Solsegel

Teorin

Tanken med ett solsegel är att använda strålningstrycket från solen för att förflytta en rymdfarkost, förmodligen med hjälp av stora speglar (stora ljusreflekterande ytor). Nackdelen med metoden är att den genererade dragkraften är mycket liten. Fördelen är att det inte behövs något drivmedel (så länge det finns ljus). Därför anses det vara ett möjligt alternativ för framtida rymdfarkoster. Hittills har endast små testversioner använts som experiment.

Den totala kraften som utövas på ett 800 gånger 800 meter stort solsegel är till exempel cirka 5 newton (1,1 lbf) på jordens avstånd från solen, vilket gör det till ett drivsystem med låg dragkraft, liknande rymdfarkoster som drivs av elektriska motorer. Eftersom det inte använder något drivmedel utövas kraften nästan konstant. Den samlade effekten över tiden är tillräckligt stor för att betraktas som ett sätt att driva rymdfarkoster.

Historia

Planerna för den första användningen av konceptet gjordes på 1970-talet av Bruce Murray och Louis Friedman, två forskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien.

Den 21 maj 2010 sköt Japans rymdforskningsbyrå (JAXA) framgångsrikt upp solskeppet IKAROS (Interplanetary Kite-Craft Accelerated by Radiation Of The Sun). Den använde sig av ett solskepp i rymden mellan jorden och Venus. Detta var den första framgångsrika användningen av ett solfältssegel.

År 2010 sköt NASA upp solcellsfarkosten NANOSEL-D2. Det var den första framgången för NASA:s solfångarfarkoster.

Den 2 juli 2019 sköt Planet Society i USA upp satelliten LightSail 2, som är konstruerad med hjälp av solsegelteknik. Den lätta satelliten, sköts upp med SpaceX:s Falcon Heavy-raket från Kennedy Space Center i Florida. Detta var ett lågbudgetuppdrag som finansierades av donationer från 50 000 medlemmar. Den totala budgeten var mindre än 7 miljoner US-dollar. I slutet av juli 2019 öppnade LightSail 2 sitt solsegel. Det tog ungefär 3 minuter att göra det.