Begravning | ceremoni som hålls eftersom någon har dött

Syfte

Begravningar förekommer i alla mänskliga kulturer. Religionen är en viktig del av begravningsrutinerna i de flesta länder. Vid många begravningar ber man en bön för den döde så att hans eller hennes själ får vila i frid och ha det bra i livet efter döden.

Det finns andra skäl till att begravningar hålls. Många av dem har att göra med att hjälpa den dödes vänner och familj (de sörjande):

• Det gör det möjligt för de sörjande att acceptera att personen har dött. Att "acceptera" att personen har dött innebär att de helt och hållet tror att personen har dött. När de har gjort detta kan de vänja sig vid livet utan den döda personen.
• Det är en möjlighet för de sörjande att ta farväl av den döda personen. Många sörjande har inte haft denna möjlighet innan personen dog.
• Det är en möjlighet för de sörjande att stödja varandra. De kommer att märka att de inte är ensamma om att känna sig ledsna.
• Det är en chans att tänka på livet och döden.
• Det är en chans att minnas lyckliga minnen från den döda personens liv.

Moderna begravningar har förändrats mycket med tiden. Dagens begravnings- eller minnesgudstjänster kan ofta vara mer som en tacksägelse för den döda personens liv, snarare än att bara tänka på dödens sorg.

 

Begravningstraditioner

En begravningsceremoni kan hållas i en kyrka, ett tempel, en offentlig byggnad för begravningar eller på många andra platser.

I Nordamerika är det vanligt att det hålls en visitation (även kallad visning eller vakan) några dagar före begravningen. Då bjuds människor in för att se den döda kroppen.

På Madagaskar har man en ritual som kallas famadihana eller "vändning av benen" på engelska. En gång vart femte eller sjunde år gräver familjemedlemmarna upp sina förfäders kvarlevor. De rengör benen och sprayar dem med parfym eller vin. De tar med sig skelettet hem för att dansa med det och presentera det för den yngre generationen.

Enligt balinesisk hinduisk tradition startar den avlidnes själ återfödelsecykeln när den frigörs genom kremering. Vid balinesisk kremering, eller Ngaben, används en öppen bål för att förbränna liket. Hela minnesceremonin har ofta en festlig stämning och fokuserar på att fira den bortgångne älskades liv.

Vid en begravning i ett västerländskt land händer ofta flera saker:

• En procession där kistan färdas till eller från begravningen. Numera transporteras kistan vanligtvis i en särskild bil som kallas likbil.
• Ett lovtal, som är en berättelse om den döda personens liv.
• Böner. Det handlar bland annat om böner för att tacka för den dödes liv, böner för att den dödes själ ska få vila i frid och komma in i livet efter döden och böner för att de sörjande ska kunna gå vidare med sina liv.
• Sjunga hymner (religiösa sånger).
• Överlämnande av den döda kroppen, där den försvinner. Vid kristna begravningar kan predikanten säga att en person går från "jord till jord, aska till aska, stoft till stoft".
• Vid en begravning förs kistan till graven och sänks ner i den. När kistan ligger i graven får de sörjande kasta jord på kistan. Detta är en symbol för att kroppen återvänder till jorden.
• Å andra sidan brukar inte de sörjande se på en kremering. I stället kan kistan döljas av gardiner i slutet av begravningen.
• Spela musik som den döda personen älskade.

Vid många begravningar i dag spelas en video upp före, efter eller under begravningsgudstjänsten. Vid många begravningsgudstjänster delas minnesfoldrar eller bönekort ut, och även detta är ett sätt att göra begravningsgudstjänsten personlig. Vid begravningar är det inte ovanligt att man ser ett bord med "livsreflektioner". Familjemedlemmar tar ibland med sig favoritbilder eller andra påminnelser om den döda personen. Det finns många olika traditioner som olika religioner använder sig av.

 
Ronald Reagans begravningsprocession i Washington, D.C., juni 2004.