Nederländska guldåldern – 1600‑talets konst och måleri

Upptäck Nederländska guldåldern: 1600‑talets konst och måleri — Vermeer, Rubens och mästare som förnyade landskap, stilleben, porträtt och genremåleri.

Under 1600‑talet upplevde de brittiska och kontinentala makterna något av en omvälvning, men i norra Nederländerna växte en särpräglad kulturell och ekonomisk blomstringstid fram — den så kallade holländska guldåldern. I denna period var den nederländska handeln, vetenskapen och konsten var bland de mest avancerade i Europa. Tidsmässigt börjar guldåldern under den andra halvan av det åttioåriga kriget och förstärks efter freden och erkännandet av den nederländska republiken som en ekonomisk stormakt. Stilen i Europa kallades ofta för barock, men i Nederländerna utvecklades en mer återhållen, realistisk variant som betonade vardagens konkreta detaljer snarare än barockens överdåd och idealisering.

Många holländska konstnärer vände sig bort från idealisering och dramatiska religiösa scener och fokuserade i stället på motiv som tilltalade en köpstark borgarklass: porträtt, genremåleri (scener ur vardagslivet), landskap, stadsmotiv, marint måleri, blomstermålningar och olika typer av stilleben. Samtidigt fanns naturligtvis konstnärer med anknytning till historia och religiösa ämnen — men dessa motiv var mindre vanliga i offentlig konst. Bland välkända konstnärer som verkade i eller influerade perioden märks Peter Paul Rubens (från Flandern, med stor påverkan i regionen), Johannes Vermeer, Rembrandt van Rijn, Frans Hals, Jan Steen, Pieter de Hooch, Bartholomeus van der Helst, Jacob van Loo, Jacob van Ruisdael, Aelbert Cuyp, Gerrit Dou, Carel Fabritius och stilleståndsmästare som Willem Claesz Heda och Pieter Claesz.

Religiösa motiv var relativt sällsynta i offentliga kyrkor, eftersom majoriteten av holländarna var kalvinister. Kalvinismen förbjöd ofta religiösa bilder i kyrkor, och även om religiöst innehåll kunde förekomma i privata hem var det inte lika populärt som sekulära motiv. Istället framstod vardagslivet, naturen och prosperity som konstnärernas främsta teman.

En viktig strukturell faktor var en teori om att vissa målerityper hade högre status än andra — den så kallade genushierarkin. Högst ansågs historiemåleri stå (inklusive allegorier och religiösa ämnen), medan stilleben och landskap sågs som mer lågstatus. Eftersom historiemåleri var svårare att sälja tvingades många konstnärer, för att försörja sig, rikta sig mot porträtt- och genrescener som hade en bredare marknad. Hierarkin kunde sammanfattas så här:

• historiemåleri, inklusive allegorier och populära religiösa ämnen.
• Porträttmåleri, inklusive tronie (karaktäristiska ansiktsstudier som inte nödvändigtvis föreställde en specifik person).
• Genremåleri eller scener från vardagslivet.
• landskap, inklusive havslandskap, slagscener, stadslandskap och ruiner.
• stilleben

Den nederländska konstmarknaden var väl utvecklad och i hög grad styrd av privat efterfrågan. Amsterdam, Leiden, Haarlem och Delft blev viktiga centra där konstnärer arbetade för en bredare medelklass snarare än enbart för hov eller kyrka. Konstnärer sålde ofta genom gallerister, via auktioner eller direkt till köpare, och de etablerade verkstäder och lärjungesystem där en mästare kunde producera stora volymer. Schilderlöv (målarskrå) och lokala nätverk reglerade också yrket.

Många målningar från perioden är relativt små, anpassade för privata bostäder. Den enda vanliga typen av riktigt stora målningar var gruppporträtt — särskilt överdådiga civila eller militära kompanimålningar, där exempelvis Rembrandts "Nattvakten" blivit ikonisk. Många konstnärer fortsatte att använda träpaneler för den fina ytan och precisionen de gav, även efter att andra delar av Europa gått över till duk. Oljemåleri dominerade, och tekniker som noggrann penselföring, slipad lyster och bruk av ljusets modellering (chiaroscuro) var framträdande. I vissa fall har forskare diskuterat användningen av camera obscura som hjälpmedel, särskilt i verken av Vermeer, vilket kan förklara den särskilda ljusbehandlingen i vissa interiörer.

Specialisering var utbredd: vissa konstnärer blev kända för porträtt, andra för landskap eller stilleben. Inom stilleben utvecklades olika undertyper som vanitas (med symboler för livets förgänglighet) och pronkstilleven (överdådiga uppvisningar av rikedom). Marint måleri speglade nationens sjöfartsmakt och handel, medan stadsbilder och interiörer fångade det urbana livet och hemmets detaljrikedom.

Antalet bevarade målningar har påverkats av senare ommålningar och återanvändning — billigare verk övermålades ofta vid behov eftersom en ny duk och ram kunde vara dyrt under 1700‑ och 1800‑talen. Skulptur var relativt ovanligt i Nederländerna under denna period: den förekom främst i gravmonument och vid offentliga byggnader, medan små skulpturer för hushåll i hög grad ersattes av arbete i silver och keramik. Målade kakelplattor i Delftsblått var vanliga och billiga, även om endast några få höll riktigt hög konstnärlig kvalitet. I övrigt koncentrerades de mest ambitiösa konstnärliga insatserna till måleri och grafisk konst, medan silverarbeten — bland annat i aurikulär stil — var ledande i samtida brukskonst.

Sammantaget präglades den holländska guldålderns konst av en stark koppling mellan konstnärlig skicklighet, en utvecklad marknad och en publik som föredrog realistiska, tydligt avgränsade motiv framför storslagna religiösa scener. Denna kombination gav upphov till några av de mest kända och uppskattade konstnärliga verken i europeisk konsthistoria.

Frågor och svar

F: Vilken period är känd som den nederländska guldåldern?

F: Vilken typ av regering fanns under denna period?

Fråga: Vad är "idealisering"?

Fråga: Varför fanns det relativt få religiösa målningar under denna period?

Fråga: Vad är genushierarkin?

F: Vilka typer av måleri fokuserade holländarna mycket på?

Sök med bokstav