Juliet (Uranusmåne) – fakta, upptäckt och egenskaper

Juliet är en inre måne till Uranus. Den upptäcktes på bilder tagna av Voyager 2 den 1986-01-03 och fick den provisoriska beteckningen S/1986 U 2. Den är uppkallad efter hjältinnan i William Shakespeares pjäs Romeo och Julia och brukar också kallas Uranus XI.

Upptäckt och namn

Juliet upptäcktes när Voyager 2 flög förbi Uranus och fotograferade planetsystemet. Som många av de mindre, inre månarna identifierades den först på rymdsondens bilder och fick senare ett officiellt namn enligt IAU:s namngivningskonventioner för Uranusmånar (figurer från Shakespeare och Pope).

Bana och relation till andra månar

Juliet ingår i den så kallade Portia‑gruppen, en samling små inre månar som också omfattar Bianca, Cressida, Desdemona, Portia, Rosalind, Cupido, Belinda och Perdita. Dessa månar har liknande banor (nära planeten, prograd) och liknande fotometriska egenskaper, vilket tyder på att de kan ha gemensamt ursprung eller liknande utveckling.

Fysiska egenskaper

Det man vet om Juliet är begränsat eftersom endast lågupplösta bilder och fotometri finns från Voyager 2 och följande observationer. Uppmätta värden inkluderar:

• Radie: ungefär 53 km (vilket motsvarar en diameter på cirka 106 km).
• Geometrisk albedo: cirka 0,08, vilket är mörkt (reflekterar bara en liten del av inkommande ljus).
• Axelförhållande: för Juliets prolata sfäroid anges ett förhållande mellan huvudaxlarna på cirka 0,5 ± 0,3, ett relativt starkt utsträckt formvärde.

Massan är inte direkt bestämd (för små månar är massbestämningar svåra utan observationer av banaavvikelser eller rymdsondsuppdrag). Utifrån albedo och likheter med andra inre månar antas kompositionen vara en blandning av vattenis och mörkt, stenigt material, vilket ger en relativt låg reflektion.

Rotation, form och yta

På Voyager 2‑bilderna framstår Juliet som ett utsträckt objekt där huvudaxeln pekar mot Uranus. Detta är typiskt för små inre månar som är tidvattenlåsta (synkront roterade) så att samma sida ständigt vetter mot planeten. Den utsträckta formen förklaras sannolikt av tidvattenpåverkan från Uranus. Ytan beskrivs som grå till färgen och utan tydliga karaktärer i de tillgängliga bilderna, vilket beror på bildkvaliteten och måns storlek.

Möjligt ursprung och dynamik

Eftersom Portia‑gruppens medlemmar har liknande banor och fotometri finns två huvudhypoteser: antingen bildades de av material kvar i en skiva runt Uranus tidigt i planetsystemets utveckling, eller så är de fragment från en kollision mellan större inre kroppar. De inre månarna är dynamiskt intressanta; tidvattenkrafter och gravitationella inverkan mellan månarna kan över långa tidsskalor leda till omloppsändringar och i vissa scenarier även kollisioner eller sammanslagningar.

Observationer och framtida möjligheter

Vår kunskap om Juliet bygger i huvudsak på Voyager 2:s bilder och senare fotometriska mätningar med jord- och rymdbaserade teleskop. Högupplösta bilder och spektrala data saknas fortfarande. Framtida observationer med avancerade teleskop (t.ex. rymdteleskop eller framtida rymdsonder till Uranus) skulle kunna ge bättre information om ytan, sammansättningen, formen och eventuella ring‑ eller dammstrukturer i området.

Sammanfattningsvis är Juliet en liten, mörk och utsträckt inre måne i Uranussystemet, medlem av Portia‑gruppen. Mycket återstår att lära om dess exakta egenskaper och historia tills bättre data blir tillgängliga.

Frågor och svar

F: Vad är Juliet?

F: När upptäcktes Juliet och hur?

Fråga: Varför heter Juliet Juliet?

F: Vilken grupp av månar tillhör Juliet?

F: Vad är känt om Juliet?

F: Vad är förhållandet mellan axlarna på Juliets prolat sfäroid?

F: Hur förhåller sig månarna i Portia-gruppen till varandra?

Sök med bokstav