Hatikvah (hebreiska: התקווה, romaniserat: HaTikvah) är en judisk folksång och fungerar som Israels nationalsång. Sången uttrycker det judiska folkets långa hopp om att återvända till sitt historiska hemland och att återfå frihet och suveränitet efter århundraden av fördrivning.

Ursprung

Texten till Hatikvah bygger på en dikt med titeln תקותנו (Tikvatenu, "Vårt hopp") skriven av poeten Naphtali Herz Imber (1856–1909). Imber skrev dikten i slutet av 1800‑talet (ofta angivet till omkring 1878) och den spreds snabbt bland judiska kretsar i Europa och i Palestina under den tidiga sioniströrelsens uppvaknande. I den officiella nationalsången används huvudsakligen den första strofen och refrängen ur Imbers originaldikt.

Musiken

Melodin som idag förknippas med Hatikvah tillskrivs ofta Samuel (Shmuel) Cohen, som anpassade en folkmelodi han hört i sin hembygd till Imbers text. Melodins ursprung är folkligt och kan spåras till östeuropeiska/medelhavs‑folktraditioner; musikvetare har pekat på likheter med flera gamla melodiska teman som cirkulerade i Europa. Melodin är i moll, vilket ger sången en melankolisk och längtansfull karaktär — något som står i samklang med textens tema om längtan och hopp.

Texten (hebreiska originalet och svensk översättning)

Här följer den etablerade formen av texten som används som nationalsång. Originalet i hebreiska rimmar och uttrycker ett tvåtusenårigt hopp; översättningen nedan försöker återge innebörden på svenska.

כּל עוֹד בַּלֵּבָב פְּנִימָה
נֶפֶשׁ יְהוּדִי הוֹמִיָּה
וּלְפַאֲתֵי מִזְרָח קַדִּימָה
עַיִן לְצִיּוֹן צוֹפִיָּה

עוֹד לֹא אָבְדָה תִּקְוָתֵנוּ
הַתִּקְוָה בַּת שְׁנֵי אֲלָפִים
לִהְיוֹת עַם חָפְשִׁי בְּאַרְצֵנוּ
אֶרֶץ צִיּוֹן וִירוּשָׁלַיִם

Svensk översättning (fri, rad‑för‑rad):
Så länge i innersta hjärtat
en jude har en själ som längtar,
och österut, mot österns stränder,
ögat mot Sion blickar framåt—

Ännu har inte vårt hopp gått förlorat—
hoppet, tvåtusen år gammalt—
att vara ett fritt folk i vårt land,
landet Sion och Jerusalem.

Betydelse och användning

  • Sionistisk symbol: Under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet antogs Hatikvah av den växande sioniströrelsen som ett uttryck för nationell längtan och enhet. Sången sjöngs vid möten, demonstrationer och ceremonier.
  • Statlig användning: När staten Israel utropades 1948 användes Hatikvah de facto som nationalsång. Den har sedan dess spelats vid statsceremonier, sportevenemang och officiella sammankomster. Frågor om formell lagstiftning kring nationalsångens status har diskuterats, men i praktiken är Hatikvah den etablerade nationalsången.
  • Kulturell laddning: För många judar i världen är sången en stark symbol för överlevnad, hemkomst och nationell identitet. För andra grupper — särskilt arabiska medborgare i Israel och personer som inte identifierar sig med sionistiska ideal — kan sången uppfattas som exkluderande, vilket har lett till debatt och diskussion om identitet och inkludering.

Tolkningar och kontroverser

Hatikvah rymmer både hopp och smärta: den utgår från en känsla av förlust men blickar mot ett framtida återupprättande. Det är därför melodiens mollton passar textens tema. Samtidigt har sångens entydiga nationella budskap och dess koppling till sionismen lett till att den vid olika tillfällen blivit föremål för politiska och kulturella debatter i Israel och i den judiska diasporan.

Avslutande kommentarer

Hatikvah är mer än en hymn: den är ett historiskt dokument och en känslomässig uttrycksform för en lång nationell längtan. Trots olika uppfattningar om dess innebörd fortsätter sången att spela en central roll i Israels offentliga liv och i den judiska kulturarvet världen över.

Notering: Judisk musikhistoria och traditioner är mångfacetterade och inkluderar influenser från många länder, bland andra från Spanien (sefaradisk tradition) såväl som östeuropeiska och medelhavsområdets melodier.