WWE:s interkontinentala mästerskap – historia, titel och rekord
WWE Intercontinental Championship är ett mästerskap i professionell brottning i WWE (World Wrestling Entertainment). Det är den första sekundära titeln i WWE. Den har varit det exklusiva sekundära mästerskapet i WWE:s veckovisa tv-show Raw sedan april 2017 då den dåvarande mästaren Dean Ambrose flyttades till showen från SmackDown i samband med 2017 års Superstar Shake-Up.
Historia och ursprung
Mästerskapet skapades 1979. Enligt WWE:s storyline blev Pat Patterson den första Intercontinental-mästaren efter en turnering i Rio de Janeiro, ett berättargrepp som etablerade titeln som en bro mellan de amerikanska och internationella scenerna. Under årens lopp har titeln bytt namn och status i samband med företagets förändringar (till exempel när WWF blev WWE 2002) och har ofta flyttats mellan varumärkena vid draftar och shake-ups.
Vad titeln betyder
Intercontinental Championship betraktas traditionellt som företagets främsta "mid-card"-titel — en språngbräda för brottare som förväntas ta nästa steg mot världstitlarna. Titeln har gett många framtida världsmästare större trovärdighet och synlighet, och är känd för att ofta leverera tekniskt starka matcher och "workhorse"-prestationsmatcher.
Design och förnyelser
Prispokalen har genomgått flera redesigns genom decennierna, från klassiska metallspeglingar och emblem till modernare, mer utsmyckade versioner. Varje ny design speglar ofta en ny era i WWE och används för att ge titeln visuellt igenkännande på tv och vid pay-per-views.
Betydande rekord och notabla innehavare
- Förste officiella innehavare: Pat Patterson (1979, enligt WWE-storyline).
- Flest titelhållningar: Chris Jericho innehar rekordet för flest Intercontinental-reign, med nio separata titelinnehav.
- Längsta enskilda reign: The Honky Tonk Man kreditieras ofta som den som hade den längsta obrutna perioden som Intercontinental-mästare.
- Notabla namn som burit titeln: Många av wrestlingens stora stjärnor har haft Intercontinental-bältet i sin meritlista, bland andra Bret Hart, Shawn Michaels, The Rock, Triple H, Edge och Chris Jericho — brottare som senare också nått världsmästartitlar eller Hall of Fame-status.
Titelns roll i modern WWE
Titeln försvaras regelbundet på veckoprogrammen och vid större evenemang. Eftersom WWE använder drafts och shake-ups kan Intercontinental-bältet periodvis vara knutet till antingen Raw, SmackDown eller ibland försvaras oberoende av varumärke. Den fungerar fortfarande som ett viktigt verktyg för att lyfta nya talanger och ge etablerade namn ytterligare trovärdighet i mellansegmentet.
Arvet
Intercontinental Championship har en lång och rik historia som en av de mest respekterade sekundära titlarna i professionell brottning. Genom generationer av matcher och innehavare har bältet byggt ett arv som ofta används som mått på en brottares förmåga att leverera både tekniskt och underhållningsmässigt på hög nivå.
Historia
WWE Intercontinental Championship var först känt som World Wrestling Federation (WWF) Intercontinental Championship, fram till 2002 års rättsprocess mellan WWE och WWF. Efter att titeln infördes 1979 blev Pat Patterson den första mästaren den 15 september. Titelns tillkomst var ett resultat av att Patterson besegrade Ted DiBiase för att vinna WWF:s nordamerikanska mästerskap och försvarade titeln i en fiktiv turnering som hölls i Rio de Janeiro, Brasilien för att förenas med ett sydamerikanskt mästerskap.
I mars 2001 köpte World Wrestling Federation World Championship Wrestling. Kort därefter ägde "The Invasion" rum, där WCW/ECW-alliansen slutligen upplöstes. Vid Survivor Series 2001 förenades titeln med WCW United States Championship. United States Champion, Edge, vann mot Intercontinental Champion, Test, och blev ny Intercontinental Champion medan United States Championship blev inaktiv.
Efter WWF/WWE:s namnbyte 2002 blev mästerskapet känt som WWE Intercontinental Championship. Det förenades sedan med European Championship i en stegringsmatch den 22 juli, och senare med Hardcore Championship den 26 augusti. Interkontinentalmästaren Rob Van Dam vann mot Europamästaren Jeff Hardy och Hardcore-mästaren Tommy Dreamer. Som ett resultat av detta utsågs Rob Van Dam till den sista europeiska och hardcore-mästaren. Vid No Mercy 2002 förenades de sedan med World Heavyweight Championship. World Heavyweight Champion, Triple H, vann mot Intercontinental Champion, Kane, och fortsatte att vara World Heavyweight Champion medan Intercontinental Championship blev inaktivt. I maj 2003, efter protester från fansen mot att Intercontinental Title skulle dras tillbaka, återaktiverades titeln av Stone Cold Steve Austin, som är medgeneral manager för Raw, och blev återigen utnämnd till sekundärt mästerskap för Raw. Kort därefter återaktiverades WCW United States Championship som WWE United States Championship av SmackDown!, vilket gjorde Intercontinental Championship till en likvärdig motsvarighet för Raw. Under WWE Draft 2009 bytte de två titlarna varumärke, vilket gjorde Intercontinental Championship till SmackDowns egendom och US Title till Raws egendom. Den 29 augusti 2011 blev alla WWE-program "Supershows" med brottare från båda varumärkena, vilket innebar att varumärkesförlängningen upphörde. Alla WWE-titlar kan nu försvaras vid alla WWE-evenemang.
Vid WrestleMania 32 vann Zack Ryder titeln i en stegringsmatch för sju personer, men förlorade den nästa kväll mot The Miz på Raw. Brand splitten kom tillbaka i juli 2016, då The Miz blev uttagen till SmackDown Live och tog med sig den interkontinentala titeln till den showen. Efter en lång fejd med Dolph Ziggler om titeln förlorade The Miz bältet till Dean Ambrose på ett avsnitt av SmackDown Live den 3 januari 2017. Ambrose blev uttagen till Raw i 2017 års Superstar Shake-Up och tog med sig den interkontinentala titeln till den showen.
Nuvarande mästare
Just nu är mästaren Finn Balor, som är inne på sin första regeringstid. Han vann titeln från Bobby Lashley i en 2-on-1 handikappmatch där Lashleys partner var Lio Rush. Vid Elimination Chamber 2019.
