Jürgen Habermas
Jürgen Habermas (född 18 juni 1929) är en tysk filosof och sociolog, dvs. någon som studerar olika samhällen. Han använder en typ av teori som kallas kritisk teori, där han studerar hur människor använder makt. Han använder också teorin amerikansk pragmatism, som studerar om något är sant eller inte genom handlingarnas effekter. Han är känd för sitt arbete med teorin om den offentliga sfären. Han studerar makt i demokrati och politik. Han studerar också hur människor utvecklar ett samhälle genom språk och kommunikation, och försöker förstå hur samhället och regeringen arbetar tillsammans.
Biografi
Habermas föddes i Düsseldorf, Nordrhein-Westfalen, Tyskland.
Habermas bodde i Gummersbach, nära Köln, fram till sin examen från gymnasiet. Jürgen växte upp i en protestantisk religiös familj eftersom hans farfar var ansvarig för seminariet, eller religiösa skolan, i Gummersbach, Tyskland. Jürgen Habermas gick på universiteten i Göttingen (1949/50), Zürich (1950/51) och Bonn (1951/54). Han disputerade i Bonn 1954 med verket Das Absolute und die Geschichte. Von der Zwiespältigkeit in Schellings Denken (Det absoluta och historien: om motsättningen i Schellings tänkande).
Från 1956 studerade han filosofi och sociologi för de kritiska teoretikerna Max Horkheimer och Theodor Adorno vid Johann Wolfgang Goethe-universitetet i Frankfurt am Main. Horkheimer hade nämligen bett Habermas att göra vissa ändringar i sin avhandling. Habermas ville inte göra detta och ansåg att Frankfurtskolan inte hade rätt i sin syn på den moderna kulturen. Habermas lämnade Frankfurtskolan (en tankeskola snarare än en skola av tegel och murbruk).
Han avslutade sin habilitering, eller högsta akademiska examen, i statsvetenskap vid Marburgs universitet under marxisten Wolfgang Abendroth. Hans habiliteringsarbete hade titeln Strukturwandel der Öffentlichkeit; Untersuchungen zu einer Kategorie der Bürgerlichen Gesellschaft (publicerad på engelska 1989 med titeln The structural transformation of the public sphere: an inquiry into a category of bourgeois society). År 1961 blev han privatdozent i Marburg. Han började arbeta som "extraordinär professor" (professor utan stol) i filosofi vid universitetet i Heidelberg. Hans-Georg Gadamer och Karl Löwith skaffade honom detta jobb. År 1964 återvände Habermas till Frankfurt för att ta över Horkheimers tjänst i filosofi och sociologi.
Han blev chef för Max Planck-institutet i Starnberg (nära München) 1971 och arbetade där fram till 1983, två år efter det att hans huvudverk The Theory of Communicative Action hade publicerats. Habermas återvände sedan till sin stol i Frankfurt som chef för institutet för social forskning. Efter att ha dragit sig tillbaka från Frankfurt 1993 skrev Habermas många böcker och artiklar. År 1986 fick han Gottfried Wilhelm Leibniz-priset från Deutsche Forschungsgemeinschaft, vilket är den högsta utmärkelsen som delas ut inom tysk forskning. Han är "Permanent Visiting Professor" vid Northwestern University i Evanston, Illinois, och "Theodor Heuss Professor" vid The New School i New York.
Habermas tilldelades 2003 Prins av Asturiens pris i samhällsvetenskap. Habermas var också Kyoto Laureate 2004 i sektionen för konst och filosofi. Han reste till San Diego och höll den 5 mars 2005, som en del av University of San Diegos Kyotosymposium, ett tal med titeln The Public Role of Religion in Secular Context, om separationen av kyrka och stat. Han mottog 2005 Holberg International Memorial Prize (cirka 520 000 euro).
