Edward, den svarta prinsen (Woodstock Palace, Oxfordshire, 15 juni 1330 - Westminster Palace, 8 juni 1376) var den äldste sonen till kung Edward III av England och en av medeltidens mest kända engelska befälhavare. Han föddes på Woodstock Palace utanför Oxford och utnämndes tidigt till prins av Wales (1343). Som ung följde han sin far i kriget mot Frankrike och utmärkte sig i fältslagen.

Uppväxt, utbildning och titulatur

Edward växte upp vid hovet under framstående lärare och riddareutbildning. Redan som tonåring deltog han i fälttåg och fick erfarenhet av både ledarskap och fälttaktik. Förutom titeln prins av Wales fick han senare förvaltningsuppdrag i de engelska besittningarna i Frankrike, särskilt i Aquitaine och Gascony, där han tjänstgjorde som kungens representant och fältherre.

Militär karriär och fältherrarollen

Edward fick sitt genombrott i fälten under hundraårskriget. Han deltog i den engelska segern vid slaget vid Crécy (1346) där engelska bågskyttar och taktiskt ledarskap spelade stor roll. Hans största militära framgång kom tio år senare vid slaget vid Poitiers (1356), där han ledde de engelska styrkorna och tillfångatog den franske kungen Johan II. Denna fångenskap blev en avgörande händelse i kriget och ökade Edwards ryktbarhet som fältherre.

Edward var känd för att använda snabba härjningar (chevauchées), utnyttja långa bågskyttar och förmågan att kombinera rörlighet med defensiva positioner. Samtidigt anklagades han ibland för hårdhänthet mot civilbefolkningen i fientliga områden – en del av den hårda krigföring som var vanlig i perioden.

Ordern av Garter och ridderskap

Edward var en av grundarna till Order of the Garter, en elitisk riddarorden som hans far kung Edward III instiftade för att främja idealet om kristet ridderi och lojalitet. Ordern blev en viktig del av den engelska kungliga ceremoniel och heraldik.

Familj och privatliv

År 1361 gifte sig Edward med sin kusin Jeanne de Kent (Joan of Kent). Paret fick två söner: den äldre, Edward (ofta kallad Edward av Angoulême), som dog som barn vid omkring sex års ålder, och den yngre, Richard, som senare uppsteg till tronen som Richard II av England. Eftersom Edward av Woodstock avled före sin far blev han aldrig kung själv. På sina sista år bad han sin far att ge prins- av-Wales-titeln till sin son Richard.

Smeknamnet "den svarta prinsen"

Edward har i eftervärlden ofta kallats "den svarta prinsen". Orsaken till smeknamnet är osäker: det kan syfta på svart rustning, på en svart sköld, eller på en senare litterär och folklig tolkning av hans personlighet och rykte. Det tidigaste belägget för beteckningen kommer långt efter hans död, så namnets exakta ursprung förblir omdebatterat.

Sjukdom, död och arv

Edward drabbades under sina år av återkommande sjukdomar, delvis efter hårda fälttåg, och hans hälsa förvärrades gradvis. Han avled 8 juni 1376, 45 år gammal. Han begravdes i katedralen i Canterbury, där hans praktfulla sarkofag och effigie har bevarats som ett av de mest kända monumenten från perioden. Eftersom hans far levde ännu ett år blev Edward aldrig kung, men hans militära insatser och politiska roll hade stor betydelse för Englands ställning i Europa under och efter hans livstid.

Eftermäle

Edward av Woodstock har framställts både som idealisk riddare och som hårdför fältherre beroende på perspektiv. Hans seger vid Poitiers och hans ledarskap i hundraårskriget gjorde honom till en av medeltidens mest kända engelska militärer. Som en av grundarna till Order of the Garter och genom sin påkostade begravning i Canterbury har hans namn bevarats i både historisk forskning och populärkultur.