Deutsches Reich (Tyska riket) — Kejsardömet, Weimar och Tredje riket 1871–1945
Utforska Tyska rikets historia 1871–1945: Kejsardömet, Weimarrepubliken och Nazityskland — en faktabaserad, kronologisk översikt av politiska, sociala och kulturella omvälvningar.
Tyska riket (Deutsches Reich) var det officiella namnet på Tyskland från 1871 till 1945.
Tysklands historia under Tyska riket brukar delas in i tre delar:
- det tyska kejsardömet (1871-1918)
- den republik som informellt kallades Weimarrepubliken (1918-33)
- den nationalsocialistiska staten som allmänt kallas Tredje riket eller Nazityskland (1933-45).
Övergripande definition
Benämningen Deutsches Reich användes officiellt för den tyska staten under tre olika stats- och regimformer: kejsardömet, den demokratiska republiken efter första världskriget och den nationalsocialistiska diktaturen. Det formella statsnamnet förändrades inte, även om statens politiska karaktär och konstitution skiftade kraftigt under perioden 1871–1945.
Det tyska kejsardömet (1871–1918)
Kejsardömet grundades efter den tyska enheten 1871, när Otto von Bismarck och kungariket Preussen ledde sammanslutningen av många tyska stater under en tysk kejsare (Kaiser). Perioden präglades av industrialisering, militarisering och en stark utrikespolitik. Kejsardömet deltog i första världskriget (1914–1918), ett krig som slutade med tysk kapitulation, kejsarens abdikation och den politiska omvandlingen till republik.
Weimarrepubliken (1918–1933)
Efter första världskriget utropades en republik och en ny författning gavs (Weimarförfattningen). Mellankrigstiden kännetecknas av politisk instabilitet, sociala spänningar och svåra ekonomiska kriser — särskilt hyperinflationen 1923 och den stora depressionen från 1929. Dessa faktorer bidrog till att radikala och antidemokratiska rörelser, bland dem nationalsocialisterna (NSDAP), fick ökat stöd.
Den nationalsocialistiska staten — Tredje riket (1933–1945)
Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler. Under året som följde stärkte nazistiska företrädare sin makt genom bland annat riksdagens brand, myndighetslagstiftning som gav regeringen undantagsmakter (t.ex. Ermächtigungsgesetz) och en systematisk process av Gleichschaltung — nazifiering av samhälleliga institutioner. Efter president Paul von Hindenburgs död 1934 konsoliderade Hitler titeln Führer och blev diktator.
Regimen genomförde omfattande förföljelser av politiska motståndare samt etniska och sociala grupper, främst judar men också romer, funktionshindrade, homosexuella och andra. Förintelsen (Holocaust) ledde till systematisk massmord av miljontals människor. Samtidigt förde Tyskland från slutet av 1930-talet en aggressiv utrikespolitik som utmynnade i andra världskriget efter invasionen av Polen 1 september 1939. Kriget och regimens brott mot mänskligheten avslutades med Tysklands betingelselösa kapitulation i maj 1945.
Efterspel och rättsligt ansvar
Efter 1945 ockuperades det tyska området av de allierade och den nazistiska staten upplöstes. Rättsligt ansvar för krigsförbrytelser togs upp i bland annat Nürnbergrättegångarna. Den tyska territoriet delades senare upp i ockupationszoner vilket ledde till bildandet av två tyska stater 1949: Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och Tyska demokratiska republiken (Östtyskland). Den formella användningen av Deutsches Reich upphörde i praxis när staten avskaffades efter kriget.
Arv och forskning
Tiden 1871–1945 har lämnat starka avtryck i politisk, social och kulturell mening. Den rymmer både industrialisering och modernisering, men också imperialism, två världskrig och de extrema brott mot mänskligheten under nazitiden. Historisk forskning fortsätter att undersöka orsaker, förlopp och konsekvenser av de omvälvningar som ägde rum under dessa år.
Ledarskap: Adolf Hitler var från 1933 statens ledare — först som rikskansler och senare som Führer — och bar det yttersta ansvaret för den nationalsocialistiska regimen och dess politik.
Sök