Walkie-talkie
En walkie-talkie är en handhållen enhet, en tvåvägsradiomottagare/sändare. Den utvecklades under andra världskriget.
Radioingenjör Alfred J. Gross arbetade med den tidiga tekniken bakom walkie-talkien mellan 1934 och 1941. Under kriget utvecklades den av Donald L. Hings och ingenjörsteam på Motorola under ledning av Henryk Magnuski.
Typiska walkie-talkies idag är i telefonstorlek och har en tryckknapp för att prata. Walkie-talkie används av olika skäl, inom militären, för amatörradio och för personligt bruk.
Några walkie-talkies
Hur ryggsäcksversionen användes.
Noemfoor, Nederländska Nya Guinea, juli 1944. En amerikansk soldat (i förgrunden) använder en handie-talkie under en strid. (Fotograf: Allan F. Anderson)
Historia
Den första walkie-talkien var så stor att den måste bäras i en ryggsäck och hette Motorola SCR-300. Mortorola tillverkade även andra walkie-talkies under andra världskriget. Under andra världskriget De första handhållna walkie-talkierna utvecklades också av Mortorola under andra världskriget.
Utveckling
Idén om walkie-talkies väckte inte stort intresse förrän kriget började 1939. Efter några år hade Motorola-teamet förbättrat dem så att armén kunde använda dem. Det fanns även versioner för fordon och stridsvagnar. Britterna, tyskarna och amerikanerna hade alla sina egna versioner.
Motorola tillverkade också den handhållna AM-radion SCR-536 under andra världskriget, som kallades "handie-talkie" (HT). Termerna förväxlas ofta idag, men den ursprungliga walkie talkien hänvisade till den bakre monterade modellen, medan handie-talkien var den apparat som kunde hållas helt i handen (men hade mycket mindre räckvidd).
Använder
Walkie-talkies används ofta i många sammanhang, i näringslivet, hos polisen, militären och på fritiden.
