Alfred Emanuel Smith, Jr. (30 december 1873–4 oktober 1944), privat och offentligt känd som Al Smith, var en amerikansk statsman som valdes till New Yorks 42:a guvernör fyra gånger och var demokraternas presidentkandidat 1928. Som ledare inom den progressiva rörelsen genomförde han under 1920-talet ett stort antal reformer i delstaten och blev känd som en praktisk och reformorienterad politiker. Han var samtidigt kopplad till Tammany Hall-maskinen som dominerade Manhattans politik och var en uttalad motståndare till förbudet, vilket kom att prägla hans nationella kandidatkampanj 1928.

Uppväxt och politisk uppgång

Smith föddes i en katolsk, arbetarklassfamilj i New York och formades tidigt av stadens etniska kvarter och kyrkliga gemenskaper. Han gick från lokalt politiskt aktivt arbete via Tammany Hall in i formella ämbeten och steg i graderna inom delstatspolitiken. Hans bakgrund och nära förbindelser med stadens etniska väljare bidrog till hans popularitet i New Yorks storstadsområden.

Guvernör och reformer

Som guvernör, i ämbeten 1919–1920 och 1923–1928 (fyra valda mandatperioder), byggde Smith upp ett rykte som reformist och effektiv förvaltare. Han arbetade för att modernisera delstatens administration och förbättra livet för arbetande familjer. Bland de områden där hans administration verkade aktivt fanns:

  • arbetslivsreformer och bättre tillsyn av fabriker,
  • förbättringar i sociala tjänster och fattigvårdsinsatser,
  • utveckling och underhåll av infrastruktur och vägnät,
  • stadspolitik och bostadsfrågor riktade mot tätortsområden,
  • ansvarstagande för delstatens finanser genom modernare förvaltningsrutiner.

Han försökte ofta balansera sina band till Tammany med en vilja att visa konkret resultat genom lagstiftning och förvaltningsreformer, något som stärkte hans stöd bland urban arbetarklass och etniska grupper.

1928: Första katolska presidentkandidaten och kampanjens betydelse

Smith var den första framstående katolik som nominerades till presidentposten av ett av de två stora partierna, vilket mobiliserade många tusentals etniska och urbana väljare till Demokraterna. Samtidigt mötte hans kandidatur hård motstånd från delar av landsbygdsamerika, särskilt sydstatsbaptister och tyska lutheraner, som fruktade att påven skulle påverka amerikansk politik. Mot bakgrund av en period av nationellt välstånd förlorade Smith i en stor förlust mot republikanen Herbert Hoover — en utdragen nationell nederlag som också präglades av religiösa och kulturella motsättningar.

Samarbete och konflikt med Roosevelt

Efter förlusten 1928 försökte Smith återigen bli partiets presidentkandidat 1932, men nominerades inte då hans tidigare allierade Franklin D. Roosevelt vann stödet inom partiet. Trots politisk rivalitet spelade Smiths kampanj en viktig roll för att organisera urbana och etniska väljare — en väljarbas som senare blev central för Roosevelts framgångar och New Deal-koalitionen, även om Smith själv utvecklade en allt mer kritisk hållning till vissa aspekter av Roosevelt-politiken.

Senare liv, affärsverksamhet och kyrklig utmärkelse

Efter sin aktiva politiska karriär ägnade Smith sig åt affärsverksamhet i New York City och var under 1930-talet och 1940-talet en uttalad kritiker av delar av New Deal. Han behöll en framträdande roll i offentligheten och engagerade sig i välgörenhets- och samhällsfrågor. År 1939 utnämndes han till påvlig kammarherre med svärd och kappa — en av de högre utmärkelser som Vatikanen kunde ge en lekman, i dag känd under beteckningen His Holiness' Gentlemen (Hans Helighets gentlemän) — vilket var ett erkännande av hans betydelse för den katolska befolkningen i USA.

Död och arv

Smith avled den 4 oktober 1944 på Rockefeller Institute Hospital efter en hjärtattack vid 70 års ålder. Hans hälsa hade försvagats efter att hans fru avlidit i cancer fem månader tidigare. Han är begravd på Calvary Cemetery i Queens. Smiths politiska arv är komplext: han var både en produkt av det gamla maskinpolitiska systemet och en reformvänlig statstjänsteman, och hans 1928-kampanj bidrog till att forma den moderna demokratiska koalitionen genom att föra in urbant, etniskt och katolskt stöd i partiets bas.