The Lonely Island är en amerikansk komikergrupp som består av tre personer: Andy Samberg, Jorma Taccone och Akiva Schaffer. De träffades som vänner i Berkeley, Kalifornien, och började samarbeta med sketcher och kortfilmer i slutet av 1990‑talet och början av 2000‑talet. Numera är de baserade i New York City där de först blev uppmärksammade genom sitt arbete med Saturday Night Live, särskilt de så kallade "Digital Shorts" — korta komiska musikvideor som ofta blev virala på nätet.

Gruppens stil kombinerar komedi, satir och populärmusik, ofta med parodi på hiphop och R&B. De är kända för låtar och sketcher som "I'm On A Boat" (medgäst: T‑Pain), "Like a Boss", "Jizz in My Pants", "Dick in a Box" (med Justin Timberlake) och "Lazy Sunday". Flera av deras verk har blivit stora virala framgångar, fått radiogenomslag och nominerats till och vunnit priser — till exempel vann "Dick in a Box" en Emmy för musik och text, och "I'm On A Boat" nominerades till en Grammy.

Medlemmarna hade olika roller på SNL: Andy Samberg var ordinarie castmedlem och framförde många av låtarna live, medan Jorma Taccone och Akiva Schaffer i större utsträckning arbetade som manusförfattare, regissörer och producenter för sketcherna och videorna. Deras samarbete från SNL banade väg för ett bredare arbete inom TV, film och musik, där de ofta kombinerar humor och filmiska grepp.

De har släppt tre studioalbum: Incredibad (2009), Turtleneck & Chain (2011) och The Wack Album (2013). Albumen innehåller både korta sketcher och fullängdslåtar med samarbeten från etablerade artister och producenter. Utöver musiken har gruppen skrivit, regisserat och medverkat i film och TV; ett exempel är långfilmen "Popstar: Never Stop Never Stopping" (2016), som de skrev och spelade huvudroller i, och som blivit en kultfavorit för sin satir av popbranschen.

Som grupp har The Lonely Island påverkat hur komedi och musik kan kombineras i kortform på nätet och i TV. Deras Digital Shorts bidrog till att etablera formatet musikvideo/sketch som viralt innehåll och inspirerade många senare producenter och komiker att använda samma teknik — hög produktion, musikaliska referenser och humor som ofta är både ironisk och musikalisk.