Bess-moll (B♭-moll) är en mollskala byggd på tonen B♭ (Bess). Den grundläggande naturliga skalan (naturlig moll) innehåller tonerna: B♭ – C – D♭ – E♭ – F – G♭ – A♭ – B♭. Dess nyckel signatur har fem b (B♭, E♭, A♭, D♭ och G♭).

Relativ och parallell dur; enharmonisk motsvarighet

Dess relativa dur anges i originaltexten som D-dur, men rätt relaterad dur är Des-dur (D♭-dur) eftersom B♭-moll och D♭-dur delar samma tonartsignal. I originaltexten står också att dess parallella dur är B-dur — rätt parallell dur är däremot Bess-dur (B♭-dur). Dess enharmoniska motsvarighet är Ais-moll (A♯-moll).

Skalformer

  • Naturlig moll: B♭ – C – D♭ – E♭ – F – G♭ – A♭ – B♭
  • Harmonisk moll: B♭ – C – D♭ – E♭ – F – G♭ – A♮ – B♭ (sjunde graden höjs för starkare dominant)
  • Melodisk moll (uppåt): B♭ – C – D♭ – E♭ – F – G♮ – A♮ – B♭; (neråt återgår den vanligen till naturlig moll)

Ackord och funktioner

I B♭-moll blir de grundläggande tertialackorden:

  • i – B♭ moll
  • ii° – C dim
  • III – D♭ dur
  • iv – E♭ moll
  • v (eller V) – F moll (vanligtvis F dur som V när man använder harmonisk moll)
  • VI – G♭ dur
  • VII – A♭ dur

Denne tonart ger ofta en mörk, dämpad klangkaraktär i harmoni och orkestrering, särskilt i romantisk och sen-klassisk musik.

Klang och användning

B♭-moll beskrivs ofta som en "mörk" tonart. Den förekommer frekvent i romantikens uttrycksfulla verk där kompositörer söker dramatik, allvar eller vemod. Tjajkovskij skrev i en kommentar att oboesolot i B♭-moll i andra satsen av hans fjärde symfoni uttryckte "den känsla man får när man är ensam" — citatet fångar väl den typiska stämningen som ofta förknippas med denna tonart.

Orkestral notering och historisk anmärkning

Det äldre ventillösa naturalhornet hade svårigheter med vissa tonarter. Det gamla ventillösa hornet kunde därför inte spela lätt i B♭-moll utan omskrivning eller handgrepp. Ett känt exempel från 1700-talet där B♭-moll uppträder är en kort modulation i första menuetten i Franz Krommers Concertino i D-dur, opus 80 — en situation som visar hur kompositörer ibland undvek eller speciellt hanterade svåra tonarter för naturhornet.

Praktiska noteringar

  • Nyckelns fem b gör satser i B♭-moll relativt karakteristiska i notbilden — många avtonningar och ackord får en kompakt, mörk färg.
  • I instrumentering används ofta korsstämmor eller omljud för att förenkla spel på instrument som är mindre bekväma i denna tonart.
  • Vid analys är det viktigt att skilja mellan naturlig, harmonisk och melodisk moll eftersom harmoniken (särskilt dominanten) ofta bygger på höjd tonartston (A♮ i harmonisk moll).

Sammanfattningsvis är Bess-moll (B♭-moll) en uttrycksfull molltonart med fem förtecken, vanlig i romantisk repertoar och känd för sin mörka, innerliga klang. Den historiska spelbarheten för vissa blåsinstrument påverkade hur och när den användes i äldre orkester- och kammarmusik.