Förtecken | grupp av sharps eller flats som skrivs ut i början av en musikrad
En tonartssignatur är en grupp av skarpa eller låga bokstäver som skrivs ut i början av en rad/ett stycke musik. Den visar vilka toner som måste ändras till skarpa eller låga toner. Till exempel: Om det finns ett fis i nyckel signaturen blir det ett Fis. Det innebär att varje gång noten F skrivs spelar (eller sjunger) man i stället en Fis (på ett tangentbord: den svarta noten precis till höger om F).
Det finns tolv stora och tolv små tonarter (som egentligen kallas "modes"). Detta beror på att en skala kan börja på vilken ton som helst och att det finns tolv toner inom en oktav: sju vita toner och fem svarta toner på ett tangentbord. Varje dur-tonart har sin egen tonartssignatur. Förhållandet mellan tangenterna förklaras i artikeln "kvintcirkel". Varje molltangent delar en tangentsignatur med en av dur-tangenterna.
Det finns femton möjliga tonartssignaturer: upp till sju skarpa, upp till sju låga eller inga skarpa eller låga. Anledningen till att det finns femton och inte tolv är att tre av dem har två möjliga namn: Fis-dur (6 skärpningar) kan också kallas G-dur, C-dur är D-dur och B är C-dur. Vi kallar dessa för enharmoniska, dvs. samma ton men med ett annat namn.
Det finns två anledningar till att skriva en tonartssignatur. För det första slipper man skriva ut en massa spetsar och dalar under stycket. För det andra hjälper det spelaren att tänka i styckets tonart (musik). Detta hjälper till att förstå musiken bättre.
Om kompositören vill ha några extra spetsar eller dalar under stycket, eller om han vill upphäva dem som finns i tonartssignaturen, kan dessa skrivas in i musiken. Dessa kallas för accidentals. En accidental skrivs alltid före den ton som den hör till (vi säger "Cis" men skriver sharptecknet och sedan tonen C). Som exempel: I ett stycke i G-dur är alla f:n skarpa f:n. Om kompositören vill ha ett C sharp skriver han ett sharp-tecken framför det C som ska skärpas. Detta kommer att gälla för resten av takten (åtgärden). Om han vill ha ett B-dur måste han skriva in det. Om han vill ha ett F i stället för det vanliga Fis skriver han ett naturtecken. Det finns också dubbla sharps (tecknet ser ut som ett x) och dubbla flats (två flat-tecken). Ett F double sharp är ett F sharp som har skärpts. Det är samma ton som G.
Nyckelsignaturer skrivs i början av varje rad i musiken. Detta hjälper spelaren att komma ihåg vad tonartssignaturen är. Tidsangivelsen skrivs däremot bara i början av stycket (ordningen är: nyckel - nyckelangivelse - tidsangivelse). Ibland ändrar musiken tonart (modulerar) under ett stycke. Om musiken kommer att stanna i den nya tonarten under en tid kan kompositören besluta att ändra tonartssignaturen. En annan anledning till att ändra tonartssignaturen kan vara att musiken har modulerat till en tonart som Gis-dur med åtta skärpningar (inklusive en dubbelskärpning). Det är lättare att läsa musiken om den är skriven i As-dur (4 b).
Man kan utifrån tonartssignaturen avgöra vilken tonart ett stycke är i så länge man vet om det är dur eller moll (se "mode"). Till exempel: En tonartssignatur på 1 skarp är antingen G-dur eller e-moll. Det bästa sättet att ta reda på vilket det är är att se om slutet av stycket bygger på G-dur eller e-moll. Dessutom: Om stycket är i moll är det mycket troligt att det kommer att finnas flera accidentals i stycket som skärper den sjunde tonen i skalan (i det här fallet ändras många D:n till D-skarp).
En del moderna kompositörer använder inte tonartssignaturer. Detta är ofta fallet när musiken är atonal eller inte särskilt fast i en tonart. Om det finns många skära och låga toner och takterna är mycket långa kan de skriva accidentals framför varje ton som behöver det i stället för bara en gång i varje takt. Detta bör förklaras i början av noterna. Det kan också bero på att stycket är modalt.
Relaterade sidor
| ||||||||
Relaterade sidor
| ||||||||
Frågor och svar
F: Vad är en nyckel signatur?
A: En nyckel signatur är en grupp av skarpa eller låga bokstäver som skrivs ut i början av en rad/ett musikstycke. Den visar vilka toner som måste ändras till skarpa eller låga toner.
F: Hur många stora och små tonarter finns det?
S: Det finns tolv dur- och tolv molltonarter (kallas egentligen "modus"). Detta beror på att en skala kan börja på vilken ton som helst och att det finns tolv toner inom en oktav.
F: Hur många möjliga tonartssignaturer finns det?
S: Det finns femton möjliga tonartssignaturer: upp till sju skarpa toner, upp till sju låga toner, eller inga skarpa eller låga toner. Anledningen till att det finns femton och inte tolv är att tre av dem har två möjliga namn.
F: Varför använder kompositörer nyckel signaturer?
S: Kompositörer använder nyckel signaturer av två anledningar; för det första slipper de skriva ut massor av skärpningar och dalar under stycket, och för det andra hjälper de spelaren att tänka i styckets "tonart" (musik) så att de bättre kan förstå musiken.
F: Vad händer om extra skärpningar eller dalar måste läggas till under ett stycke?
S: Om det behövs extra skärpningar eller dalar under ett stycke kan dessa skrivas in som accidentals före varje not som behöver en sådan i stället för bara en gång i en takt.
F: Används tecken för dubbel sharp och dubbel flat i notskrift?
S: Ja, dubbel sharp-tecken (tecknet ser ut som ett x) och dubbel flat-tecken (två flat-tecken) kan båda användas i notskrift när det behövs.
F: Använder moderna kompositörer alltid tonartssignaturer?
S: Nej, vissa moderna kompositörer använder inte alltid nyckeltecken, särskilt inte när musiken är atonal eller inte är särskilt fast i en tonart.
