kirurgiska åtgärder omfattar fixation, frakturbehandling och ledproteser. Skelettet spelar också en stark roll i kultur och symbolik: kraniet används som dödssymbol och skelettmotiv förekommer i konst, traditioner och forensiska studier.

För vidare läsning om anatomi, sjukdomar och behandlingar, se Mer om skelettet.