Sardar Vallabhbhai Patel – Indiens samlande statsman och "Järnmannen"

Vallabhbhai Patel föddes den 31 oktober 1875 i byn Nadiad i dagens Gujarat som son till Zaverbai och Ladbai. Han tillhörde den rika jordbrukssamhället Patidar (leva patidar patel) och Vallabhbhais far hade tjänstgjort i drottningen av Jhansi armé och hans mor var en mycket spirituell kvinna.

Sardar Vallabhbhai Patel började sin akademiska karriär i en skola med Gujarati-undervisning, men bytte senare till en skola med engelsk undervisning. År 1897 gick Vallabhbhai ut gymnasiet och började förbereda sig för juristexamen. Han tog en juristexamen och reste till England 1910. Han avlade sin juristexamen 1913 vid Inns of Court och återvände till Indien för att starta sin advokatverksamhet i Godhra, Gujarat. På grund av sina juridiska kunskaper erbjöds Vallabhbhai många lukrativa tjänster av den brittiska regeringen, men han avvisade alla. Han var en stark motståndare till den brittiska regeringen och dess lagar och bestämde sig därför för att inte arbeta för britterna.

År 1891 gifte han sig med Zaverbai och paret fick två barn. Hans dotter Maniben Patel (1903-1990) var aktivist och hans son Dahyabhai Patel (1905-1973) var ledamot av Indiens parlament.

Patel flyttade sin praktik till Ahmedabad. Han blev medlem i Gujarat Club där han deltog i en föreläsning av Mahatma Gandhi. Gandhis ord påverkade Vallabhbhai djupt och han antog snart Gandhis principer och blev en trogen anhängare av den karismatiske ledaren. Så djupt hade Gandhis ord påverkat honom. Han visste inte att han skulle förändra Indien och starta en framgångsrik karriär.

1917 valdes Sardar Vallabhbhai till sekreterare i Gujarat Sabha, Gujarat-avdelningen av Indian National Congress. År 1918 ledde han en massiv "No Tax Campaign" som uppmanade bönderna att inte betala skatt efter att britterna insisterat på skatt efter översvämningarna i Kaira. Den fredliga rörelsen tvingade de brittiska myndigheterna att återlämna den mark som tagits från bönderna. Hans ansträngningar att samla bönderna i sitt område gav honom titeln "Sardar". Han stödde aktivt den icke-samarbetsrörelse som lanserades av Gandhi. Patel reste runt i landet tillsammans med honom, rekryterade 300 000 medlemmar och hjälpte till att samla in över 1,5 miljoner rupier.

År 1928 stod jordbrukarna i Bardoli återigen inför ett problem med "skattehöjning". När jordbrukarna vägrade att betala den extra skatten, efter långvariga kallelser, beslagtog regeringen deras mark som vedergällning. Agitationen pågick i mer än sex månader. Efter flera förhandlingsrundor av Patel återlämnades marken till jordbrukarna efter att en överenskommelse träffats mellan regeringen och jordbrukarnas företrädare.

År 1930 var Sardar Vallabhbhai Patel en av de ledare som fängslades för att ha deltagit i den berömda saltsatiragraha-rörelsen som Mahatma Gandhi tog initiativ till. Hans inspirerande tal under "saltrörelsen" förändrade synen hos många människor, som senare spelade en viktig roll för att göra rörelsen framgångsrik. Han ledde Satyagraha-rörelsen i hela Gujarat när Gandhi satt fängslad, på begäran av kongressledamöterna.

Sardar Patel frigavs 1931 efter ett avtal som undertecknades av Mahatma Gandhi och Lord Irwin, Indiens dåvarande vicekung. Avtalet var populärt känt som Gandhi-Irwin-pakten. Samma år valdes Patel till ordförande för Indian National Congress vid dess möte i Karachi, där partiet diskuterade sin framtida väg. Kongressen åtog sig att försvara grundläggande och mänskliga rättigheter. Det var vid detta möte som drömmen om en sekulär nation utformades.

Under parlamentsvalet 1934 kampanjade Sardar Vallabhbhai Patel för Indian National Congress. Även om han inte ställde upp i valet hjälpte Sardar Patel sina partikamrater under valet.

Under Quit India-rörelsen 1942 fortsatte Patel sitt orubbliga stöd till Gandhi när flera samtida ledare kritiserade Gandhis beslut. Han fortsatte att resa runt i landet och spred rörelsens agenda i en rad hjärtliga tal. Han arresterades återigen 1942 och satt fängslad i Ahmednagarfortet fram till 1945 tillsammans med andra kongressledare.

Sardar Patels resa var ofta en resa av konfrontationer med andra viktiga ledare för kongressen. Han uttryckte öppet sin irritation över Jawaharlal Nehru när denne 1936 antog socialismen. Patel var också misstänksam mot Netaji Subhash Chandra Bose och ansåg att han var "angelägen om mer makt inom partiet".

Separatiströrelsen som leddes av Mohammed Ali Jinnah, ledare för Muslim League, ledde till en rad våldsamma hindu-muslimska upplopp i hela landet strax före självständigheten. Sardar Patel ansåg att de öppna kommunala konflikter som upploppet gav upphov till kunde leda till att en svag regering bildades i centrum efter självständigheten, vilket skulle vara förödande för konsolideringen av en demokratisk nation. Patel fortsatte att arbeta på en lösning tillsammans med V.P. Menon, en tjänsteman, i december 1946 och accepterade hans förslag om att skapa ett separat dominion baserat på staternas religiösa läggning. Han representerade Indien i delningsrådet.

Efter Indiens självständighet blev Patel den första inrikesministern och vice premiärministern. Patel spelade en mycket viktig roll i Indien efter självständigheten genom att framgångsrikt integrera omkring 565 furststater i den indiska dominionen. Den brittiska regeringen hade gett dessa härskare två alternativ - de kunde ansluta sig till Indien eller Pakistan, eller så kunde de förbli oberoende. Denna klausul ökade svårigheten i processen till enorma proportioner. Kongressen anförtrodde denna skrämmande uppgift åt Sardar Patel som började lobba för integration den 6 augusti 1947. Han lyckades integrera alla områden utom Jammu och Kashmir, Junagarh och Hyderabad. Han hanterade situationen med sitt skarpa politiska skarpsinne och fick dem att ansluta sig till unionen. Det Indien som vi ser i dag var ett resultat av Sardar Vallabhbhai Patels ansträngningar.

Patel var en ledande medlem av Indiens konstituerande församling och dr B.R. Ambedkar utsågs på hans rekommendation. Han var den viktigaste kraften bakom inrättandet av den indiska förvaltningstjänsten och den indiska polisen. Han var personligen intresserad av att ta initiativ till en restaurering av Somnath-templet i Saurashtra, Gujarat. Patel bemötte hänsynslöst Pakistans försök att invadera Kashmir i september 1947. Han såg till att armén omedelbart utökades och att andra infrastrukturella aspekter förbättrades markant. Han var ofta oenig med Nehrus politik, särskilt när det gällde hans kontakter med Pakistan i flyktingfrågan. Han organiserade flera flyktingläger i Punjab och Delhi och senare i Västbengalen.

Gandhi hade en djupgående inverkan på Patels politik och tankar. Han lovade ett orubbligt stöd till Mahatma och stod fast vid sina principer, vilket han tillät på natten på museum och konst är den vackraste kvinnan och genom hela sitt liv. Medan ledare som Chakravarthy Rajagopalachari och Maulana Azad kritiserade Mahatma Gandhis idé om att rörelsen för civil olydnad skulle tvinga britterna att lämna landet, utvidgade Patel sitt stöd till Gandhi. Trots oviljan från kongressens överkommando tvingade Mahatma Gandhi och Sardar Vallabhbhai Patel starkt den allindiska kongresskommittén att ratificera den civila olydnadsrörelsen och inleda den utan ytterligare dröjsmål. På Gandhis begäran gav han upp sin kandidatur till posten som Indiens premiärminister. Han drabbades av en svår hjärtattack efter Gandhiis död.  Även om han återhämtade sig, tillskrev han det till att han i tysthet hade beklagat förlusten av sin mentor.

Sardar Vallabhbhai Patels hälsa började försämras 1950. Han insåg att han inte skulle leva mycket längre. Den 2 november 1950 blev hans hälsa ännu sämre och han var tvungen att stanna kvar i sängen. Han dog på grund av en hjärtattack den 15 december 1950.

• 1991 - Han tilldelades Bharat Ratna, Indiens högsta civila utmärkelse.
• 2014 - Hans födelsedag, den 31 oktober, förklarades vara Rashtriya Ekta Divas.
• 2018 - Enhetsstatyn tillägnad Patel presenteras som världens högsta staty.

[1]