Manipuri-dans

Laiharaoba

Den äldsta formen av dans finns i Lai Haraoba-festivalen. Ordet Lai betyder Gud, och ordet Haraoba betyder glädjefest. Laiharaoba betyder gudarnas festligheter. Festivalen pågår i allmänhet i en månad och hålls varje år i maj och juni. Maibi-samhället håller Laiharaoba-festivalen. Maibis är kvinnliga präster, även om det också finns några manliga präster. Det finns särskilda ritualer som maibis följer under festivalen. De dansar och dyrkar skogens gudar, som kallas Umang Lai. Det finns också hushållsgudar, till exempel Sanamahi eller Panthoibi. Alla dessa gudar dyrkas under Laiharaoba-festivalen. Maibis dansar och visar hur jorden och livet bildas. De använder 364 handrörelser för att visa detta. Under festivalen sjunger, dansar, spelar skådespelare, spelar på instrument och utövar sport. Ritualerna är förutbestämda och alla bybor deltar.

Det instrument som används i Laiharaoba kallas Pena. Det är ett mycket speciellt instrument från Manipur. Det spelas av Penakhongba, och melodin tros få Lai att somna eller väcka honom. Andra melodier spelas också för danserna. Historien om Khamba och Thoibi spelas här. De andra berättelserna har karaktärer som Nongpokningthou och Panthoibi. Dessa är i grunden kärlekshistorier. Karaktärerna identifieras ofta med de hinduiska gudarna Shiva och Parvati. Även om festivalen huvudsakligen bygger på naturdyrkan, har den enligt Manipuri-forskare inslag av tantriska kulter.

Kampsport

Den mycket populära kampsporten i Manipur, Thangpak, är också en del av festivalen, med uppvisningar av svärd- och spjutspel. Många av Thangpaks rörelser ingår också i Manipurs danser. Den populära Khujengleibi-rörelsen i dansen återfinns till exempel i svärdstekniken.

 

Vaishnavism

På 1700-talet kom Manipur under inflytande av Chaitanite Vaishnavism som var en gren av hinduismen. Vaishnavismen gjorde sitt intåg i Manipur under kung Charairongbas regeringstid. Under Raja Bhagyachandras styre blev den chaitanitiska vishnavismen en permanent del av Manipurs kultur. Rajaen anslöt sig till denna religion och hans undersåtar följde honom. Många delar av det dagliga livet förändrades medaishnavismen; ritualerna inomaishnavismen följdes mycket noga av samhället. Religionens gudar Krishna och Radha dyrkades och tempel byggdes över hela Manipur. Folket började dyrka gudarna med hjälp av dans. Det fanns två typer av dans som utvecklades under inflytande av denna religion: Samkirtana och Rasalila.

 

Samkirtana

Samkirtana är i grunden en manlig dansform där artisterna spelar instrument, sjunger och dansar. Den följer de linjer som Chaitanya Mahaprabhu visade i Samkirtana i Bengalen. I Manipur har den ett mycket rikt danselement tillsammans med sång och instrumentspel. Det är en energisk och akrobatisk dans. Huvudinstrumentet är en trumma av trä, Pung, som liknar den bengaliska lerkolonnen Khol. Ljuden varierar naturligtvis. Dansen med Pung, som kallas Pung Cholom, är en del av Samkirtana i Manipur. Cholom är en manlig dansform i Manipur. Namnet kommer troligen från ordet Chalan, som betyder rörelsesätt. Det finns också Kartal Cholom, där rörelserna är mer storslagna och följer ljudet och spelet av de stora cymbalerna, Kartalas. Sången, som kallas ishei, följer den bengaliska kirtana-stilen. Sångarna använder en darrande ton som är typisk för Manipuris sångstil. De talas (rytmiska mönster) som används har en enorm variation. Det finns 64 olika talas för Pung. Dessa rytmiska mönster används också i intressanta kombinationer. Dräkterna är vita, men turbanerna varierar med instrumentspelarna. Samkirtana framförs vid alla större tillfällen i samhället, såsom födelseceremonier, bröllop och begravningar. Den framförs till och med innan Rasalila börjar.

 
En "Pung Cholom" artist  

Rasalila

Rasalila i Manipur sägs vara en av höjdpunkterna i den indiska kulturen. Det är genom Rasalila som folket i Manipur når den högsta lyckan av dyrkan. Efter Srimadbhagavata, kärntexten i den Chaitanitiska Vaishnavismen, skrevs den första Rasalila Maharas år 1779. Berättelsen enligt Bhagavata framfördes i templet. En Rasamandali, en cirkulär dansplats, byggdes utanför templet och folk satt runt den för att titta på Rasalila. Detta sker fortfarande i Govindaji-templet bredvid kungapalatset. Framgången med denna Rasalila fick Raja Bhagyachandra (härskare från 1755 till 1789) att försöka komponera andra Rasalilas som Vasantarasa och Kunjarasa. Nityaras och Divarasa är senare utvecklingar av Rasalila. Framförandena av Maharasa, Vasantarasa och Kunjarasa är fasta under året, men Nityarasa kan framföras när som helst under året. Senare kungar fortsatte att utveckla och komponera danser. Raja Gambhir Singh (1781-1833) införde skådespeleri av berättelserna om barnet Krishna i Goparasa och Udukhalrasa. Raja Chandrakirtis (1831-1886) tid kan sägas vara guldåldern för utvecklingen av Manipuri-dansen.

Andra danser i Manipur uppförs under festivaler som Rathayatra, Holi och Kwakjatra. Alla dessa danser handlar om religiös hängivenhet. Sångerna som sjungs tillsammans med dessa danser talar om Krishna och Radhas ära. De viktigaste instrumenten är pung och flöjt.

Rasa Leela i Manipuri-dansstil.  

Teknik

Manipuri-dansen är förmodligen den mest graciösa av alla klassiska danser i Indien. Kroppen följer den 8:e vägen och fötterna rör sig lätt mot marken. Ansiktet har ett dämpat uttryck medan ögonen oftast uttrycker bhaktirasa eller känslan av hängivenhet. Det finns två stilar av denna dansform: tandava och lasya. I tandava har vi Cholom tandava som utförs av män och Krishna tandava, som är en motsvarighet till lasya-tekniken i Rasalila. Lasya är en mycket graciös stil i Manipur. Rabindranath Tagore använde denna teknik för de kvinnliga karaktärerna i sina dansdramer.

Den känslomässiga delen av denna dansform följer rasa-teorin enligt Vaishnava-texterna. Pancharasa - shanta, dasya, sakhya, vatsalya och madhura - är de viktigaste känslorna som denaishnavitiska manipuridansen bygger på.

Manipur skiljer sig från alla indiska klassiska danser genom sina vackra kostymer i Rasalila, som är en unik skapelse av folket i Manipur. Religion och konst har helt och hållet smält samman i dansen i Manipur. Än idag kan man inte identifiera Manipuri-dans utan att gudarna Krishna och Radha är närvarande.