D♭-dur – definition, tonartens egenskaper och musikexempel
Upptäck D♭-dur: definition, tonartens egenskaper, relativ/parallell moll och kända musikexempel från Chopin, Debussy och Dvořák — teori och analys.
D♭-dur (Des-dur) är en durskala baserad på tonen D♭. Skalans toner är: D♭ – E♭ – F – G♭ – A♭ – B♭ – C – D♭. Nyckelns nyckel signatur innehåller fem flats: B♭, E♭, A♭, D♭ och G♭. D♭-dur är enharmoniskt ekvivalent med C♯-dur (cis-dur), det vill säga samma ljud men olika noteringar.
Tonartens förhållanden och teorisk kommentar
D♭-durs relativa moll är B♭-moll (B♭-moll delar samma förtecken). Den teoretiska parallella molltonarten är D♭-moll (Des-moll), men den skrivs sällan ut i praktiken eftersom D♭-moll kräver åtta flats (inklusive dubbelflats) och blir svår att läsa. I stället används vanligtvis C♯-moll (cis-moll) som parallelltonart eftersom den är enharmoniskt identisk men noteras med enklare förtecken.
Harmoni och praktiska egenskaper
Grundackorden i D♭-dur (triader) är:
- I: D♭ (D♭ dur)
- ii: E♭m (E♭ moll)
- iii: Fm (F moll)
- IV: G♭ (G♭ dur)
- V: A♭ (A♭ dur)
- vi: B♭m (B♭ moll)
- vii°: C° (C diminuerad)
D♭-dur upplevs ofta som varm och klangrik. För pianister ligger många av skalans toner på svarta tangenter, vilket gör vissa löpningar och ackordställningar ergonomiskt bekväma och ger en karakteristisk "flytande" klang (därav dess popularitet hos Chopin och Debussy). I orkestersammanhang kan tonarten ge en mjuk, mörk färg, särskilt på stråkar och horn.
Musikexempel och modulationer
D♭-dur används ofta i romantisk och impressionistisk repertoar. Noterbara exempel och moduleringar:
- Chopins Preludium nr. 15 i D♭-dur ("Raindrop") modulerar i mitten till C♯-moll (cis-moll) — det enharmoniska motsvarigheten till D♭-moll — vilket skapar en dramatisk kontrast mot huvudtonarten.
- I Chopins Fantaisie-Impromptu, som huvudsakligen är i C♯-moll, övergår han i mitten till D♭-dur för att ge en klar, lyrisk kontrapunkt mot de mer virtuosa partierna.
- Claude Debussy använder D♭-dur i flera stycken; i det berömda stycket Clair de lune växlar han mellan D♭-dur och avsnitt i C♯-moll för att skapa skiftande stämningsbilder.
- Antonín Dvořáks Symfoni "Från nya världen" (Symfoni nr. 9) har i den långsamma satsen viktiga avsnitt i D♭-dur, och kompositören använder tillfälliga moduleringar till C♯-moll i vissa delar för att förstärka kontrasten.
- Andra kompositioner i D♭-dur som visar tonartens lyriska och pianovänliga karaktär är flera av Chopins nocturner och preludier samt verk av Debussy och Ravel.
Sammanfattningsvis är D♭-dur en mångsidig tonart med både praktiska och färgmässiga fördelar: den är pianistiskt bekväm, ger varma orkesterklanger och erbjuder intressanta enharmoniska möjligheter (särskilt relationen till C♯-tonarterna) som kompositörer ofta utnyttjar för effektfulla modulationer.
Frågor och svar
F: Vad är D♭ major?
S: D♭-dur är en durskala baserad på tonen D♭.
Fråga: Hur många bollar finns det i D♭-dur?
S: D♭-dur har fem flats i tonartssignaturen.
Fråga: Vad är det relativa moll i D♭-dur?
S: Det relativa mollet till D♭-dur är B♭-moll.
Fråga: Vad är parallellmoll i D♭-dur?
S: Parallellmoll till D♭-dur är D♭-moll, men det ersätts vanligen med C♯-moll eftersom D♭-moll har åtta flats, vilket gör det opraktiskt att använda.
F: I Chopins Preludium nr 15 i D-dur, vilken tonart modulerar han till i mittdelen?
S: Chopin modulerar till cis-moll i mittdelen av sitt Prelude nr 15 i D-dur.
Fråga: Varför växlar Chopin till D-dur i mittdelen av sitt Fantaisie-Impromptu?
S: Chopin byter till D-dur i mittdelen av sitt Fantaisie-Impromptu eftersom cis-moll har för många skarpturer, vilket gör det opraktiskt att använda.
F: I Antonín Dvořáks Symfoni från Nya världen, vilken tonart byter han till för det betydande avsnittet i den långsamma satsen?
Svar: Antonín Dvořák byter till cis-moll för det viktiga avsnittet i den långsamma satsen i sin Nya världssymfoni.
Sök