Dentin, eller dentinet, är en förkalkad vävnad som utgör det största volymslagret i tänderna. I tandens krona finns dentin mellan emalj och massa, och i tandroten ligger dentinet mellan cementum och pulpan. Dentinets naturliga kulör är mer eller mindre gult, vilket syns eftersom emaljen är halvt genomskinlig, så tandens färg påverkas starkt av dentinets ton.
Struktur och sammansättning
Dentin består av ett organiskt matrix (huvudsakligen kollagen typ I) och mineral (främst hydroxyapatit). Det kännetecknas av ett mycket regelbundet nätverk av mikroskopiska kanaler, så kallade dentinala tubuli, som löper radiärt från pulpan ut mot ytan. I varje tubulus finns utskott från odontoblaster — celler som producerar dentin. Tubulernas täthet och storlek varierar: de är fler och större nära pulpan och blir färre och smalare ju närmare emalj eller cementum man kommer.
Bildning och typer av dentin
Dentin bildas av odontoblaster under tandutvecklingen och fortsätter i viss mån hela livet. Man skiljer vanligen mellan:
- Primärt dentin – det ursprungliga dentinet som bildas under tandens utveckling fram till att tanden erupterar.
- Sekundärt dentin – bildas långsamt efter tandens eruption som en normal åldersprocess och minskar pulparummet över tid.
- Tertiärt dentin (reaktivt eller reparativt dentin) – bildas lokalt som svar på yttre stimuli, till exempel karies eller mekanisk skada. Reaktivt dentin kan vara mer oorganiserat och mindre mineraliserat.
Funktioner och klinisk betydelse
Dentin har flera viktiga funktioner:
- Ge tänderna bulk och mekaniskt stöd så att emaljen får underlag.
- Skydda pulpan genom att avgränsa och ibland reagera på skador genom tertiärt dentin.
- Bidra till tandens känslighet — dentinens tubuli tillåter överföring av stimuli (temperatur, tryck), vilket kan ge upphov till smärta eller isningar när dentinet blottas.
Kliniskt är dentinet centralt vid kariesangrepp: karies som når dentinet sprider sig snabbare än i emalj eftersom dentinet är mindre mineraliserat och tubulärt. Rotkaries är särskilt vanligt eftersom rotens dentin saknar emalj/cementum-överdrag eller har tunnare skydd. Vid fyllningar krävs god adhesiv teknik eftersom dentin är fuktigare och mer poröst än emalj — adhesivbindning till dentin skiljer sig därför från bindning till emalj.
Permeabilitet, känslighet och förändringar med ålder
Dentinets tubuli leder vätskerörelser som kan stimulera nervändarna i pulpan — det är mekanismen bakom den välkända dentinhypersensitiviteten. Vid exponering (till exempel genom slitage, erosion eller retraktion av gingivan) kan känsel uppstå vid kontakt med varma, kalla, söta eller sura ämnen.
Med åldern sker förändringar: tubulivolymen minskar ofta genom inlagring av sekundärt dentin eller sclerotiskt dentin (mineralisering av tubuli). Dessa förändringar minskar permeabiliteten och ofta också känsligheten, men tanden kan bli mörkare och mer skör.
Färg och utseende
Dentinets gula ton påverkar den synliga färgen hos tanden eftersom emaljen är halvgenomskinlig. Variationer i dentinets färg beror på genetiska faktorer, ålder, yttre missfärgningar, karies och interna förändringar (till exempel efter trauma eller rotfyllning). Vid estetiska behandlingar (t.ex. blekning eller fasader) måste tandläkaren ta hänsyn till dentinets ton för att uppnå naturligt utseende.
Sammanfattning
Dentin är en viktig, levande och förkalkad vävnad som ger tänderna struktur, skydd och känslighet. Dess unika arkitektur — med dentinala tubuli och odontoblastutskott — gör att dentinet reagerar på både åldrande och yttre påverkan, vilket är centralt för både förebyggande och restaurerande tandvård.
