Respirator – vad det är, hur den fungerar och när den används

Lär dig vad en respirator är, hur den fungerar och när den används — tydlig guide om ventilatorer, indikationer och säkerhet vid konstgjord andning.

Författare: Leandro Alegsa

05-01-2026 23:49

En respirator är en maskin som på konstgjord väg flyttar luft in och ut ur en patients lungor för att hjälpa honom eller henne att andas om patienten inte kan andas på egen hand eller på rätt sätt. Vissa respiratorer kan också användas för att ge patienterna bedövning och kan vara en del av en bedövningsmaskin.

Hur en respirator fungerar

En respirator levererar kontrollerade eller assisterade andetag genom att skapa tryck eller volym som pressar luft in i lungorna. Den styr flera viktiga inställningar:

Tidalvolym (Vt) – mängden luft som ges per andetag.
Andningsfrekvens – hur många gånger per minut respiratorn ger andetag.
FiO2 – andel syre i den gasblandning som levereras (från luftens ~21 % upp till 100 % vid behov).
PEEP (positive end-expiratory pressure) – ett kvarstående tryck i luftvägarna efter utandning som hjälper till att hålla alveoler öppna.
Inspiratoriskt tryck eller flöde – bestämmer hur snabbt och med vilket tryck luften levereras.

Respiratorn kan arbeta i olika lägen (ventilationsmodi) som bestämmer om maskinen tar över andningen helt (kontrollerad ventilation) eller hjälper patientens egna andetag (assisterad/tryckstött ventilation). Moderna respiratorer har sensorer som mäter tryck, volym och flöde och larmar om något avviker.

Typer av ventilation

Invasiv ventilation – luft ges via en tub (endotrakealtub) eller genom en trakeostomi direkt in i luftvägarna. Används vid svår andningssvikt eller under operationer.
Non-invasiv ventilation (NIV) – luft ges via tät mask över näsa eller mun (till exempel CPAP eller BiPAP). Används vid vissa former av andningssvikt, sömnapné och kronisk respiratorisk insufficiens.
Anestesiventilation – respiratorfunktion inbyggd i bedövningsapparater för att upprätthålla andning och syrgasering under operation.
Transportrespiratorer och hemmarespiratorer – enklare och mer portabla enheter för förflyttning eller långtidsbehandling utanför intensivvårdsavdelning.

När används respirator?

Respiratorn används i situationer där patienten inte kan upprätthålla tillräcklig ventilation eller syrgasutbyte på egen hand. Vanliga indikationer:

Akut andningssvikt (till exempel vid svår lunginflammation, ARDS eller lungödem).
Andningspåverkan vid kroniska lungsjukdomar, ibland som tillfällig eller långvarig stödbehandling.
Under narkos och operation för att säkra luftvägar och andning.
Vid medvetslöshet eller neurologiska tillstånd där andningscentrum är påverkat.

Risker och biverkningar

Att vara kopplad till respirator innebär fördelar men också risker:

Ventilatorassocierad pneumoni (VAP) – ökad infektionsrisk i luftvägarna.
Barotrauma och volutrauma – skador på lungvävnad orsakade av höga tryck eller volymer.
Syretoxicity – skador från höga syrgashalter vid längre tid.
Muskelatrofi – andningsmuskler kan försvagas vid lång tids fullständigt ventilationsstöd.
Behov av sedering och eventuellt påverkan på medvetandet.

Övervakning och säkerhet

Patienter på respirator övervakas noggrant med bland annat:

Pulsoximetri (SpO2) för att följa syrgasmättnad.
Blodgaser (arteriella blodgaser) för att bedöma koldioxid- och syrabasstatus.
Luftrörs- och lungauskultation, röntgen eller ultraljud vid behov.
Respiratorns larmfunktioner (till exempel högt/lågt tryck, låg tidalvolym eller strömsvikt).

Viavning (weaning) och avslutning av ventilation

När patientens eget andningsarbete förbättras inleds viavning — en gradvis minskning av respiratorstödet för att återuppta spontan andning. Det kan ske genom:

Stödminskning i tryckstödda lägen.
Spontanandningsprov (SBT) där patienten får andas själv under övervakning.
Trakeostomi kan underlätta viavning och långtidsskötsel hos vissa patienter.

Praktiska aspekter och patientens upplevelse

Att vara ventilatorpatient är ofta påfrestande. Sjukvårdspersonal arbetar för att optimera komfort och säkerhet genom anpassad sedering, smärtlindring, munvård samt förebyggande av komplikationer genom god hygien och lämpliga vårdrutiner.

Sammanfattning

En respirator är en livräddande apparat som kan ersätta eller stödja patientens andning. Den används i många olika kliniska situationer och kräver noggrann övervakning och specialistkunskap för att minska risker och underlätta återgång till självständig andning.

Hur fungerar de?

Det finns olika typer av respiratorer som kan fungera på olika sätt, men de hjälper alla till att pumpa in och ut luft ur lungorna med hjälp av tryck.

Manuella återupplivningsapparater

Vissa typer av respiratorer kräver att någon annan får dem att fungera för hand och hjälper patienten att andas under en kortare tid: de kallas manuella återupplivningsapparater.

Masker med påse och ventil (BMV) har en syrgasmask som täcker patientens näsa och mun, en envägsventil som är fäst mellan masken och påsen och som filtrerar den rörliga luften och förhindrar att luften andas tillbaka in i påsen, och en uppblåsbar påse som håller luften inne och som trycks ihop med handen. En operatör trycker på påsen vilket tvingar in luft i patientens lungor, och när handen släpper påsen andas patienten ut i den yttre miljön och påsen fylls på med luft utifrån. Påsen kläms och släpps med handen upprepade gånger för att patienten ska fortsätta att andas.

Amnesipåsar är en annan typ av manuell återupplivningsutrustning där påsen inte fylls på med luft när patienten andas. Istället fylls påsen med luft eller gas i förväg och påsen pressas antingen för hand eller så kan patienten andas in luften eller gasen i badet om han eller hon kan andas själv.

Mekaniska ventilatorer

Mekaniska ventilatorer fungerar av sig själva utan manuell hantering och styrs vanligtvis av datorer och kan drivas antingen med elektricitet som ansluts till ett vägguttag eller batteri eller med pneumatik utan användning av elektricitet. Luften kan flyttas in och ut ur patienten genom att fästa en syrgasmask på patienten eller genom att ventilatorn ansluts till en andningsslang som förs in i näsborrarna, struphuvudet eller luftstrupen. De används för att hjälpa patienten att andas under en längre tid.

Positivtrycksventilatorer fungerar genom att blåsa in luft utifrån eller från en syretank eller lufttank genom en pneumatisk behållare som håller luften och komprimerar den, eller genom en turbin som vänder sig om och tvingar in luften genom en mask eller andningsrör och in i patienten. När luften tvingas in i lungorna kan patienten senare andas ut genom en "patientkrets" med en envägsventil.

Å andra sidan är en ventilator med negativt tryck, även känd som en "järnlunga" eller en tankandningsmaskin, en kammare som är innesluten runt patientens bröstkorg och som sänker trycket i kammaren runt bröstkorgen till en punkt där trycket i kammaren är lägre än trycket utanför så att patienten kan andas in, och sedan ökar trycket i kammaren till en punkt där trycket i kammaren är högre än trycket utanför så att patienten kan andas ut. Denna process sker med jämna mellanrum. Undertrycksventilatorer anses nu vara föråldrade och istället används övertrycksventilatorer i stället.