Förteckning över kejsare i Kina

Titel, namn och officiella former

Kejsarens formella titulatur kunde vara komplex: regentens personnamn brukades sällan i samtidstext, istället förekom eranamn, tempelnamn och postuma titlar. Era- eller årtalsnamn styrde tidräkningen under en regeringsperiod. Historiska listor ordnas därför ofta efter dynasti och era. Mer om namnkonventioner finns hos namnkonventioner.

Huvuddynastier och kontinuitet

Imperiet upplevde flera större dynastiska epoker, där makten både centraliserades och fragmenterades. De mest allmänt kände huvudperioderna inkluderar:

• Qin (förena riket 221 f.Kr.)
• Han — en tidig konsolidering och kulturell blomstring
• Sui och Tang — återförening och expansion
• Song — ekonomisk utveckling och kulturella framsteg
• Yuan (mongolerna) — utomeuropeiskt styre
• Ming — inhemsk återställning
• Qing — sista dynastin fram till 1911–1912

Detaljerade listor över regenter per dynasti återfinns i specialiserad litteratur och kronologier (dynastilistor).

Exempel på framstående kejsare

Några av de mest betydelsefulla härskarna i kinesisk historia nämns ofta i översikter: Qin Shihuang som antog titeln huangdi och påbörjade en enhetsstat; Han-kejsare som lät etablera byråkratiska institutioner; Tangs ledare under en högkultur; och senare Qing-kejsare som såg både expansion och slutet för det kejserliga styret. Notera att nästan alla dessa kejsare var män — undantaget är Wu Zetian, den enda kända kvinna som formellt intog titeln huangdi (läs om Wu Zetian).

Betydelse och avslutning

Det kejserliga systemet formade kinesisk statskultur, rättsordning och idévärld under mer än två millennier. Systemets hierarkiska normer och administrativa rutiner påverkade även grannländer i Östasien. Efter Xinhai-revolutionen 1911–1912 upphörde det traditionella kejsardömet, och den sista formellt regerande monarken avsade sig tronen vid republikens upprättande.