Elisabetta Farnese (25 oktober 1692–11 juli 1766) var Filip V: s andra hustru. Filipps första hustru, Maria Luisa av Savoyen, hade dött i februari 1714. Elisabetta gifte sig med kungen i december 1714 och kom att ha stort inflytande över Spaniens inre och yttre politik under större delen av sin makes livstid. Hon fungerade senare som regent 1759 när hennes äldsta son Karl III av Spanien blev kung och reste från Neapel. Det fanns också förslag på ett äktenskap med Victor Amadeus, prins av Piemonte, men det äktenskapet kom aldrig till stånd.

Tidiga år och bakgrund

Elisabetta föddes i Parma i en av Italiens framstående furste-släkter, Farnese. Som medlem av denna dynasti bar hon tidigt en stark känsla för dynastiska rättigheter i Italien, något som senare kom att prägla hennes utrikespolitik som spansk drottning. Giftet med Filip V samordnade hon sina italienska ambitioner med Spaniens återerövringssträvanden efter freden i Utrecht.

Politisk makt och utrikespolitik

Som drottning insåg Elisabetta snabbt möjligheten att påverka utrikes- och inrikespolitik genom sina favoriter och rådgivare. Hon stödde bland annat den italienske kardinalen Giulio Alberoni, som blev en framträdande statsman och genomförde en aggressiv utrikespolitik för att återföra spanska intressen i Italien. Denna politik ledde till diplomatiska strider och militära konfrontationer med andra stormakter, och Alberoni tvingades så småningom avgå. Elisabetta fortsatte dock att driva sina mål, framför allt att skaffa tronföljare italienska titlar och territorier för sina söner.

Barn och dynastiska ambitioner

Elisabetta fick flera barn med Filip V. Hennes mest framträdande söner var den äldste, som senare blev Karl III av Spanien, och en yngre son som senare blev hertig av Parma. En central del av Elisabettas politik var att i konkurrens med Österrike och andra makter säkra italienska kronor åt sina barn. Genom deltagande i konflikter som bland annat följde i kölvattnet av det europeiska maktspelen under 1720–1740-talen och i särskilt under kriget om polska tronföljden fick hennes äldste son så småningom kungatitlar i Italien (Neapel och Sicilien) och hennes yngre son erhöll senare hertigdömet Parma.

Regentskap och senare år

Elisabetta hade betydande inflytande som drottning fram till Filip V:s död 1746. Under perioder då hennes ställning vid hovet försvagades höll hon sig ofta i bakgrunden, men hennes politiska handlingskraft återvände när dynastiska möjligheter uppstod. När Karl III 1759 kallades till Spaniens tron efter Ferdinand VI:s död, tjänstgjorde Elisabetta som regent tills hennes son anlände från Neapel och formellt tillträdde. Hon fortsatte under sina sista år att påverka hovets sammansättning och utrikespolitiska riktning.

Eftermäle

Elisabetta Farnese betraktas i historien som en beslutsam och målmedveten statskvinna som framgångsrikt använde dynastiska strategier för att stärka sina barns ställning i Europa. Hon främjade Spaniens italienska intressen och satt kvar i politiskt inflytande genom flera regeringsskiften. Utöver politiken var hon även beskyddare av konst och kultur vid hovet. Elisabetta avled den 11 juli 1766; hennes aktiva roll i europeisk dynastipolitik lämnade tydliga spår i 1700-talets maktbalans.