D♭-moll — teoretisk tonart (enharmonisk till C♯-moll)
Upptäck D♭-moll — en teoretisk tonart med sju flats, enharmonisk med C♯-moll. Läs om noteringar, musikaliska effekter och exempel i verk av Mahler och Bruckner.
D♭-moll är en teoretisk tonart baserad på tonen D♭. Tangentens signatur för D♭-moll skulle, i fullständig notering, bestå av sju flats och en dubbelflats — ett mycket opraktiskt nyckeltecken som därför sällan används i verklig notskrift.
Skala och notering
Som naturlig moll skrivs D♭-moll (i teorin) med följande toner:
- Naturlig moll: D♭, E♭, F♭, G♭, A♭, B♭♭, C♭, D♭
- Harmonisk moll: D♭, E♭, F♭, G♭, A♭, B♭♭, C, D♭ (sjunde graden höjd = C)
- Melodisk moll (uppåt): D♭, E♭, F♭, G♭, A♭, B♭, C, D♭ (sjätte och sjunde graden höjda); nedåt återgång till naturlig moll
Nyckeltecknet skulle alltså innehålla flats på B, E, A, D, G, C och F (B♭, E♭, A♭, D♭, G♭, C♭, F♭) samt i praktiken en dubbelflats på B (B♭♭) för den sjätte tonen i skalans naturliga form. Detta ger många dubbla accidentals (t.ex. F♭ och B♭♭), vilket gör tonarten svåröverskådlig att läsa och skriva.
Enharmonisk motsvarighet och praktisk användning
På grund av dessa notationssvårigheter skrivs D♭-moll nästan alltid som dess enharmoniska motsvarighet C♯-moll, som har ett enklare nyckeltecken (fyra kors: F♯, C♯, G♯, D♯). I praktiken föredrar tonsättare och utövare C♯-moll för tydlighet och enklare framförande.
I repertoaren förekommer dock intressanta exempel där samma musikaliska tonföljd noteras växlande i D♭-moll och i C♯-moll. Till exempel är Mahlers tematiska motiv "der kleine Appell" ("kallelse till ordningen") skrivet i D♭-moll i hans fjärde symfoni, medan samma motiv i hans femte symfoni står i C♯-moll. I Adagio i hans Symfoni nr 9 förekommer ett solofagottema först i D♭-moll, men återkommer ytterligare två gånger noterat i C♯-moll. Adagio i Bruckners Symfoni nr 8 innehåller också fraser som tonalt ligger i D♭-moll men som i notskriften oftare framställs som C♯-moll.
Sammanfattning
D♭-moll är primärt intressant som en teoretisk tonart: dess behov av dubbla flats och många accidentals gör den opraktisk i notation. Därför används i praktiken normalt den enharmoniska ekvivalenten C♯-moll, även om vissa kompositioner och utgåvor ibland noterar motiv eller passager i D♭-moll av musikaliska eller historiska skäl.
Skalor och tonarter
| Diatoniska skalor och tonarter | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| I tabellen visas antalet spetsar och dalar i varje skala. Mindre skalor skrivs med små bokstäver. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Frågor och svar
F: Vad är d-moll?
S: D-moll är en teoretisk tonart baserad på noten D♭.
F: Hur många bollar finns i tonartssignaturen för d-moll?
S: D-moll har sju flats och en dubbelflats i tonartssignaturen.
F: Varför skrivs den vanligtvis som sin enharmoniska motsvarighet, C♯-moll?
S: Eftersom den har så många flats skrivs D♭-moll vanligtvis som sin enharmoniska motsvarighet C♯-moll.
F: Kan du ge ett exempel på detta?
S: Mahlers tematiska motiv "der kleine Appell" ("kallelse till ordningen") från hans fjärde och femte symfoni är skrivet i D♭-moll i symfoni nr 4, men i hans symfoni nr 5 är det i C♯-moll. I Adagio i hans Symfoni nr 9 förekommer ett solofagottema först i D♭-moll, men återkommer ytterligare två gånger noterat i C♯-moll. Adagio i Bruckners Symfoni nr 8 har också fraser som tonalt är i D♭-moll men skrivs som C♯-moll.
F: Finns det några andra exempel på att musik skrivs med båda tonarter?
Svar: Ja, Mahlers tematiska motiv "der kleine Appell" ("kallelse till ordningen") från hans fjärde och femte symfoni och Adagio i Bruckners Symfoni nr 8 har båda fraser som tonalt är i D♭-moll men skrivs som C&#x 266f-moll.
Sök