Mandarin-kinesiska eller helt enkelt mandarin (/ˈmændərɪn/ (
listen); förenklad kinesiska: 官话; traditionell kinesiska: 官話; pinyin: Guānhuà; bokstavligen: (i praktiken: "tjänstemännens tal") är regerings- och utbildningsspråk på det kinesiska fastlandet och på Taiwan, med de anmärkningsvärda undantagen Hongkong och Macao, där en lokal dialekt av kinesiska kallad kantonesiska oftare används.
Mandarin är ett av landets fem stora regionala språk och har större geografisk spridning än något annat kinesiskt språk; från norra Kina ner till Yunnan i sydväst finns talare av olika mandarinvarieteteter. Inom detta stora område finns stora regionala skillnader i ordförrådet och uttal, så mycket att personer som flyttar från Peking till Yunnan kan ha svårt att förstå lokala dialekter som Yunnanhua. Skillnaden är större än t.ex. mellan brittisk och amerikansk engelska eller mellan engelska i USA och Australien. För att underlätta nationell kommunikation började den kinesiska regeringen och språkreformrörelser i början av 1900‑talet utveckla ett gemensamt standardspråk baserat på Pekingdialekten och de mest allmänt kända formerna av uttal och vokabulär.
Standardmandarin är ett standardspråk (ibland kallat nationalspråk eller gemensamt språk). Det används i skolor, i statlig administration och i nationell media. Även om det bygger mycket på Pekingdialekten är det inte identiskt med den lokala Peking‑talsformen.
I skolor och i officiella sammanhang i Folkrepubliken Kina kallas standardformen Putonghua (普通话/普通話), vilket betyder "gemensamt (talat) språk". I Taiwan används beteckningen Guoyu (国语/國語), som betyder "nationellt språk". I Malaysia och Singapore används ofta Huayu (华语/華語) för att beskriva den standardiserade formen. Det finns mindre uttals- och vokabulärskillnader mellan dessa standardformer, men de är i praktiken ömsesidigt begripliga.
Språksystemet
Mandarin är ett tonalt språk: samma stavelse kan ha olika betydelser beroende på tonen. I standardmandarin brukar man räkna fyra tydliga toner plus en neutral ton. Språket är också i hög grad analytiskt — grammatiska relationer uttrycks oftast med ordföljd, partiklar och hjälpord snarare än böjning. Grundläggande ordföljd är subjekt–predikat–objekt (SVO) och språket använder måttsord ("measure words") i kombination med numerals och substantiv.
Skrift och romanisering
Mandarin skrivs med kinesiska tecken, ett logografiskt skriftsystem där varje tecken vanligtvis motsvarar en stavelse och ofta en morfem. På det kinesiska fastlandet används förenklad kinesiska, medan traditionell kinesiska fortfarande är normen i Taiwan, Hongkong och Macao samt i många utländska kinesiska samhällen. För undervisning, stavningshjälp och språkinlärning används också en phoneticiserad romanisering — pinyin är idag den mest använda internationellt och i Kina själv. I Taiwan används ibland även Zhuyin (bopomofo) som fonetisk skrift.
Historia och standardisering
Arbetet med att skapa ett gemensamt nationellt språk intensifierades efter Qingdynastins fall och under Republiken Kina (tidigt 1900‑tal). Under 1920‑ och 1930‑talen formulerades riktlinjer för ett standardiserat tal som senare anpassades och institutionaliserades av Folkrepubliken Kina från 1950‑talet och framåt. Skolsystem, radio, TV och senare digitala medier har varit viktiga kanaler för att sprida standardmandarin över hela landet.
Spridning och global användning
Mandarin talas av över 900 miljoner människor som modersmål eller vardagligt språk, vilket gör det till det största modersmålsspråket i världen mätt i antal talare. Stora kinesiska diasporsamhällen i Sydostasien, Nordamerika, Australien och Europa talar ofta mandarin eller en lokal kinesisk dialekt; i modern tid är mandarin vanligen det som lärs ut och används i andra generationer. Mandarin har också blivit viktigt i internationell handel, kulturutbyte och diplomati. Standardmandarin är dessutom ett av FN:s sex officiella språk, tillsammans med engelska, franska, spanska, ryska och arabiska.
Varianter och ömsesidig förståelse
Begreppet "mandarin" omfattar en grupp närbesläktade dialekter/varieteter. Dessa kan skilja sig mycket åt; t.ex. skiljer sig uttal, vissa grammatiska konstruktioner och vokabulär mellan norra mandarinvarieteter och sydvästmandarin. Därför kan talare av vissa lokala mandarinvarianter ha svårt att förstå varandra utan exponering för standardmandarin. Standardmandarin fungerar som en gemensam norm som underlättar kommunikation över regionala skillnader.
Sammanfattningsvis är mandarin (Putonghua/Guoyu/Huayu) både en språklig realitet — ett stort antal lokala varianter — och en standardiserad form som används i utbildning, media och myndighetskontakter. För dem som vill lära sig mandarin är det pinyin och standarduttal som oftast rekommenderas, medan kännedom om kinesiska tecken är nödvändig för läsning och skriftlig kommunikation.
