Indiska upproret av 1857

Orsakerna till myteriet är svåra att fastställa och har diskuterats mycket. Före upproret fanns det 50 000 brittiska trupper och 300 000 sepoyer som tjänstgjorde i Ostindiska kompaniets militär.

Styrkorna delades upp i tre presidentarméer: Bombay, Madras och Bengalen. Sammansättningen av dessa arméer varierade från region till region.

Den bengaliska armén rekryterade högre kaster, såsom Rajputs och Bhumihar-brahmaner. De minskade rekryteringen av lägre kaster år 1855. Madrasarmén och Bombayarmén var däremot "mer lokaliserade, kastneutrala arméer" som "inte föredrog män med hög kasttillhörighet". De högre kasternas dominans i den bengaliska armén har delvis fått skulden för de inledande myterierna som ledde till upproret.

Det skedde vissa förändringar i villkoren för deras tjänster, vilket kan ha skapat missnöje. I takt med att Ostindiska kompaniet expanderade förväntades soldaterna nu tjänstgöra i mindre välkända områden, till exempel i Burma, och de fick också klara sig utan den ersättning för "utlandstjänst" som de tidigare hade fått. Ett annat ekonomiskt missnöje berodde på lagen om allmän tjänstgöring, som nekade pensionerade sepoyer en pension. Detta gällde endast för nya rekryter, men äldre sepoys misstänkte att det kanske inte skulle gälla för dem som redan var i tjänst. Dessutom fick den bengaliska armén mindre betalt än Madras- och Bombayarméerna, vilket ökade deras rädsla för pensioner.

Flampunkt

Den omedelbara händelsen som gjorde sepoyerna arga var ammunitionen till de nya gevären som de var tvungna att använda, Enfield-gevären. Patronerna som användes i de nya gevären måste bäras upp. Muslimerna blev arga eftersom de trodde att papperspatronerna innehöll grisfett. Detta berodde på att muslimerna anser att grisar är orena. De hinduiska soldaterna var arga eftersom de trodde att patronerna innehöll kosfett. Den 27 januari beordrade överste Richard Birch att inga patroner skulle ha fett på sig och att sepoyer kunde smörja dem med vad de ville.

Under 1850-talet fortsatte de brittiska härskarna att med våld ta vissa regioner som styrdes av indier och gjorde dessa regioner (till exempel kungariket Agra och Oudh, en del av den nuvarande indiska delstaten Uttar Pradesh, som beslagtogs 1856) till en del av det brittiska kungadömet. Lord Dalhousie var generalguvernören som beslutade att göra detta, vilket stred mot hinduiska sedvänjor. De respekterade inte Indiens gamla kungahus, som mogalerna (nominellt Indiens kejsare) och peshwas (de mäktigaste av Maratha-härskarna, ledare för Maratha-konfederationen).

Upproret bröt ut när en soldat vid namn Mangal Pandey attackerade en brittisk sergeant och skadade en adjutant när hans regemente befann sig i Barrackpore. General Hearsey beordrade en annan indisk soldat att arrestera Mangal Pandey men han vägrade. Senare arresterade britterna Mangal Pandey och den andra indiska soldaten. Britterna dödade båda genom att hänga dem eftersom det de hade gjort ansågs vara förräderi. Alla andra soldater i det regementet förlorade sina platser i armén. Den 10 maj 1857 bröt kavalleritrupperna leden när de gjorde en parad i Meerut. De befriade soldaterna i det tredje regementet och de rörde sig mot Delhi. Snart anslöt sig många indier från norra Indien till dessa soldater. De gick in i Delhifortet där Bahadur Shah II, mogulkejsaren, bodde och bad honom att bli ledare för upproret. Han gick motvilligt med på det. Mycket snart spred sig revolten över hela norra Indien. Viktiga indiska ledare från kungafamiljer anslöt sig till upproret och började slåss mot britterna på flera platser. De omfattade bland annat följande: Ahmed Ullah, en rådgivare till den före detta kungen av Oudh, Nana Saheb, hans brorson Rao Saheb och hans anhängare Tantia Tope och Rani Lakshmibai, Rani av Jhansi, Kunwar Singh, Rajputhövdingen i Jagadishpur i Bihar, och Firuz Saha, en släkting till mogulkejsaren Bahadur Shah.

I början var britterna långsamma att reagera. Sedan agerade de mycket snabbt med tunga styrkor. De förde sina regementen från Krimkriget till Indien. De omdirigerade också många regementen som var på väg till Kina till Indien. De brittiska styrkorna nådde Delhi och omringade staden från den 1 juli 1857 till den 31 augusti 1857. Så småningom utbröt strider från gata till gata mellan de brittiska trupperna och indierna. Till slut tog de kontroll över Delhi. Massakern i Kanpur (juli 1857) och belägringen av Lucknow (juni-november 1857) var också mycket viktiga.

Det sista viktiga slaget ägde rum i Gwalior (nu i Madhya Pradesh) i juni 1858, där Rani av Jhansi dödades. Några dagar senare återtog britterna fästningen Gwalior. Därmed hade britterna praktiskt taget undertryckt upproret. Vissa gerillastrider på många platser fortsatte dock fram till början av 1859 då Tantia Tope tillfångatogs och avrättades i april 1859.

Upproret var en mycket viktig händelse i det moderna Indiens historia. Förenade kungarikets parlament drog tillbaka det brittiska Ostindiska kompaniets rätt att styra Indien i november 1858. Förenade kungariket började styra Indien direkt genom sin representant som kallas generalguvernör. Det gjorde Indien till en del av det brittiska imperiet. Det lovade "Indiens furstar, hövdingar och folk" likabehandling enligt brittisk lag. År 1877 tog drottning Victoria titeln kejsarinna av Indien och vicekungen av Indien styrde Indien åt henne.

Britterna skickade ut Bahadur Shah II, den siste mogulkejsaren, från Indien och höll honom kvar i Yangon (då Rangoon) i Burma där han dog 1862. Mughal-dynastin, som hade styrt Indien i cirka fyrahundra år, upphörde i och med hans död.

Britterna vidtog också många åtgärder för att anställa medlemmar av indiska högre kaster och härskare i regeringen. De började anställa indier i den offentliga förvaltningen, men på lägre nivåer. De slutade att ta mark från de kvarvarande prinsarna och härskarna i Indien. De slutade att lägga sig i religiösa frågor. De ökade antalet brittiska soldater och tillät endast brittiska soldater att hantera artilleri.

I England fokuserade tidningarna på våldet i myteriet. Charles Dickens skrev att de (engelsmännen) borde hämnas i sin novell The perils of certain English prisoners från 1857.

1857

• 10 maj - SVIS 9G startdatum för revolten som utvecklades till en myteri.
• Maj - efter myteriet i Meerut utbrott i Delhi, Ferozepur, Bombay, Aligarh, Mainpuri, Etawah, Bulundshah, Nasirabad, Bareilly, Moradabad, Shahjahanpur och på andra platser; sepoyer avväpnas i Lahore, Agra, Lucknow, Peshawar och Mardan; Delhis fältstyrka rycker fram till Karnaul; den brittiske överbefälhavaren general Anson dör.
• Juni - myteri i Sitapur, Hansi, Hissar, Azamgarh, Gorakhpur och Nimach; myteri i Gwalior, Bharatpur och Jhansi; myteri i Kanpur, följt av belägring av européerna (4-25 juni) och en massaker; myteri i Banaras förhindras; myteri i Jewanpur, Allahabad, Jullundur, Phillaur, Nowgong, Rhoni, Fatehgarh, Aurangabad (Deccan), Fatehpur och Jubbulpur; Indiska enheter avväpnas med våld i Nagpur och Barrackpur; myteri i Faizabad, Sultanpur och Lucknow; ordningen återställs i Lucknow men distriktet förblir oroligt (européer tar skydd i residenset); brittiskt nederlag vid Chinhat (30 juni) nära Lucknow; belägringen av Lucknow inleds. Andra händelser i juni: Slaget vid Badli-ki-Serai (8 juni); Delhi Field Force tar ställning på åsen och inleder operationer mot Delhi; ytterligare spridning av revolten genom Ganges-slätten, Rajputana och Centralindien.
• Juli - Myterier i Indore och Mhow, Auggur, Jhelum, Saugor, Sialkot, Dinapur och Agra; belägringen av residenset i Lucknow fortsätter under juli; operationerna mot Delhi fortsätter under juli; general Barnard, befälhavare i Delhi, dör (5 juli); General Havelocks styrka rycker fram från Allahabad för att hjälpa Kanpur och anländer den 17, en dag för sent för att rädda de som massakrerades där; avväpning av indiska enheter i Rawalpindi; myterister från Sialkot besegrade vid Trimmu Ghat (16 juli).
• Augusti - Myterier i Kolhapur (Bombay Presidency), Poonamali (nära Madras), Jubbulpur, Bhopawar (nära Indore) och Mian Mir (nära Lahore); upproret sprider sig till Saugor- och Narbada-distrikten. Dessutom: avväpning av indiska enheter i Berhampur (1 augusti); belägringen av Lucknow-residenset fortsätter och Havelocks första försök till befrielse misslyckas.
• September - Ett utbrott i Karachi misslyckas (14 september); ytterligare utbrott i Saugor- och Narbada-distrikten; belägringen av Saugor inleds; staden Delhi attackeras och intas av britterna (14-20 september); Lucknow-residenset avlöses av Havelock och Outram (25 september), men en ny belägring av den förstärkta garnisonen inleds.
• Oktober - Myteri i Bhogalpur (nära Dinapur); oroligheter i Bihar, norra Bengalen och Assam; myteri i Bombay förhindras (15 oktober); revolt i Kotah State (15 oktober).
• November - Sir Colin Campbell befriar Lucknow (17 november); garnisonen evakueras och staden och residenset överges tillfälligt; nederlag för general Windham utanför Kanpur (28 november).
• December - Det avgörande slaget vid Kanpur (6 december); Rao Sahibs och Tatya Topes arméer slås ut av Sir Colin Campbell; fälttåg i Doab; erövring av Fatehgarh.

1858

• Januari - General Sir Hugh Rose inleder kampanjen i Centralindien; Sir Colin Campbell inleder kampanjen för att återta Lucknow.
• Februari - General Rose avlöser Saugor; Campbells armé i Oudh samlas på vägen Kanpur-Lucknow för att invänta Jang Bahadurs gurkhaarmé från Nepal.
• Mars - Lucknow återtas den 21 mars; kampanjen i Centralindien fortsätter.
• April - Slaget vid Betwa; den närbelägna staden Jhansi stormas och intas (3-6 april); Azamgarh återerövras; framryckning mot Kalpi (25 april); Campbell börjar återerövra Rohilkhand; Koer Singh leder ett uppror i Bihar; efter sitt nederlag dör han av sina sår.
• Maj - Slaget vid Bareilly och återtagandet av det, slaget vid Kunch, återtagandet av Jagdispur, återtagandet av Kalpi, slaget vid Mohamdi (24 maj) och slutet på motståndet i Rohilkhand, rebellerna börjar ett gerillakrig i djungeln, Tatya Tope och Rani of Jhansi utanför Gwalior.
• Juni - Gwaliors armé deserterar till rebellerna och Tatya Tope och Rani of Jhansi intar Gwalior; general Rose marscherar från Kalpi till Gwalior och anländer den 16:e; nästa dag utkämpas slaget vid Kotah-i-Serai och den 19:e slaget vid Gwalior; Gwalior-fästningen återerövras; under juni undertrycks gerillastyrkorna i Oudh, Bihar och längs Nepals gräns.
• Juli-december - förtryck av gerillan utom i Rajputana och Centralindien.

1859

• April - Rättegång (15 april) och avrättning (18 april) av Tatya Tope (Ramachandra Pandurang Tope), den sista tillfångatagna rebellledaren; slutet på det indiska upproret 1857.