Sojuz – ryska rymdfarkoster: historia, raketer och uppskjutningar

Sojuz (ryska: Союз, engelska: Union) är en serie rymdfarkoster som utformats för det sovjetiska rymdprogrammet. Den användes för första gången på 1960‑talet. Sojuz‑rymdfarkosten skjuts upp med en Sojuz‑raket, som hittills är den mest använda och mest tillförlitliga bärraketen i världen.^[1][2] Många bemannade Sojuz‑uppskjutningar sker från Baikonur Cosmodrome i Kazakstan, men varianter i raketfamiljen har också använts från andra uppskjutningsplatser (se nedan).

Historia och användning

Sojuzprogrammet utvecklades under 1960‑talet av OKB‑1 under ledning av Sergej Koroljov. Ursprungligen togs konstruktionen fram för tänkta bemannade månprogram, men efter omstruktureringar och olyckor omdirigerades utvecklingen mot omloppsbana och längre vistelser i rymden. Den första bemannade flygningen, Soyuz 1, ägde rum 1967 och slutade tragiskt med förlust av besättningen. Efter det gjordes omfattande förbättringar och programmet kom att bli ryggraden i Sovjetunionens och senare Rysslands bemannade rymdverksamhet.

Konstruktion och huvudkomponenter

Sojuz‑farkosten består typiskt av tre huvudmoduler:

• Orbitalmodulen (övre modul) – innehåller dockningsutrustning, lastutrymme och kan fungera som levnadsutrymme när farkosten är dockad med en rymdstation.
• Descentmodulen (kapseln) – det robusta, värmeskyddade höljet som bär besättningen vid återinträde och landning. Den är utformad för att ge maximal överlevnadsförmåga vid återkomst till jorden.
• Servicemodulen – innehåller framdrivning, kraftsystem (solpaneler) och annan stödutrustning; den brinner upp i atmosfären efter separation före återinträdet.

Sojuz har också ett uppskjutningsräddningssystem (launch escape system) som kan avlägsna kapseln vid allvarliga problem under starten. Landningen sker med fallskärm och dämpande raketer nära marken, vanligtvis i den kazakiska stäppen.

Varianter och teknisk utveckling

Under decennierna har flera generationer av Sojuz utvecklats för att möta nya krav:

• De tidigaste varianterna (t.ex. 7K‑OK) användes för testflygningar och tidiga möten/dockningar.
• Senare generationer (Sojuz‑T, Sojuz‑TM) förbättrade automatisering, komfort och kompatibilitet med rymdstationer som Salyut och Mir.
• Sojuz‑TMA och TMA‑M anpassades för internationella besättningar (större olikheter i kroppslängd och krav från västerländska astronauter) och innehöll moderniserade system.
• Den senaste normala operativa versionen är Sojuz MS, införd under 2010‑talets mitt, med förbättrad navigation, kommunikation och elektronik för ökad tillförlitlighet och bättre kompatibilitet med modern rymdstationsteknik.

För obemannade transporter utvecklades även Progress‑farkosten, som är en lastversion baserad på samma grundkoncept som Sojuz och används för att fylla på förnödenheter till rymdstationer.

Uppskjutningsraketer och uppskjutningsplatser

Sojuz‑farkoster har traditionellt skjuts upp med raketer i Sojuzfamiljen, som härstammar från R‑7‑ICBM‑designen. Sojuzraketen är känd för sina många flygningar och höga tillförlitlighet. Olika varianter av Sojuzraketen (t.ex. Soyuz‑FG, Soyuz‑2) har använts över tid; senare år har övergången till modernare Soyuz‑2‑varianter och nya landningsplatser påbörjats.

Utöver Baikonur Cosmodrome har uppskjutningar skett från andra anläggningar beroende på rakettvariant och kunder, bland annat:

• Plesetsk – främst militära och polära banor.
• Vostochny – en ny rysk kosmodrom i östra Sibirien som tagits i bruk under 2010‑talet för vissa Soyuz‑2‑uppdrag.
• Guiana Space Centre (Kourou) – för kommersiella Soyuz‑ST‑uppskjutningar (från Europeiska rymdorganisationen och Arianespace) mot östliga banor.

Användning och betydelse

Sojuz har varit det huvudsakliga transportsystemet för bemannade resor till rymdstationer i flera decennier: från Salyut och Mir till Internationella rymdstationen (ISS). Efter rymdfärjans pensionering 2011 var Sojuz under en period den enda tillgängliga farkosten för transport av internationell besättning till ISS. En typisk bemannad Sojuz kan ta upp till tre personer och kan stanna kopplad till en rymdstation som livbåt under längre perioder.

Säkerhet och tillförlitlighet

Sojuz‑systemet har genomgått många förbättringar efter tidiga olyckor och är idag känt som ett robust och välbeprövat system. Trots incidenter i historien har den höga flygfrekvensen och kontinuerliga uppgraderingar bidragit till dess rykte som en av världens mest pålitliga bärrakets- och kapselkombinationer.^[1][2]

Framtid

Sojuz fortsätter att vara i drift och används både för besättningar och nyttolaster. Samtidigt arbetar Ryssland och internationella aktörer med nya farkoster och system på längre sikt, men Sojuz förblir under överskådlig tid en central del av bemannad rymdtrafik tack vare sin beprövade konstruktion och den omfattande infrastrukturen runt om uppskjutningsplatserna.

Sök med bokstav