Tonartssignatur (nyckelsignatur) – definition och exempel
Lär dig tonartssignaturer: definition, praktiska exempel för dur och moll, hur skarpa/låga fungerar och koppling till kvintcirkeln — klar för både nybörjare och musiker.
En tonartssignatur (även kallad nyckelsignatur) är en uppsättning skarpa eller låga tecken som skrivs direkt efter nyckeln i början av varje notrad. Den anger vilka toner som systematiskt ska höjas (♯) eller sänkas (♭) i hela stycket eller tills signaturen ändras. Till exempel: om det finns ett F♯ i nyckelsignaturen blir varje not F ett F♯ — på ett tangentbord motsvarar det den svarta tangenten precis till höger om F.
Varför finns tonartssignaturer?
Tonartssignaturen tjänar två huvudsyften:
- Den minskar mängden enskilda förtecken (sharp/flat) i notbilden — i stället för att skriva ♯ eller ♭ framför varje förekommande ton används signaturen.
- Den hjälper utövaren att tänka i styckets tonart (musik), vilket underlättar tolkning och förståelse av harmonin.
Hur många tonartssignaturer finns det och varför?
Det finns 15 möjliga tonartssignaturer: från 7 ♯ till 7 ♭ inklusive 0 (inget förtecken). Antalet 15 (istället för 12) beror på att vissa tonarter är enharmoniska — de låter likadant men skrivs/namnges olika. Exempel på enharmoniska par i dur är:
- F♯-dur (6 ♯) = G♭-dur (6 ♭)
- C♯-dur (7 ♯) = D♭-dur (5 ♭)
- B-dur (5 ♯) = C♭-dur (7 ♭)
Det finns tolv stora och tolv små tonarter (ofta kallade "modes"), eftersom en skala kan börja på vilken av de tolv tonenheterna inom en oktav som helst: sju vita och fem svarta tangenter på ett klaviatur.
Ordningen på skarpa och låga
När man skriver flera skarpa eller låga i en signatur följer de en bestämd ordning:
- Ordning för skarpa: F, C, G, D, A, E, B (alltså första skarpen är F♯, andra läggs C♯ osv.)
- Ordning för låga: B, E, A, D, G, C, F (första är B♭, andra E♭ osv.)
Så bestämmer du tonarten från signaturen
Några enkla tumregler:
- För skarpa: ta den sista skarpen, gå ett halvt tonsteg upp — det ger dur-tonarten. Exempel: 1 skarp (F♯) → sista skarpen är F♯ → ett halvt steg upp = G → G-dur (eller e-moll som relativ moll).
- För låga: ta den näst sista lågan (andra från slutet) — den tonen är durtonarten. Exempel: 2 låga (B♭, E♭) → näst sista = B♭ → B♭-dur. Om det bara är 1 låga (B♭) gäller F-dur.
- Relativ moll: varje dur-tonart har en relativ moll som delar samma signatur. Den relativa mollskalan börjar på den sjätte tonen i dur-skalan (eller tre halvtoner ner). Exempel: G-dur ↔ e-moll.
Accidentals (förtecken) i notbilden
Kompositören kan ändå skriva in extra förtecken i noterna när han vill ändra den ton som nyckelsignaturen skulle ge. Dessa heter accidentals och skrivs alltid direkt före den ton de hör till (t.ex. skrivs ♯ framför noten när man vill ha C♯ även om C normalt inte är ♯ i signaturen). Regler:
- En accidental påverkar samma notnamn och samma oktav i resten av takten (åtgärden) (såvida den inte tas bort med ett naturtecken eller skrivs en varningsförtecken/ny information följer).
- Om tonen är bunden (tied) över ett taktstreck fortsätter förtecknet att gälla för den bundna tonen i nästa takt.
- För att tillfälligt återgå till tonartssignaturens förtecken används ett naturtecken (♮). Det finns även dubbla sharps (×) och dubbla flats (♭♭) som höjer eller sänker med två halva steg; t.ex. är F× (F dubbel-sharp) samma ljudhöjd som G.
Placering av tonartssignaturen och byte mitt i stycket
Nyckelsignaturen placeras efter nyckeln och före tidsangivelsen i notsystemet (i normalt tryck står ordningen: nyckel – nyckelsignatur – taktart). Nyckelsignaturen skrivs i början av varje rad för att göra notbilden lättare att läsa.
Musik kan modulera (byta tonart) under ett stycke. Om musiken stannar i en ny tonart under en längre period kan kompositören ändra nyckelsignaturen i notbilden för att underlätta läsningen. I vissa fall skrivs istället många accidentals om moduleringen är kortvarig. I praktiken görs detta också när den alternativa skrivningen är lättare att läsa — till exempel kan en passage som teoretiskt skulle kräva åtta skarpa istället skrivas i en enharmoniskt ekvivalent tonart med flera låga (som kan vara enklare att läsa).
Hur du avgör om ett stycke är dur eller moll
Utifrån endast nyckelsignaturen kan du oftast bara avgöra tonartens tonnamn (t.ex. en skarp = G eller e). För att se om stycket är i dur eller moll behöver du:
- Titta på melodins och slutackordets tonika (sluttonen/ackordet) — om slutet tenderar mot G-dur är det sannolikt G-dur; om mot e-moll är det e-moll.
- I mollstycken används ofta en höjd sjunde (harmonisk moll) vilket ger en permanent upphöjd ton (t.ex. i e-moll förekommer ofta D♯) — det syns som extra accidentals i notbilden.
Modern praxis och undantag
Vissa moderna kompositörer väljer att inte använda traditionella tonartssignaturer, särskilt i atonal eller fritt modalt material där ingen fast tonart råder. I sådana fall kan kompositören skriva accidentals framför varje ton som behöver det, eller ange särskilda noteringsregler i början av partituret för att förklara hur man ska läsa förtecken genom stycket. Det förekommer även stilistiska val där modalitet eller äldre noteringspraxis styr hur förtecken hanteras.
Praktiska tips för studenter och utövare
- Lär dig ordningen på skarpa och låga utantill (F C G D A E B respektive B E A D G C F) — det gör det snabbt att identifiera tonarten från en signatur.
- Öva på att snabbt hitta relativ moll (gå ner en ters från durtonikan) för att avgöra dur/moll-sambandet.
- Var alltid uppmärksam på accidentals inne i takter och på bunden (tied) notering över taktstreck.
Relaterade sidor
| ||||||||
Relaterade sidor
| ||||||||
Frågor och svar
F: Vad är en nyckel signatur?
A: En nyckel signatur är en grupp av skarpa eller låga bokstäver som skrivs ut i början av en rad/ett musikstycke. Den visar vilka toner som måste ändras till skarpa eller låga toner.
F: Hur många stora och små tonarter finns det?
S: Det finns tolv dur- och tolv molltonarter (kallas egentligen "modus"). Detta beror på att en skala kan börja på vilken ton som helst och att det finns tolv toner inom en oktav.
F: Hur många möjliga tonartssignaturer finns det?
S: Det finns femton möjliga tonartssignaturer: upp till sju skarpa toner, upp till sju låga toner, eller inga skarpa eller låga toner. Anledningen till att det finns femton och inte tolv är att tre av dem har två möjliga namn.
F: Varför använder kompositörer nyckel signaturer?
S: Kompositörer använder nyckel signaturer av två anledningar; för det första slipper de skriva ut massor av skärpningar och dalar under stycket, och för det andra hjälper de spelaren att tänka i styckets "tonart" (musik) så att de bättre kan förstå musiken.
F: Vad händer om extra skärpningar eller dalar måste läggas till under ett stycke?
S: Om det behövs extra skärpningar eller dalar under ett stycke kan dessa skrivas in som accidentals före varje not som behöver en sådan i stället för bara en gång i en takt.
F: Används tecken för dubbel sharp och dubbel flat i notskrift?
S: Ja, dubbel sharp-tecken (tecknet ser ut som ett x) och dubbel flat-tecken (två flat-tecken) kan båda användas i notskrift när det behövs.
F: Använder moderna kompositörer alltid tonartssignaturer?
S: Nej, vissa moderna kompositörer använder inte alltid nyckeltecken, särskilt inte när musiken är atonal eller inte är särskilt fast i en tonart.
Sök