Påve – Katolska kyrkans överhuvud, biskop av Rom och Vatikanstatens statschef

Lär dig om påvens roll: Katolska kyrkans överhuvud, biskop av Rom och Vatikanens statschef—valet, historik, ex cathedra-principen och nuvarande påve Franciskus.

Den här artikeln handlar om påvar i allmänhet. För den nuvarande påven, se påve Franciskus.

Påven är den katolska kyrkans överhuvud. Hans officiella titel är biskop av Rom. Politiskt är han också Vatikanstatens statschef. Den nuvarande påven är påve Franciskus.

Påvarna väljs av kardinalerna i den katolska kyrkan. När de väl har valts innehar de posten tills de dör eller avgår. Vanligtvis avgår de dock inte; påven Benedictus XVI är den enda påven som avgått under de senaste 500 åren. En nyvald påve väljer ett regeringsnamn. Alla får veta detta nya namn när Habemus Papam läses upp. Den nuvarande påven (Franciskus) hette Jorge Bergoglio innan han blev påve.

Namnet påve kommer från det grekiska ordet pappas, som betyder "far". Katolikerna tror att påven är ofelbar när han gör uttalanden ex cathedra, dvs. officiella uttalanden om tro och moral, vilket innebär att Gud inte kommer att tillåta att hans anhängare blir vilseledda genom att låta deras ledare göra ett felaktigt uttalande. Endast två av påvens uttalanden har varit ex cathedra.

Påvarna reser idag till många länder runt om i världen för att predika. Påven är den enda person i världen som både leder kyrkan och regeringen. Liksom andra biskopar bär han en stor hatt som kallas mitra och håller en stav som kallas krumbuk.

Valet av påve — konklav och procedur

Påven väljs vid ett konklav av kardinaler som är under 80 år. Konklavet hålls i Sixtinska kapellet och är stängt för omvärlden (namnet kommer av latinets con clavis, "med nyckel"). Röstningen sker i flera omgångar tills en kandidat får två tredjedels majoritet. Resultatet meddelas traditionellt med rök: svart rök vid uteblivet val och vit rök när en ny påve har valts. Efter att en kandidat accepterat valet tar han ett nytt pannamn och tillkännages med formuläret Habemus Papam.

Titlar, adresser och symboler

Utöver titeln biskop av Rom används flera andra traditionella titlar som reflekterar påvens roll genom historien. Påven tilltalas ofta som Hans Helighet. Hans officiella residens är Apostoliska palatset i Vatikanstaten, även om modernare påvar (t.ex. Franciskus) valt att bo i enklare residens som Domus Sanctae Marthae.

Symboler för påvligt ämbete innefattar:

• Mitran och krumbukan — liturgiska tecken för en biskop.
• Påvliga vita dräkten — traditionellt i vitt.
• Påve Tiara (triregnum) — en tredelad krona som länge användes vid kroningar men inte längre är i praktisch bruk (Paul VI var den siste att bära den vid ceremoni, och senare påvar avstod från kroning till förmån för enkla installationsceremonier).
• Påvens vapen och fana — varje påve antar eget vapen som används i officiella sammanhang.

Ämbetsuppgifter och auktoritet

Påven har flera viktiga uppgifter inom kyrkan och i världspolitiken:

• Att bevara och undervisa i kyrkans lära — utfärda encyklikor, apostoliska brev, motu proprio med mera.
• Att utse kardinaler och biskopar, vilket påverkar kyrkans ledarskap över hela världen.
• Kallelsen av kyrkomöten och eventuella koncilier.
• Att förrätta kanoniseringar och helgonförklaringar.
• Som statschef för Vatikanstaten sköta statliga och diplomatiska frågor — Vatikanen upprätthåller diplomatiska förbindelser med många länder.

Lärodogmen om pavlig ofelbarhet definierades formellt vid Första Vatikankonciliet 1870 och gäller en mycket snäv situation: ett uttalande om tro eller moral där påven talar ex cathedra. Historiskt är två uttalanden som ofta räknas som ex cathedra definitionen av Marias obefläckade avlelse (Pius IX, 1854) och Marias himmelsfärd (Pius XII, 1950).

Historia och utveckling

Den katolska traditionen ser påven som Petri efterträdare — aposteln Petrus anses ha varit Roms första biskop. Genom århundradena utvecklades ämbetet från en lokalt betydelsefull biskopspost till en central ledning för västlig kristendom, med både andlig och politisk makt under olika epoker. Under medeltiden hade påvarna stor politisk inverkan; senare skiftade mycket av det världsliga styret till suveräna stater, och moderna påvar kombinerar idag religiöst ledarskap med rollen som ledare för en suverän mikrostat, Vatikanstaten.

Vatikanstaten och den internationella rollen

Påven är statschef för Vatikanstaten, en suverän stat som upprättades 1929 genom Lateranfördraget. Skiljelinjen görs mellan Vatikanstaten (en geografisk och politisk enhet) och Heliga stolen (Santa Sede), som är den juridiska och diplomatiska representationen för den katolska kyrkan i internationella relationer. Påven leder både den andliga institutionen och, i egenskap av statschef, Vatikanens diplomati och förvaltning.

Nutida förändringar, kritik och praxis

Under 1900- och 2000-talen har påvestolen mött krav på reformer och större transparens, särskilt i frågor som rör förvaltning och ansvarstagande i frågor om övergrepp och missbruk. Moderna påvar har också betonat interreligiös dialog, socialt engagemang och fattigdomsfrågor. Ett tydligt exempel på modern praxis var påve Benedictus XVI:s abdikation 2013 — den första i modern tid — som visade att ämbetet formellt kan lämnas även i nutid.

Sammanfattning

Påven är biskopen av Rom och överhuvud för den katolska kyrkan samt statschef för Vatikanstaten. Hans roll omfattar både andliga uppdrag — att undervisa och bevara kyrkans lära — och administrativa, diplomatiska och ceremoniella uppgifter. Valet sker genom kardinalernas konklav, och ämbetet är i princip livslångt om inte påven väljer att avgå. Pavlig ofelbarhet gäller endast i mycket specifika teologiska sammanhang, och få uttalanden har gjorts ex cathedra i kyrkans historia.

Frågor och svar

F: Vem är den nuvarande påven?

F: Hur väljs påvarna?

F: Vad händer när en ny påve väljs?

F: Vad betyder titeln "påve"?

F: Är det vanligt att påvar avgår?

F: Finns det några särskilda befogenheter i samband med att man är påve?

Sök med bokstav