Hinduism | är inte bara en religion utan också ett sätt att leva

Etymologi

Ordet hindu är hämtat från det indoariska ordet Sapta Sindhu, som är sanskritens namn på floden Indus, som ligger väster om gränsen mellan Indien och Pakistan. Enligt Gavin Flood användes ordet hindu av perserna för de människor som bor bortom Indusfloden, och i Darius I:s inskription, som skrevs omkring 550-486 f.Kr., hänvisas också till hinduer som de människor som bor bortom Indusfloden. Dessa uppteckningar hänvisade inte till hinduer som en religion. De tidigaste dokumenten som hänvisar till hinduer som religion kan vara den kinesiska texten Record of the Western Regions av Xuanzang från det sjunde århundradet e.Kr. och den persiska texten Futuhu's-salatin av 'Abd al-Malik Isami från det fjortonde århundradet e.Kr. Detta beror på att namnet på religionen heter hinduism, inte hindu.

Den arabiska termen al-Hind syftar på folket som bor på andra sidan Indusfloden. Det betyder "hinduernas land" och det var vad det stod för tills muslimerna började komma till Indien.

Termen hindu användes senare i vissa sanskrittexter, t.ex. de senare Rajataranginis från Kashmir (Hinduka, ca 1450) och i vissa Gaudiya Vaishnava-texter från 1500- till 1700-talen på bengali, däribland Chaitanya Charitamrita och Chaitanya Bhagavata. Dessa texter använde sig av att skilja hinduer från muslimer som kallas yavanas (utlänningar) eller mlecchas (barbarer), och i texten Chaitanya Charitamrita från 1500-talet och Bhakta Mala från 1600-talet används uttrycket "hinduisk dharma". I slutet av 1700-talet började de europeiska handelsmännen och kolonisatörerna kalla anhängare av indiska religioner kollektivt för hinduer. Termen hinduism, som då stavades Hindooism, infördes i det engelska språket på 1700-talet för att beteckna de religiösa, filosofiska och kulturella traditioner som är inhemska i Indien.

 

Definitioner

Hinduismen har många olika idéer om andlighet och traditioner, men har ingen kyrklig ordning, inga obestridliga religiösa myndigheter, inget styrande organ, inga profeter eller någon bindande helig bok; hinduer kan välja att vara polyteistiska, panteistiska, monoteistiska, monistiska, agnostiska, ateistiska eller humanistiska. På grund av hinduismens bredd och öppenhet är det svårt att komma fram till en definition. Hinduismen har definierats som en religion, en religiös tradition, en uppsättning religiösa övertygelser och "ett sätt att leva". Ur västerländsk synvinkel kallas hinduismen liksom andra trosriktningar för en religion. I Indien föredrar man termen dharma, som är bredare än den västerländska termen religion.

Studiet av Indien, dess kulturer och religioner och definitionen av "hinduism" har präglats av kolonialismens intressen och av västerländska föreställningar om religion. Sedan 1990-talet har dessa influenser och dess resultat varit föremål för debatt bland forskare i hinduism, och har också tagits över av kritiker av den västerländska synen på Indien.

 

Tror

Hindus trosuppfattningar omfattar (men är inte begränsade till) Dharma (etik/plikter), Samsāra (den fortsatta cykeln av födelse, liv, död och återfödelse), Karma (varje handling har en reaktion), Moksha (befrielse från samsara eller befrielse i detta liv) och de olika yogorna (vägar eller praktiker).

Purusharthas (mål för mänskligt liv)

Hinduismen har accepterat fyra egentliga mål för människans liv: Dharma, Artha, Kama och Moksha. Dessa är kända som Puruṣārthas:

Dharma (rättfärdighet, etik)

Dharma anses vara ett av de viktigaste målen för en människa inom hinduismen. Dharma anses vara viktigt eftersom det är dharma som gör det möjligt för universum och livet att fungera, och det innefattar plikter, dygder och "rätt sätt att leva". Hindu Dharma innefattar de religiösa plikterna, moraliska rättigheter och skyldigheter för varje individ samt beteenden som möjliggör social ordning, rätt uppförande och de som är dygdiga. I Brihadaranyaka Upanishad står det så här:

Ingenting är högre än Dharma. Den svage besegrar den starkare genom Dharma, som över en kung. I sanning är denna Dharma sanningen (Satya); därför, när en människa talar sanningen, säger de: "Han talar Dharma"; och om han talar Dharma, säger de: "Han talar sanningen!". För båda är ett.

- Brihadaranyaka Upanishad, 1.4.xiv

I Mahabharata säger Krishna att det är Dharma som håller i både den här och den andra världen. (Mbh 12.110.11). Ordet Sanātana betyder evig, flerårig eller för evigt; Sanātana Dharma betyder alltså att det är den dharma som varken har början eller slut.

Artha (försörjning, rikedom)

Artha är det andra målet för livet inom hinduismen och innebär att sträva efter rikedom för att försörja sig och uppnå ekonomiskt välstånd. Det innefattar politiskt liv, diplomati och materiellt välbefinnande. Artha omfattar alla "medel för livet", aktiviteter och resurser som gör det möjligt för en att vara i det tillstånd man vill vara i, rikedom, karriär och ekonomisk trygghet. Målet artha anses vara ett viktigt mål för det mänskliga livet inom hinduismen.

Kāma (sinnlig njutning)

Kāma (sanskrit, Pali; Devanagari: काम) betyder önskan, önskan, passion, sinnesnjutning, livsnjutning, tillgivenhet eller kärlek, med eller utan sexuella konnotationer. Inom hinduismen anses Kama vara ett viktigt och hälsosamt mål i det mänskliga livet när det eftersträvas utan att Dharma, Artha och Moksha offras.

Mokṣa (befrielse, frihet från samsara)

Moksha (sanskrit: मोक्ष mokṣa) eller mukti (sanskrit: मुक्ति) är det ultimata och viktigaste målet inom hinduismen. I en skola betyder moksha befrielse från sorg, lidande och saṃsāra (födelse-återfödelsecykeln). I andra skolor inom hinduismen, t.ex. den monistiska, betyder moksha självförverkligande, "att förverkliga hela universum som Självet".

Karma och samsara

Karma betyder handling, arbete eller gärning, och är också den vediska teorin om orsak och verkan". Teorin är en kombination av (1) kausalitet som kan vara moralisk eller icke-moralisk, (2) moralisering, det vill säga att bra eller dåliga handlingar har konsekvenser, och (3) återfödelse. Karma-teorin betyder ''Vilken erfarenhet som helst som en människa för närvarande har beror på hans/hennes tidigare arbete''. Dessa handlingar kan vara i en persons nuvarande liv eller, i vissa skolor inom hinduismen, handlingar i tidigare liv. Denna cykel av födelse, liv, död och återfödelse kallas samsara. Man tror att befrielse från samsara genom moksha garanterar varaktig lycka och fred. Hinduistiska skrifter lär att framtiden beror på den nuvarande handlingen och våra tidigare gärningar.

Moksha

Enligt hinduismen är livets yttersta mål moksha, nirvana eller samadhi, men det uppfattas på olika sätt av olika skolor.Advaita Vedanta säger till exempel att efter att ha uppnått moksha känner en person till sin "själ, sitt jag" och identifierar den som ett med Brahman (den yttersta verkligheten eller orsaken till allting). Anhängare av Dvaita-skolor (dualistiska skolor) säger att efter att ha uppnått moksha identifierar en person "själen, självet" som skiljer sig från Brahman men är mycket nära Brahman, och efter att ha uppnått moksha kommer man att tillbringa evigheten i ett loka (högre plan). Enligt hinduismens teistiska skolor är moksha befrielse från samsara, medan moksha för andra skolor, t.ex. den monistiska skolan, är möjlig i det nuvarande livet och är ett psykologiskt begrepp.

Begreppet Gud

Hinduismen är mångsidig och omfattar bland annat monoteism, polyteism, panenteism, panteism, pandeism, monism och ateism; i grund och botten beror det på individens val och det är därför som hinduismen ibland kallas henoteistisk (dvs. med hängivenhet till en enda gud samtidigt som andra gudar accepteras), men en sådan term är en överdriven generalisering.

Gudar och gudinnor inom hinduismen

Hindus tror att alla levande varelser har en själ. Denna själ eller det sanna "jaget" hos varje levande varelse kallas ātman. Man tror att själen är evig. Enligt hinduismens monistiska/pantheistiska (icke-dualistiska) teologier (t.ex. Advaita Vedanta-skolan) är denna atman otvetydig från Brahman. Enligt Advaita-skolan är livets mål att inse att ens själ är identisk med den högsta själen, att den högsta själen finns i allt och alla, att allt liv är sammankopplat och att det finns en enhet i allt liv. Dualistiska skolor (se Dvaita och Bhakti) ser Brahman som ett högsta väsen som är skilt från individuella själar. De dyrkar det högsta väsendet på olika sätt som Vishnu, Brahma, Shiva eller Shakti, beroende på sekten. Gud kallas Ishvara, Bhagavan, Parameshwara, Devadu eller Devi, och dessa termer har olika betydelser i olika skolor inom hinduismen. Devi används vanligtvis när man refererar till en kvinnlig gudinna.

I de hinduiska skrifterna talas det om himmelska väsen som kallas Devas (eller devī i feminin form; devatā används synonymt med Deva på hindi), vilket på engelska betyder halvgudar eller himmelska varelser. Devorna är en integrerad del av den hinduiska kulturen och avbildas i konst, arkitektur och genom ikoner, och historier om dem berättas i skrifterna, särskilt i den indiska episka poesin och puranerna. De särskiljs dock ofta från Ishvara, en personlig gud, där många hinduer dyrkar Ishvara i en av dess särskilda manifestationer som sin iṣṭa devatā, eller utvalt ideal. Valet är en fråga om individuella preferenser och om regionala och familjetraditioner. De många devorna betraktas som manifestationer av Brahman.

 
Reliefskulptur på templets väggpanel i Hoysaleswara-templet i Halebidu som föreställer Trimurti: Brahma, Shiva och Vishnu.  

Huvudsakliga traditioner

Hinduismen har ingen central doktrinär auktoritet och hinduerna hävdar inte att de tillhör någon särskild sekt eller tradition. Det finns fyra stora sekter inom hinduismen: Vaishnavism, Shaivism, Shaktism och Smarthism.

Vaishnavismen är en tradition som dyrkar Vishnu och hans avatarer, som Krishna och Rama. Människorna i denna sekt är i allmänhet icke-asketiska, monastiska. Dessa metoder omfattar bland annat dans i samhället, sång av Kirtans och Bhajans, med ljud och musik som av vissa anses ha meditativa och andliga krafter.

Shaivism är den tradition som fokuserar på Shiva. Shaivor är mer attraherade av asketisk individualism och har flera underskolor. Deras praktik omfattar hängivenhet i bhakti-stil men de lutar sig mot filosofi som Advaita och yoga. En del shaivas dyrkar i tempel, men en del praktiserar yoga och strävar efter att bli ett med Shiva inom sig. Shaivas visualiserar gud som halvt manlig och halvt kvinnlig, som en kombination av de manliga och kvinnliga principerna (Ardhanarishvara). Shaivismen är besläktad med Shaktismen, där Shakti ses som Shivas hustru. Shaivismen utövas främst i Himalayas norra del från Kashmir till Nepal och i södra Indien.

Shaktismen fokuserar på gudinnedyrkan av Shakti eller Devi som kosmisk moder, och den dyrkas främst i Indiens nordöstra och östra delstater som Assam och Bengalen. Devi avbildas i mildare former som Parvati, Shivas gemål, eller som krigsgudinnor som Kali och Durga. Gemenskapen firar bland annat festivaler, varav vissa inkluderar processioner och nedsänkning av avgudabilder i havet eller andra vattendrag.

Smartismen dyrkar alla de stora hinduiska gudarna som Shiva, Vishnu, Shakti, Ganesha, Surya och Skanda. Smarta-traditionen utvecklades under hinduismens (tidiga) klassiska period runt början av den gemensamma eran, då hinduismen uppstod ur samspelet mellan brahmanism och lokala traditioner. Smarta-traditionen är i hög grad densamma som Advaita Vedanta, och betraktar Adi Shankara som dess grundare eller reformator, som ansåg att dyrkan av Gud-med-attribut (saguna Brahman) är en resa mot att slutligen förverkliga Gud-utan-attribut (nirguna Brahman, Atman, självkännedom).

 
En Ganesha-centrerad Panchayatana ("fem gudar", från Smarta-traditionen): Ganesha (mitten) med Shiva (överst till vänster), Devi (överst till höger), Vishnu (nederst till vänster) och Surya (nederst till höger). Alla dessa gudar har också separata sekter som är tillägnade dem.  

Hinduistiska texter

Hinduiska texter är världens äldsta och har skrivits på sanskrit och tamil. Den äldsta texten är Rig Veda som är cirka 4000 år gammal.Hindutexter kan delas in i två delar:

• Shruti (det som hörs)
• Smriti (det man minns)

Shruti

Shruti eller Shruthi (sanskrit: श्रुति; IAST: Śruti; IPA/Sanskrit: [Dessa gamla religiösa texter som utgör hinduismens centrala kanon omfattar de fyra vedorna, inklusive de fyra typerna av bifogade texter - Samhitas, Brahmanas, Aranyakas och de tidiga Upanishaderna.

Smriti

Smriti (sanskrit: स्मृति, IAST: Smṛti), som betyder "det som man minns", är en samling hinduiska texter. Smriti var de texter som man mindes och som spreds genom munnen från generation till generation. Smriti omfattar (Mahābhārata och Rāmāyana), Dharmasūtras och Dharmaśāstras (eller Smritiśāstras), Arthasaśāstras, Purānas, Kāvya eller poetisk litteratur.

 

Festivaler

Det finns många hinduiska festivaler som firas över hela världen, men främst i Indien och Nepal. Dessa festivaler omfattar tillbedjan, offer till gudar, fasta, ritualer, mässor, välgörenhet, fester, Puja osv. Festivalerna firar främst händelser från hinduisk mytologi, årstidsväxlingar och förändringar i solsystemet. Olika sekter firar olika festivaler men festivaler som Diwali, Holi, Shivratri, Raksha Bandhan, Janamashtmi etc. firas av majoriteten av hinduerna.

 

Historia

Periodisering

Hinduismen kan delas in i följande åldrar

• Prevediska religioner (förhistoria och Indus Valley Civilisation; fram till ca 1500 f.Kr.);
• Vedisk tid (ca 1500-500 f.Kr.);
• "Andra urbaniseringen" (ca 500-200 f.Kr.);
• Klassisk hinduism (ca 200 f.Kr. - 1100 e.Kr.);[not 20]
• Förklassisk hinduism (ca 200 f.Kr.-300 e.Kr.);
• "Guldåldern" (Gupta-riket) (ca 320-650 e.Kr.);
• Senklassisk hinduism - Puransk hinduism (ca 650-1100 e.Kr.);
• Islam och sekter av hinduismen (ca 1200-1700 e.Kr.);
• Modern hinduism (från ca 1800).

Bilder

Hinduismens ursprung är okänt, men de tidigaste spåren av hinduism kommer från mesolitisk tid på platser som t.ex. hällmålningarna i Bhimbetka stenhällar som daterar sig till en period av 30 000 f.Kr. eller äldre, samt från neolitisk tid. En del av de religiösa sedvänjorna kan anses ha sitt ursprung i 4000 f.Kr. Flera stamreligioner finns fortfarande kvar, även om deras praxis kanske inte liknar de förhistoriska religionernas.

 
Pashupati-sigillet, Indusdalen  

Varna

Enligt en åsikt visar Varna, som senare förvandlades till ett kastsystem under det brittiska styret, hur starkt många har känt för att varje person ska följa sin dharma, eller sin bestämda väg. Många hinduer menar att det går emot den sanna innebörden av dharma. Varna spelar dock en stor roll i det hinduiska samhället. Det har senare omvandlats till kastsystem av det brittiska styret i Indien och förlorat sin fördel och blev olagligt efter Indiens självständighet.

 

Tempel

Puja (tillbedjan) äger rum i Mandir (templet). Mandirerna varierar i storlek, från små byhelgedomar till stora byggnader som omges av murar. Människor kan också besöka mandiren när som helst för att be och delta i bhajans (religiösa sånger). Hinduer bedriver också gudstjänst i hemmet och har ofta ett särskilt rum med en helgedom för särskilda gudar.

Tempelbyggandet i Indien började för nästan 2000 år sedan. De äldsta templen som byggdes av tegel och trä finns inte längre kvar. Sten blev senare det föredragna materialet. Templen markerade hinduismens övergång från den vediska religionen med rituella offer till en religion av bhakti eller kärlek och hängivenhet till en personlig gudom. Tempelbyggandet och sättet att tillbe styrs av gamla sanskritskrifter som kallas agamas, varav det finns flera, och som handlar om enskilda gudomar. Det finns betydande skillnader i arkitektur, seder, ritualer och traditioner i tempel i olika delar av Indien. Under den rituella invigningen av ett tempel åberopas den universella, allomfattande Brahmans närvaro i templets huvudgudom av sten genom en ritual, vilket gör gudomen och templet heligt och gudomligt.

 

Alternativa gudstjänstkulturer

Bhakti-skolorna

Bhakti-skolan (hängiven skola) har fått sitt namn från den hinduiska termen som betecknar en lycklig, osjälvisk och överväldigande kärlek till Gud som den älskade Fadern, Modern, Barnet, eller vilken relation som helst som lockar den hängivne i sitt hjärta. Bhakti-filosofin försöker ta del av den universella gudomligheten genom en personlig form, vilket förklarar varför det finns så många gudar och gudinnor i Indien, som ofta återspeglar de unika böjelserna hos små regioner eller grupper av människor. Den ses som en form av yoga, eller förening, och syftar till att lösa upp egot i Gud, eftersom medvetandet om kroppen och det begränsade sinnet som jaget anses vara en splittrande faktor i den andliga förverkligandet. I grund och botten är det Gud som åstadkommer all förändring, som är källan till alla verk och som agerar genom den hängivne som kärlek och ljus. Den hängivnes "synder" och onda gärningar sägs falla bort av sig själva, den hängivne blir förskönad, begränsningen överskrids till och med, genom Guds kärlek. Bhakti-rörelserna föryngrade hinduismen genom sitt intensiva uttryck för tro och sin lyhördhet för Indiens känslomässiga och filosofiska behov. De kan med rätta sägas ha påverkat den största förändringsvågen inom hinduisk bön och ritual sedan urminnes tider.

Det mest populära sättet att uttrycka kärlek till Gud i den hinduiska traditionen har varit genom puja, eller rituell hängivenhet, ofta med hjälp av en murti (staty) i kombination med sång och meditationsböner i form av mantran.

Hängivna sånger som kallas bhajans (skrivna främst från 1300-1700-talet), kirtan (lovsång) och arti (en nedfiltrerad form av vedisk eldritual) sjungs ibland i samband med puja. Detta ganska organiska system för hängivenhet försöker hjälpa individen att få kontakt med Gud genom symboliska medel. Det sägs dock att bhakta, genom en växande förbindelse med Gud, så småningom kan undvika all yttre form och helt och hållet fördjupa sig i den odifferentierade kärlekens lycka i sanningen.

Sammantaget resulterade bhakti i en massa hängiven litteratur, musik och konst som har berikat världen och gett Indien en ny andlig impuls, som undviker onödiga ritualer och konstgjorda sociala gränser. Se bhakti yoga för mer information.

Tantrism

Enligt den mest berömda västerländska Tantrik-forskaren Sir John Woodroffe (pseudonym Arthur Avalon): "De indiska tantrorna, som är många, utgör Kaliyugas skrift (Shastra) och är som sådana den omfattande källan till den nuvarande och praktiska ortodoxa 'hinduismen'. Tantra Shastra är i själva verket, och oavsett dess historiska ursprung, en utveckling av Vaidika Karmakanda, som promulgerades för att tillgodose den tidens behov. Shiva säger: "Till förmån för människorna i Kali-åldern, människor som saknar energi och som för sin existens är beroende av den mat de äter, ges Kaula-doktrinen, o lyckosamma människa!" (kap. IX, vers 12). Till Tantra måste vi därför vända oss om vi vill förstå både ritualer, yoga och sadhana av alla slag på rätt sätt, liksom även de allmänna principer som dessa metoder bara är det objektiva uttrycket för." (Inledning till Sir John Woodroffes översättning av "Mahanirvana Tantra").

Ordet "tantra" betyder "avhandling" eller "kontinuum" och används för en mängd olika mystiska, ockulta, medicinska och vetenskapliga verk samt för de verk som vi idag skulle betrakta som "tantriska". De flesta tantras skrevs under senmedeltiden och har sitt ursprung i hinduisk kosmologi och yoga.

 

Viktig symbolik och viktiga teman inom hinduismen

Ahimsa och kon

Många hinduer är vegetarianer (äter inte kött) på grund av sin respekt för livet. Omkring 30 % av dagens hinduiska befolkning, särskilt i ortodoxa samhällen i södra Indien, i vissa nordliga delstater som Gujarat och i många brahmaniska områden runt om på subkontinenten, är vegetarianer.

De flesta hinduer som äter kött äter inte nötkött. Vissa använder inte ens läderprodukter. Detta beror sannolikt på att många hinduer har varit så beroende av kon för alla slags mejeriprodukter, för att odla åkrar och använda bränsle för gödning att dess status som en villig "vårdare" av mänskligheten har vuxit till att identifiera den som en nästan moderlig gestalt. Även om de flesta hinduer inte dyrkar kon, och reglerna mot att äta nötkött uppstod långt efter det att Veda hade skrivits, har den fortfarande en hedrande plats i det hinduiska samhället. Det sägs att Krishna är både Govinda (ko-herde) och Gopala (ko-beskyddare), och Shivas följeslagare är tjuren Nandi. Med betoningen på vegetarianism (som vanligtvis följs även av köttätande hinduer på religiösa dagar eller vid speciella tillfällen) och kossans heliga natur är det inte konstigt att de flesta heliga städer och områden i Indien har ett förbud mot försäljning av köttprodukter och att det finns en rörelse bland hinduer för att förbjuda köslakt inte bara i specifika regioner utan i hela Indien.

Hinduistiska symboler

Hinduerna använder många symboler och tecken. De två viktigaste symbolerna som används av hinduer är "Aum" och "Swastika (hinduism)".

Former för tillbedjan: murtis och mantras

I motsats till vad många tror är den praktiserade hinduismen varken polyteistisk eller strikt monoteistisk. De olika hinduiska gudar och avatarer som dyrkas av hinduer uppfattas som olika former av en enda sanning, som ibland ses som mer än bara en gud och som en formlös gudomlig grund (Brahman), vilket är besläktat med men inte begränsat till monism, eller som en monoteistisk princip som Vishnu eller Shiva.

Oavsett om man tror på den enda källan som formlös (nirguna brahman, utan attribut) eller som en personlig gud (saguna brahman, med attribut) förstår hinduerna att den enda sanningen kan uppfattas olika av olika människor. Hinduismen uppmuntrar hängivna att beskriva och utveckla ett personligt förhållande till sin valda gudom (ishta devata) i form av en gud eller gudinna.

Även om vissa folkräkningar visar att 80 procent av befolkningen dyrkar Vishnu i någon form (Vaishnavs) och resterande 20 procent dyrkar Shiva (Shaivaites) och Shakti, är dessa siffror kanske missvisande. Det stora flertalet hinduer dyrkar många gudar som olika former av samma sanningens prisma. Bland de mest populära finns Vishnu (som Krishna eller Rama), Shiva, Devi (modern som många kvinnliga gudar, till exempel Lakshmi, Saraswati, Kali och Durga), Ganesha, Skanda och Hanuman.

Tillbedjan av dessa gudomar sker ofta med hjälp av bilder eller ikoner (murti) som sägs inte vara Gud i sig, utan kanaler för den hängivnes medvetande, markörer för den mänskliga själen som visar på den obeskrivliga och gränslösa karaktären av Guds kärlek och storhet. De är symboler för den större principen, som representerar och aldrig antas vara själva begreppet eller entiteten. Därför är hinduisk bilddyrkan en form av ikonolatism, där symbolerna vördas som förmodade tecken på gudomlighet, i motsats till avgudadyrkan, en anklagelse som ofta (felaktigt) riktas mot hinduer. För mer information om denna form av dyrkan, se murti.

Mantra

Hinduerna använder flera böner och ordgrupper. Vissa grupper av ord kallas mantran. Dessa ord sägs ge talaren en djupare koncentration och förståelse och på så sätt komma närmare Brahman. Ett välkänt mantra är om eller aum. Det symboliserar Brahman och är ofta det inledande ordet i många böner. För att uttala ett mantra väl bör man säga det långsamt och med djup röst.

 

Geografisk utbredning

I Indien, Mauritius och Nepal samt på den indonesiska ön Bali finns det fler hinduer än icke-hinduer.I dessa länder, särskilt Nepal och Indien, är hinduismen mycket populär. Dessa länder har också många hinduer:

• Indien (1,1 miljarder),
• Bangladesh (12 miljoner),
• Sri Lanka (2,5 miljoner),
• Förenta staterna (2,0 miljoner)
• Pakistan (3,3 miljoner),
• Sydafrika (1,2 miljoner),
• Storbritannien (1,2 miljoner),
• Malaysia (1,1 miljoner),
• Kanada (0,7 miljoner),
• Fiji (0,5 miljoner),
• Trinidad och Tobago (0,5 miljoner),
• Guyana (0,4 miljoner),
• Nederländerna (0,4 miljoner),
• Singapore (0,3 miljoner)
• Myanmar (0,3 miljoner),
• Surinam (0,2 miljoner),
• Australien (0,1 miljoner).

Det finns också starka hinduiska samfund i länderna i f.d. Sovjetunionen, särskilt i Ryssland och Polen. På de indonesiska öarna Java, Sulawesi, Sumatra och Borneo finns också stora hinduiska befolkningar. I sin yogaström är hinduismen ännu mer utbredd över hela världen med 30 miljoner (mindre än en procent kan inte vara 30 miljoner för USA:s befolkning) hinduer bara i USA.

 

Webbanteckningar