Kung Edvard martyren – mördad kung och kanoniserat helgon (c.962–979)

Edwards styvmor, drottning Elfrida, var emot hans trontillträde eftersom hon ville att hennes son Ethelred skulle bli kung i stället. Edvard fick dock stöd av fler personer - däribland St Dunstan - och bekräftades av Witan.

Kung Edvard sades vara "en ung man med stor hängivenhet och utmärkt uppförande". Han var helt ortodox, god och hade ett heligt liv. Dessutom älskade han framför allt Gud och kyrkan. Han var generös mot de fattiga, en fristad för de goda, en förkämpe för Kristi tro, ett kärl fullt av varje dygdig nåd".

När kung Edvard tillträdde tronen rådde en stor hungersnöd i landet och våldsamma attacker mot klostren utlöstes av en framstående adelsman som ville ha de marker som hans far kung Edgar hade gett dem i gåva. Många av dessa kloster förstördes och munkarna tvingades fly. Kungen stod dock fast tillsammans med ärkebiskop Dunstan för att försvara kyrkan och klostren. För detta beslutade några av adelsmännen att avsätta honom och ersätta honom med sin yngre bror Ethelred.

Den 18 mars 978 var kungen på jakt med hundar och ryttare nära Wareham i Dorset. Därefter bestämde han sig för att besöka sin unge bror Ethelred som uppfostrades hos sin mor Elfrida i Corfe Castle, nära Wareham. Han anlände ensam till slottet. När han fortfarande satt på sin häst erbjöd Elfrida Edward ett glas mjöd, och när han drack det blev han knivhuggen i ryggen av en av drottningens sällskap. Ethelred själv var då bara tio år gammal och var därför inte ansvarig för mordet. En annan berättelse kommer från Henry of Huntingdon som berättar att Elfrida själv begick mordet:

"Edvard dödades på ett förrädiskt sätt av sin egen familj... det rapporteras att hans styvmor, det vill säga kung Ehelreds mor, högg honom med en dolk när hon höll på att erbjuda honom en bägare att dricka."

Berättelsen om Edwards reliker började i samband med hans död (martyrskap). Omedelbart efter mordet halkade den mördade kungens kropp ur sadeln på sin häst och släpades med ena foten i stigbygeln tills den föll ner i en bäck vid foten av den kulle på vilken Corfe Castle ligger (från den tiden trodde man att bäcken hade helande egenskaper - särskilt för blinda). Drottningen beordrade sedan att kroppen snabbt skulle döljas i en hydda i närheten. I hyddan bodde dock en kvinna som var blind från födseln och som drottningen stödde av välgörenhet. Under natten dök ett underbart ljus upp och fyllde hela hyddan: "Herre, förbarma dig!" och fick plötsligt sin syn. Då upptäckte hon kungens döda kropp. St Edward-kyrkan i Corfe Castle står nu på platsen för detta mirakel. I gryningen fick drottningen höra om miraklet och blev orolig och beordrade återigen att man skulle göra sig av med kroppen, denna gång genom att begrava den på en sumpig plats nära Wareham. Men ett år efter mordet sågs en eldpelare över den plats där kroppen gömts och som lyste upp hela området. Detta sågs av några av invånarna i Wareham, som lyfte upp kroppen. Omedelbart sprang en klar källa med helande vatten upp på den platsen. Tillsammans med vad som nu var en stor skara sörjande tog man kroppen till kyrkan för Guds heligaste moder i Wareham och begravde den i kyrkans östra ände. Detta skedde den 13 februari 980.

På grund av en rad mirakel fördes relikerna till klostret i Shaftesbury. När relikerna togs upp ur graven befanns de vara hela och inte förstörda. Transporten av relikerna skedde i en stor procession den 13 februari 981 och anlände till Shaftesbury sju dagar senare. Där togs relikerna emot av nunnorna i Shaftesbury Abbey och begravdes med fulla kungliga hedersbetygelser på norra sidan av altaret. På vägen från Wareham till Shaftesbury hade ytterligare ett mirakel ägt rum; två krymplingar fördes nära båren och de som bar den sänkte kroppen till deras nivå, och krymplingarna återfick genast sin fulla hälsa. (Denna procession och dessa händelser återskapades 1000 år senare 1981). År 1001 sades graven där helgonet låg regelbundet stiga upp ur marken. Kung Ethelred fylldes av glädje över detta och beordrade biskoparna att lyfta upp sin brors grav från marken och placera den på en mer passande plats. När graven öppnades spreds en underbar doft från den - så att alla närvarande "trodde att de stod i paradiset". Biskoparna tog sedan bort de heliga relikerna från graven och placerade dem i en kista på de heligas heliga plats tillsammans med andra heliga reliker. Denna upphöjning av den helige Edwards reliker ägde rum den 20 juni 1001.

Den helige Edvard förhärligades officiellt av det allengelska konciliet år 1008, under ledning av Sankt Alphege, ärkebiskop av Canterbury (som senare också martyriserades av danskarna år 1012). Kung Ethelred beordrade att helgonets tre högtidsdagar (18 mars, 13 februari och 20 juni) skulle firas i hela England. Shaftesbury Abbey återinvigdes till Guds moder och den helige Edvard. Shaftesbury döptes tydligen om till "Edwardstowe" och återgick till sitt ursprungliga namn först efter reformationen. Många mirakel registrerades vid St Edwards grav, bland annat helandet av spetälska och blinda.

Under 1500-talet, under kung Henrik VIII, upplöstes klostren och många heliga platser revs, men Sankt Edwards kvarlevor gömdes för att undvika skändning. År 1931 återfanns relikerna av Wilson-Claridge under en arkeologisk utgrävning, och deras identitet bekräftades av dr T.E.A. Stowell, en osteolog. År 1970 visade tester av relikerna att den unge mannen hade blivit knivhuggen i ryggen när han red på sin häst och sedan hade släpats på marken av det skräckslagna djuret med foten fast i en stigbygel. Omkring 1982 donerade Wilson-Claridge relikerna till den rysk-ortodoxa kyrkan utanför Ryssland, som placerade dem i en kyrka på Brookwood Cemetery i Woking, Surrey. Där organiserades också munkarnas St Edward Brotherhood. Kyrkan heter nu St Edward the Martyr Orthodox Church. Ortodoxa kristna erkänner Edward och andra västerlänningar vars helgonstatus förklarades före den formella splittringen mellan ortodoxa och katoliker på 1000-talet.