Polisen – uppgifter, utbildning och insatser vid nödsituationer

En polismyndighet kan kallas polisstyrka, polismyndighet, polismyndighet, poliskår, konstapel, civilgarde eller skyddstjänst. Ett gendarmeri är en poliskår som är en del av militären, även om dess medlemmar sällan utför egentligt militärt arbete.

De flesta polisstyrkor i USA heter "[Place] Police Department", till exempel New York City Police Department. Delstatspolisen kallas vanligtvis antingen "[State] Highway Patrol" eller "[State] State Police". I Storbritannien heter de flesta polisen "[Place] Police" eller "[Place] Constabulary". I Kanada och andra engelsktalande länder är det vanligt med "[Place] Police Service". Irlands polis heter Garda Síochána.

Ett brottsbekämpande organ är ett organ som tillämpar lagen. I Förenta staterna finns det några brottsbekämpande organ som inte kallas polisstyrkor men som utför liknande arbete, t.ex. Federal Bureau of Investigations. En vanlig typ är ett sheriffkontor (även sheriffdepartement), ett organ som leds av en sheriff.

De som utför polisiära uppgifter kallas poliser. De kan också kallas poliser (endast män), poliskvinnor (endast kvinnor), fredsvakter, konstaplar, rangers eller civilgardister. På en sheriffbyrå kallas de för sheriffens ställföreträdare eller deputerade. På Irland kallas de för gardaí (garda i singularform) eller för vakter.

Polisen har olika befogenheter som hjälper dem att utföra sitt arbete. Dessa befogenheter är olika i olika länder. De flesta poliser har befogenhet att gripa människor, visitera människor och genomsöka hus/fastigheter. De bär ibland utrustning som vapen, batonger, elpistoler eller pepparspray. Det område där poliser kan använda dessa befogenheter kallas deras jurisdiktion. Om poliserna befinner sig utanför sin jurisdiktion kan en annan polisstyrka med jurisdiktion då använda deras befogenheter.

Polisen tar hand om:

• Förebyggande av brott och skydd av allmänheten. Detta gör de genom att patrullera till fots i uniform och i polisbilar. Detta kan stoppa vissa former av kriminellt beteende.
• Svar på brott. När någon ringer till polisen och säger att ett brott har begåtts måste polisen skicka några poliser till platsen mycket snabbt. De ska försöka stoppa brottet och fånga den som begår det.
• Utredning av brott. Det innebär att polisen försöker ta reda på vem som har begått brottet.
• Arrestera och kvarhålla misstänkta personer. När polisen tror att någon har begått ett brott griper polisen den misstänkte, tar med honom eller henne till polisstationen och ställer frågor till honom eller henne. Det är dock åklagarna och inte polisen som har sista ordet om huruvida en misstänkt person ska åtalas.
• För att hjälpa till med nödsituationer eller problem som inte är brott. Det kan handla om bilolyckor, bränder eller människor som är sjuka, skadade eller vilse. Polisen samarbetar med brandmän, ambulanser och räddningsarbetare. De kan leda trafiken, hjälpa borttappade barn eller ge trafikböter.

De flesta polisavdelningar har poliser i två huvudgrupper: en "patrullgrupp" med poliser som bär uniform och en "detektivgrupp" med poliser som bär vanliga kläder.

• Patrullerande poliser reser genom sitt område. De kan färdas till fots, på cykel eller motorcykel eller i märkta bilar. Bilarna har varningsljus och sirener som kan användas. Sirenerna ger ifrån sig ett högt ljud. Patrulltjänstemännen upprätthåller motorfordons- och straffrättsliga lagar. På vissa orter sköter patrulltjänstemännen det lokala fängelset.
• Detektiver arbetar med mer komplexa utredningar. De försöker hitta bedrägerier, olagliga droger och sexualbrott som prostitution, människohandel och våldtäkt. Prostitution är inte ett brott i alla länder.

Alla länder använder inte samma ord för att beskriva dessa grupper. I Förenade kungariket till exempel utgör patrullerande poliser den "enhetliga grenen", medan detektiver arbetar inom CID ("Criminal Investigation Department"). I Förenade kungariket är inte heller alla poliser beväpnade, utan dessa poliser bildar en "Armed Response Unit" som har andra namn i olika poliskårer, i Metropolitan Police Service faller den under SFC (Specialist Firearms Command) som alla beväpnade poliser i Metropolitan Police Service faller under.

Polisens uniformer, utrustning och metoder varierar beroende på land. På vissa platser utbildar sig grupper av poliser för särskilda uppgifter, t.ex. för att hantera upplopp eller mycket farliga brottslingar.

Olika länder har olika sätt att organisera sin polis. Vissa länder som Sydafrika, Irland och Nya Zeeland har bara en enda poliskår. Andra länder har fler än en. Frankrike har två polisstyrkor, en för städerna och en för landsbygden. Chile har också två, en för patrullering och en annan för utredningar.

Vissa länder har två eller flera nivåer av polisstyrkor. I Australien utförs till exempel den mesta polisverksamheten av de sex delstatspolisen, men det finns också den australiska federala polisen som övervakar hela landet. Tyskland har ett liknande system. Storbritannien och Schweiz har många lokala poliskårer och flera nationella myndigheter, men ingen egentlig nationell poliskår. I Kanada kan de lokala myndigheterna välja att antingen driva sin egen poliskår eller ge uppgiften till en större poliskår. Så de flesta kanadensiska städer har sin egen polis, medan de flesta landsbygdsområden övervakas av Royal Canadian Mounted Police, som också är den nationella polisen.

I USA finns det över 17 000 brottsbekämpande myndigheter. Många områden har fyra nivåer av brottsbekämpande myndigheter. Los Angeles har till exempel Los Angeles Police Department, men det finns många andra myndigheter som kan arbeta i staden. Detta inkluderar Los Angeles Sheriff's Department på länsnivå, California Highway Patrol på delstatsnivå och över 100 federala (eller nationella) brottsbekämpande organ.

Över hela världen utgör polisen en liten andel av det antal människor som den betjänar. I genomsnitt finns det 303,3 poliser per 100 000 invånare.

I de flesta länder bär poliser vapen under sina normala arbetsuppgifter. I Storbritannien, Nya Zeeland, Irland och några andra länder bär de flesta poliser inga vapen.

Poliserna kommunicerar med hjälp av radioapparater. Radionätet kan finnas både på uniformen och i patrullbilen.

• Polisman
• SWAT-grupp