Harold Harefoot (ofta kallad Harold I, omkring 1015–17 mars 1040) var kung av England från 1035 till 1040. Han framträder i källorna som en son till Knut den store och vald till Englands krona under en period av osäkerhet efter Knuts död. Familjeband och legitimitet omges av tvekan i samtida och senare källor: Harold kopplas i de flesta berättelser till Knut den store och till hans hustru Aelgifu av Northampton, men vissa samtida ifrågasatte hans härstamning och rätt till tronen.

I skuggan av Knuts stora välde — som innefattade områden i Danmark och förbindelser med Norge — uppstod en arvsstrid när monarken dog 1035. Den legitime tronföljaren på papperet var Harthacnut, Knuts son med drottning Emma av Normandie; Harthacnut befann sig dock i Danmark när hot och politiska förhållanden omöjliggjorde hans omedelbara tillträde. Under dessa omständigheter etablerades Harold först som tillförordnad styresman och så småningom som kung, i en process som väckte motstånd och delade aristokratin.

Regeringens karaktär och problem

Harolds korta regering präglades av en strävan efter att befästa makten i England medan Harthacnut fortfarande var frånvarande. Detta innebar både diplomatiska och inrikespolitiska manövrer för att vinna stöd hos stormän och kyrkliga ledare. Samtidiga berättelser betonar splittring mellan olika hovkretsar: vissa stödde Harold, andra stod bakom drottning Emma och hennes sons anspråk. Det finns få långtida reformer tillskrivna Harold; hans tid på tronen var i hög grad en produkt av omständighetens tryck och den tidens maktkamper.

Viktiga händelser

  • Knut den stores död 1035 och efterspel.
  • Harthacnuts frånvaro och hot utifrån, som gjorde att han inte kunde resa till en omedelbar kröning (Harthacnut).
  • Harolds installation som regent och senare som kung, i konkurrens med drottning Emmas parti och andra aristokrater (kröning och ceremoni).
  • Periodiska hot och diplomatiska spänningar, bland annat rädslor för invasion från andra nordiska härskare (yttre hot).

Under Harolds tid användes både förhandlingar och maktmedel för att möta de inhemska utmaningarna; han uppträdde som regent innan hans titel konsoliderades, vilket illustrerar den pragmatiska karaktären hos maktövertagandet i en period utan fast successionsordning.

Harold avled den 17 mars 1040, enligt flera källor i Oxford, just som Harthacnut förberedde sig att återvända med stöd från Danmark. Efter Harolds död föll tronen tillbaka till Harthacnut, och Harold begravdes i den kungliga kyrkan i Westminster. Hans korta regeringstid har lämnat ett begränsat materialt avtryck men utgör en viktig del i förståelsen av hur nordisk och engelsk makt vävdes samman under 1000-talets första hälft.

Historiker debatterar fortfarande Harolds status och popularitet: var han en opportunistisk förvaltare som utnyttjade ett maktvakuum, eller en legitim kung vars rätt ifrågasattes av rivaler och eftervärldens partiska skildringar? Frågeställningen berör större teman som dynastisk legitimitet, interaktion mellan England och de nordiska rikena, och hur kronor kunde förvärvas och försvaras i en tid utan fasta arvsregler.