Kungariket Sardinien var en monarki med rötter på den italienska ön Sardinien och med stor del av sin politiska styrka på fastlandet i nordvästra Italien. Namnet på italienska var Regno di Sardegna. Staten utvecklades från medeltida och tidigmodern tid, kom under aragonisk och senare spansk-habsburgsk överhöghet och hamnade slutligen under huset Savoyen, som regerade 1720–1861. Eftersom huset Savoyen också härskade över Piemonte kallades riket ofta för Sardinien–Piemonte. Under Savoyernas tid var Turin rikets administrativa centrum och huvudstad.

Kort historisk översikt

Den medeltida skapelsen av ett kungarike som formellt omfattade Sardinien brukar dateras till 1300‑talet. Under långa perioder stod Påvarna formellt som överhögheter, men i praktiken var ön föremål för maktkamp mellan olika italienska och iberiska makter. Under 1500‑ och 1600‑talen kom Sardinien att kontrolleras av Aragonien och senare av de spanska Habsburgarna.

Efter det stora omstöpningsåret för Europa kring War of the Spanish Succession (spanska tronföljdskriget) omfördelades många territorier genom diplomati och kongresser. Genom avtal i början av 1700‑talet bytte kungadömen och titlar ägare: efter olika utväxlingar erhöll huset Savoyen formellt kungatiteln över Sardinien 1720 och därmed den politiska enheten som kom att kallas Kungariket Sardinien.

Territorier och administration

  • Utgångspunkten var öarna Sardinien (och tidigare även delar av Korsika i olika perioder) samt dynastins fasta landområden på fastlandet: framför allt Piemonte (Piedmont), hertigdömet Savojen och från 1815 även områden kring Genua efter Wienkongressen.
  • Riket hade ofta komplexa relationer till påvedömet, som gjorde anspråk på överhöghet i delar av Italien, men i praktiken var kungamakten suverän i sina egna områden.
  • Administrationen var centraliserad i Turin, där landets regering, militära ledning och många reformer initierades.

Politik, lag och reformer

Huset Savoyen arbetade under 1700‑ och 1800‑talen med att modernisera staten: reformer i förvaltningen, militären och rättsväsendet genomfördes successivt. En viktig milstolpe var 1848 års konstitution, Statuto Albertino, utfärdad av kung Karl Albert (Carlo Alberto) — detta dokument blev senare Italiens första konstitution och användes även efter enandet.

Kultur, språk och ekonomi

Riket var flerspråkigt. På Sardinien talades olika sardiska språkvarieteter, på fastlandet fanns piemontesiska och italienska samt lokala dialekter. Ekonomin var varierad: jordbruket spelade stor roll på Sardinien, medan industrins och handelns centrum låg i Piemonte och i den liguriska hamnstaden Genua. Efter Wienkongressen stärktes rikets ställning som en moderniserande norditaliensk stat.

Roll i Italiens enande (Risorgimento)

Under 1800‑talet blev Kungariket Sardinien ledande kraft i den italienska nationalrörelsen. Under kung Viktor Emanuel II (Vittorio Emanuele II) och med statsman som Camillo Benso di Cavour som premiärminister genomförde riket diplomatiska och militära kampanjer som ledde till samling av stora delar av den italienska halvön. Viktiga steg var allianser med France i krig mot Österrike (1859), folkomröstningar och annekteringar i centrala och södra Italien, samt avtal som 1860 ledde till överlåtelsen av Savojen och Nice till Frankrike i utbyte mot fransk stöd för enandet.

Avgörande datum och händelser

  • Circa 1300‑tal: framväxten av en kungamakt knuten till Sardinien under iberiska kronor.
  • 1700–1720: omfördelningar efter spanska tronföljdskriget; husets Savoyen övertar kungatiteln över Sardinien 1720.
  • 1815: Wienkongressen bekräftar Savoyernas roll och ger bland annat möjligheter att stärka banden till Genua.
  • 1848: Statuto Albertino — konstitution som ger grund för liberala reformer.
  • 1859–1861: krig, diplomati och folkomröstningar leder till Italiens enande under Savoyernas kungavälde; 1861 förklaras Konungariket Italien och titeln "kung av Sardinien" uppgår i "kung av Italien".

Eftermäle

Kungariket Sardinien är historiskt betydelsefullt främst som kärnan i den process som ledde till Italiens enande. Under Savoyernas ledning moderniserades staten och byggdes upp en effektiv byråkrati och armé som kunde spela huvudrollen i Risorgimento. De juridiska och politiska institutioner som utvecklades i Sardinien–Piemonte, framför allt Statuto Albertino, formade det nya italienska kungariket som föddes 1861.