Indiens regeringslag 1935 (Government of India Act 1935)

De viktigaste inslagen i lagen om Indiens regering från 1935 var följande:

• Avskaffande av provinsiell dyarki och införande av dyarki i centrum.
• Avskaffande av Indiska rådet och införande av ett rådgivande organ i stället.
• Bestämmelse om en helindisk federation med brittisk-indiska territorier och furststater.
• Utarbeta garantier och skyddsinstrument för minoriteter.
• Det brittiska parlamentets överhöghet.
• Ökning av de lagstiftande församlingarnas storlek, utvidgning av rösträtten, uppdelning av ämnena i tre listor och bibehållande av kommunala valkretsar.
• Burma skiljs från Indien

Den föreslagna federationen för hela Indien omfattade elva provinser i Brittiska Indien, sex provinser med överkommissarier och de furstststater som skulle kunna ansluta sig till federationen. För furststaterna var anslutningen till federationen frivillig. Federationen kunde inte upprättas förrän:

• Ett antal stater, vars ledare hade rätt att välja minst hälften av de 104 platserna i statsrådet, och
• Den sammanlagda befolkningen i dessa stater uppgick till minst hälften av den totala befolkningen i alla indiska delstater som hade anslutit sig till federationen.

Villkoren för en stats anslutning till federationen skulle fastställas i anslutningsinstrumentet. Anslutningen till federationen var obligatorisk för de brittiska provinserna och provinserna med chefsbefäl.

Enligt denna lag tilldelades generalguvernören på kronans vägnar den verkställande makten över centrumet. De federala ämnesområdena delades in i två kategorier: reserverade och överförda ämnesområden. Den reserverade förteckningen omfattade ämnen som försvarsförvaltning, externa frågor, kyrkliga frågor och frågor med anknytning till stamområden. Dessa frågor skulle administreras av generalguvernören efter eget gottfinnande med hjälp av tre rådgivare som han utsåg. De var inte ansvariga inför den lagstiftande församlingen.

Förvaltningen av de överförda områdena skulle skötas av generalguvernören på inrådan av ministerrådet, vars antal inte fick överstiga tio. Ministerrådet måste åtnjuta lagstiftarens förtroende. Generalguvernören kunde dock agera i strid med ministerrådets råd om någon av hans "särskilda ansvarsområden" var inblandad i en sådan handling. I det fallet {när en handling innefattar särskilda ansvarsområden} skulle generalguvernören dock arbeta under statssekreterarens kontroll och ledning.

Dessutom var generalguvernören ansvarig för samordningen av arbetet mellan de två avdelningarna och för att uppmuntra gemensamma överläggningar mellan rådgivarna och ministrarna.

Den federala lagstiftande församlingen skulle bestå av två kamrar, nämligen delstatsrådet och den federala församlingen.

Statsrådet

Statsrådet skulle vara ett permanent överhus och en permanent institution där en tredjedel av medlemmarna skulle avgå vart tredje år. Det skulle bestå av 260 ledamöter, varav 156 skulle vara representanter för Brittiska Indien och 104 för de indiska staterna.

Företrädare för Brittiska Indien

De 150 av British Indiens 156 representanter skulle väljas på kommunal basis medan sex skulle nomineras av generalguvernören bland kvinnor, minoriteter och deprimerade klasser. De platser som var reserverade för hinduer, muslimer och sikher skulle fyllas genom direkta val, medan de platser som var reserverade för européer, angloindianer, indiska kristna och deprimerade klasser skulle fyllas genom indirekta val.

Företrädare för furstendömen

Fördelningen av platserna mellan delstaterna skedde på grundval av deras relativa betydelse och inte på grundval av befolkningsmängden. Företrädarna för de furstliga staterna skulle nomineras av de styrande.

Förbundsförsamlingen

Den federala församlingen var underhuset med en mandatperiod på fem år. Den skulle bestå av 375 ledamöter, varav 250 företrädare för Brittiska Indien och högst 125 ledamöter från furststaterna. De platser som var reserverade för furststaterna skulle fyllas av nominerade ledamöter, medan provinserna fick olika antal platser. Valet till den federala församlingen skulle ske indirekt. Församlingen hade en mandatperiod på fem år, men kunde upplösas tidigare.

Det mest anmärkningsvärda i lagen var provinsernas självstyre. I och med avskaffandet av dyarkin i provinserna överlämnades hela provinsförvaltningen till ansvariga ministrar som kontrollerades och avsattes av provinsernas lagstiftande församlingar.

Provinsiellt självstyre innebär två saker. För det första var provinsregeringarna helt och hållet ansvariga inför provinsernas lagstiftande församlingar och för det andra var provinserna fria från yttre kontroll och inblandning i ett stort antal frågor. På det provinsiella området innebar 1935 års lag således ett grundläggande avsteg från 1919 års lag.

Lagen fördelade befogenheterna mellan centrum och provinser i form av tre listor - federal lista (för centrum, med 59 punkter), provinsiell lista (för provinser, med 54 punkter) och gemensam lista (för båda, med 36 punkter). Vicekonungen fick kvarstående befogenheter.

Den grad av autonomi som infördes på provinsnivå var föremål för viktiga begränsningar: provinsguvernörerna behöll viktiga reservbefogenheter och de brittiska myndigheterna behöll också rätten att avbryta det ansvariga styret.

Ett kontroversiellt inslag i 1935 års lag om Indiens regering var de skyddsåtgärder och reservationer som lagen innehöll och som skulle fungera som kontroller och begränsningar av sådana oönskade tendenser som skulle kunna leda till att den ansvariga regeringen i Indien misslyckades. Man hävdade att dessa skyddsåtgärder och reservationer var nödvändiga för landets intressen. De infördes antingen för den indiska regeringens eller för delstaternas utövande av befogenheter.

Principen om gemensamma valkretsar utvidgades också till att omfatta kvinnor och arbetare från de lägre klasserna (de schemalagda kasterna).

I 1935 års lag om Indiens regering föreskrevs att en federal domstol skulle inrättas för att tolka lagen och avgöra tvister som rör federala frågor. Den föreskrev att de federala domstolarna skulle bestå av en chefsdomare och högst sex domare.

Den federala domstolen fick exklusiv behörighet att avgöra tvister mellan centrumet och de ingående enheterna. Det finns bestämmelser om överklagande från High Courts till Federal Court och från Federal Court till Privy Council. Den federala domstolen var också behörig att bevilja särskilt tillstånd att överklaga och för sådana överklaganden krävdes ett intyg från High Court.

Den avskaffade Indiens råd, som inrättades genom lagen om Indiens regering från 1858. Statssekreteraren för Indien fick i stället ett team av rådgivare.

Genom lagen förlängdes rätten att utöva rösträtt. Genom denna lag infördes för första gången direkta val. Ungefär 10 % av den totala befolkningen fick rösträtt.

Genom den indiska regeringens lag från 1935 överlämnades kontrollen över järnvägen till en ny myndighet, Federal Railway Authority, som hade sju ledamöter och var fri från kontroll av ministrar och rådmän. Medlemmarna i denna myndighet rapporterade direkt till generalguvernören. Tanken var att försäkra de brittiska intressenterna i järnvägarna om att deras investeringar var säkra.

Den partiella omorganisationen av provinserna innebar att Sind separerades från Bombay, att Bihar och Orissa delades upp i separata provinser, att Burma helt separerades från Indien, att Aden avskiljdes från Indien och etablerades som en separat koloni.

I lagen om Indiens regering från 1935 ingick en federation av de brittiska indiska provinserna och indiska delstaterna. Men för Burma fanns det en separat uppsättning händelser. Burma föreslogs bli avskilt i enlighet med rekommendationen från den indiska statliga (Simon-kommissionen) vars förslag i princip accepterades av regeringen. Följaktligen hölls en rundabordskonferens om Burma i London 1932. År 1935 antogs Burma Act och Burma delades faktiskt 1937. Genom 1935 års lag om Indiens regering inrättades också ett nytt Burmakontor, som förberedelse för att Burma skulle bli en separat koloni, men samma statssekreterare ledde båda departementen och kallades statssekreterare för Indien och Burma. Den första statssekreteraren för Indien och Burma var Lord Dundas.

Förslaget om att bilda en indisk federation blev inte verklighet eftersom det i lagen föreslogs att federationen skulle kunna bildas endast om lika många furststater (som hade fått möjlighet att ansluta sig eller inte) hade rätt till hälften av delstaternas platser i överhuset i den federala lagstiftaren. På grund av detta fortsatte centralregeringen i Indien att styras av bestämmelserna i 1919 års lag (Montague-Chelmsford-reformerna), men vissa delar av 1935 års lag om Indiens regering trädde i kraft, till exempel: den federala banken (Indiens centralbank) och den federala domstolen inrättades 1935 respektive 1937. Andra delar av lagen, särskilt autonomi för provinserna, trädde i kraft den 1 april 1937. De första valen enligt lagen hölls också 1937.

Simon-kommissionen hade 1929 lovat att Indien skulle få "dominionstatus", men den fick inte denna status genom lagen om Indiens regering. Denna lag, genom att tillhandahålla separata valkretsar för hinduer, muslimer, sikher, européer, angloindianer, indiska kristna etc., visade sig vara ytterligare ett instrument för att sönderdela Indien. Den var alltför hindrande och Nehru kallade den "alla bromsar, ingen motor".