Sojuz – ryska rymdfarkoster: historia, raketer och uppskjutningar
Sojuz (ryska: Союз, engelska: Union) är en serie rymdfarkoster som utformats för det sovjetiska rymdprogrammet. Den användes för första gången på 1960‑talet. Sojuz‑rymdfarkosten skjuts upp med en Sojuz‑raket, som hittills är den mest använda och mest tillförlitliga bärraketen i världen.[1][2] Många bemannade Sojuz‑uppskjutningar sker från Baikonur Cosmodrome i Kazakstan, men varianter i raketfamiljen har också använts från andra uppskjutningsplatser (se nedan).
Historia och användning
Sojuzprogrammet utvecklades under 1960‑talet av OKB‑1 under ledning av Sergej Koroljov. Ursprungligen togs konstruktionen fram för tänkta bemannade månprogram, men efter omstruktureringar och olyckor omdirigerades utvecklingen mot omloppsbana och längre vistelser i rymden. Den första bemannade flygningen, Soyuz 1, ägde rum 1967 och slutade tragiskt med förlust av besättningen. Efter det gjordes omfattande förbättringar och programmet kom att bli ryggraden i Sovjetunionens och senare Rysslands bemannade rymdverksamhet.
Konstruktion och huvudkomponenter
Sojuz‑farkosten består typiskt av tre huvudmoduler:
- Orbitalmodulen (övre modul) – innehåller dockningsutrustning, lastutrymme och kan fungera som levnadsutrymme när farkosten är dockad med en rymdstation.
- Descentmodulen (kapseln) – det robusta, värmeskyddade höljet som bär besättningen vid återinträde och landning. Den är utformad för att ge maximal överlevnadsförmåga vid återkomst till jorden.
- Servicemodulen – innehåller framdrivning, kraftsystem (solpaneler) och annan stödutrustning; den brinner upp i atmosfären efter separation före återinträdet.
Sojuz har också ett uppskjutningsräddningssystem (launch escape system) som kan avlägsna kapseln vid allvarliga problem under starten. Landningen sker med fallskärm och dämpande raketer nära marken, vanligtvis i den kazakiska stäppen.
Varianter och teknisk utveckling
Under decennierna har flera generationer av Sojuz utvecklats för att möta nya krav:
- De tidigaste varianterna (t.ex. 7K‑OK) användes för testflygningar och tidiga möten/dockningar.
- Senare generationer (Sojuz‑T, Sojuz‑TM) förbättrade automatisering, komfort och kompatibilitet med rymdstationer som Salyut och Mir.
- Sojuz‑TMA och TMA‑M anpassades för internationella besättningar (större olikheter i kroppslängd och krav från västerländska astronauter) och innehöll moderniserade system.
- Den senaste normala operativa versionen är Sojuz MS, införd under 2010‑talets mitt, med förbättrad navigation, kommunikation och elektronik för ökad tillförlitlighet och bättre kompatibilitet med modern rymdstationsteknik.
För obemannade transporter utvecklades även Progress‑farkosten, som är en lastversion baserad på samma grundkoncept som Sojuz och används för att fylla på förnödenheter till rymdstationer.
Uppskjutningsraketer och uppskjutningsplatser
Sojuz‑farkoster har traditionellt skjuts upp med raketer i Sojuzfamiljen, som härstammar från R‑7‑ICBM‑designen. Sojuzraketen är känd för sina många flygningar och höga tillförlitlighet. Olika varianter av Sojuzraketen (t.ex. Soyuz‑FG, Soyuz‑2) har använts över tid; senare år har övergången till modernare Soyuz‑2‑varianter och nya landningsplatser påbörjats.
Utöver Baikonur Cosmodrome har uppskjutningar skett från andra anläggningar beroende på rakettvariant och kunder, bland annat:
- Plesetsk – främst militära och polära banor.
- Vostochny – en ny rysk kosmodrom i östra Sibirien som tagits i bruk under 2010‑talet för vissa Soyuz‑2‑uppdrag.
- Guiana Space Centre (Kourou) – för kommersiella Soyuz‑ST‑uppskjutningar (från Europeiska rymdorganisationen och Arianespace) mot östliga banor.
Användning och betydelse
Sojuz har varit det huvudsakliga transportsystemet för bemannade resor till rymdstationer i flera decennier: från Salyut och Mir till Internationella rymdstationen (ISS). Efter rymdfärjans pensionering 2011 var Sojuz under en period den enda tillgängliga farkosten för transport av internationell besättning till ISS. En typisk bemannad Sojuz kan ta upp till tre personer och kan stanna kopplad till en rymdstation som livbåt under längre perioder.
Säkerhet och tillförlitlighet
Sojuz‑systemet har genomgått många förbättringar efter tidiga olyckor och är idag känt som ett robust och välbeprövat system. Trots incidenter i historien har den höga flygfrekvensen och kontinuerliga uppgraderingar bidragit till dess rykte som en av världens mest pålitliga bärrakets- och kapselkombinationer.[1][2]
Framtid
Sojuz fortsätter att vara i drift och används både för besättningar och nyttolaster. Samtidigt arbetar Ryssland och internationella aktörer med nya farkoster och system på längre sikt, men Sojuz förblir under överskådlig tid en central del av bemannad rymdtrafik tack vare sin beprövade konstruktion och den omfattande infrastrukturen runt om uppskjutningsplatserna.
_spacecraft.jpg)

Sojuz sett från Apollo-rymdfarkosten under Apollo Sojuz-testprojektet.
Historia
Den första Soyuz-flygningen hade inga människor ombord. Den sköts upp den 28 november 1966. Det första Sojuz-uppdraget med en besättning, Sojuz 1, startade den 23 april 1967 men kraschade vid återkomsten och dödade kosmonauten Vladimir Komarov. Sojuz 3 (26 oktober 1968) var det första lyckade bemannade uppdraget. Sojuz anses nu allmänt vara världens säkraste och mest kostnadseffektiva farkost för bemannad rymdflygning. Sojuz-rymdfarkoster användes för att transportera kosmonauter till och från rymdstationerna Salyut och senare Mir, och används nu för transport till och från den internationella rymdstationen (ISS). Minst en Soyuz-farkost är alltid dockad till ISS för att kunna användas som räddningsfarkost i händelse av en nödsituation.
Delar
Soyuz-rymdfarkosten består av tre delar:
- En rund omloppsmodul som ger utrymme för besättningen;
- En liten återinträdesmodul som tar besättningen tillbaka till jorden;
- En servicemodul med solpaneler som innehåller instrument och motorer.
Omloppsmodul
Omloppsmodulen kallas också för bebyggelsesektionen. Den innehåller all utrustning som inte behövs för återinträde i jorden, t.ex. experiment, kameror och last. Den innehåller också en dockningsring för dockning till rymdstationer. Den kommer inte tillbaka till jorden.
Modul för återvändande
Återinträdesmodulen används för uppskjutning och resan tillbaka till jorden. Hälften av den är täckt av värmeskyddsplattor. Den kommer tillbaka till jorden.
Servicemodul
Servicemodulen har solpaneler. Den innehåller system för temperaturreglering, elförsörjning, långdistansradiokommunikation och radiotelemetri. Den kommer inte tillbaka till jorden.
Relaterade sidor
- R-7