Luftstrupe
Luftstrupen är det beniga rör som förbinder näsan och munnen med lungorna och är en viktig del av ryggradsdjurens andningssystem. Hos däggdjur börjar luftstrupen i den nedre delen av struphuvudet och fortsätter till lungorna, där den förgrenar sig i höger och vänster bronkier. Inflammation i luftstrupen kan leda till andra tillstånd, t.ex. trakeit, som är en inflammation i luftstrupens slemhinnor.
Anatomi av människans luftstrupe
Luftstrupe hos ryggradslösa djur
Trakea hos ryggradslösa djur är det öppna andningssystemet hos landlevande leddjur. Det består av spiracles, trakeae och tracheoles som för metaboliska gaser till och från vävnader. Fördelningen av spirakler varierar, men i allmänhet har varje kroppsdel endast ett par spirakler, som var och en ansluter till ett förmak och har ett relativt stort trakealrör bakom sig.
De minsta rören, trakeoler, tränger in i cellerna och sprider vatten, syre och koldioxid. Gasen kan flyttas aktivt eller genom passiv diffusion. Till skillnad från ryggradsdjur har insekter i allmänhet inte syre i sin hemolymphe. Detta är en av de faktorer som kan begränsa deras storlek.
Ett trakealt rör kan innehålla rågliknande omgivande ringar av taenidier i olika geometrier, t.ex. slingor eller spiraler. I huvudet, bröstkorgen eller buken kan trakeerna också vara kopplade till luftsäckar. Många insekter, t.ex. gräshoppor och bin, som aktivt pumpar luftsäckarna i buken, kan kontrollera luftflödet genom kroppen. Hos vissa vattenlevande insekter utbyter trakeerna gas genom kroppsväggen direkt, i form av en gäl, eller fungerar som vanligt, via ett plastron. Trots att trakeerna hos leddjur är inre, avges de under ruggning (ecdysis).
Trakealsystemet hos en dissekerad kackerlacka. De största luftrören löper över hela kackerlackans kropp och är horisontella i den här bilden. Skala, 2 mm.
Trakealsystemet förgrenar sig i allt mindre rör, som här förser kackerlackans grödor. Skala, 2 mm.
