Maria Stuarda – Donizettis opera: historia, handling och berömd konfrontation

Maria Stuarda — Donizettis mästerliga opera: historia, handling och den berömda konfrontationen mellan drottningarna som formade en operaklassiker.

Maria Stuarda är en italiensk opera i tre akter av Gaetano Donizetti, libretto av Giuseppe Bardari, efter Friedrich Schillers pjäs Maria Stuart. Den uruppfördes i Neapel den 18 oktober 1834 under namnet Buondelmonte på grund av censurproblem, och i sin ursprungliga version i Milano den 30 december 1835. Den är ett av Donizettis finaste verk och är känd för konfrontationsscenen mellan drottning Maria, drottning av Skottland och drottning Elizabeth I av England, som i verkligheten aldrig ägde rum.

Historia och komposition

Operan kom till under Donizettis mest produktiva period och ingår i den så kallade "Tudortrilogin" tillsammans med Anna Bolena och Roberto Devereux. Librettot av Giuseppe Bardari bygger på Schillers drama men friar till operans krav på musikalisk dramatik: handlingen kondenseras och scener omarbetas för sångliga set-pieces. Donizetti mötte censurproblem redan före uruppförandet; av rädsla för politiska reaktioner och för att dramat porträtterar regenters konflikter ändrades titeln vid första framförandet i Neapel, och flera scener censurerades eller omarbetades inför Milano-premiären.

Handling (kort synopsis)

Verket skildrar de politiska och personliga konflikterna mellan Maria Stuart, drottning av Skottland, och hennes kusin Elizabeth, drottning av England. Teman är makt, svartsjuka, lojalitet och öde. Handlingen kan sammanfattas i stora drag:

• Akt I: Maria återvänder till Skottland och blir inblandad i inre konflikter bland adeln. Hennes förhållande till Robert Dudley (Leicester) komplicerar läget och väcker Elizabeths misstankar.
• Akt II: Intrigerna runt Maria tätnar; hon anklagas för konspiration mot Elizabeth. Förtal, dubbelspel och politiska beräkningar leder till att Maria grips och ställs inför rätta.
• Akt III: Rättegången och domen leder till Marias dödsscen – temat om martyrskap och tragiskt öde kulminerar i en gripande final som avslutas med exekutionen.

Roller och rösttyper

• Maria Stuart – huvudsakligen sopran (krävande belcanto-roll med både lyriska och dramatiska passager)
• Elisabetta (Elizabeth I) – ofta sjungen av dramatisk sopran eller mezzosopran beroende på tolkning
• Leicester (Roberto) – tenor/ljus hjälteroll som står mellan de två drottningarna
• Flera stödroller och körpartier som driver det politiska dramat framåt

Musik och stil

Musiken är typiskt bel canto: elegant vocalism, melodisk rikedom och stora ensembler. Donizetti kombinerar vokala briljansscener med en alltmer dramatisk och känslomässig intensitet, vilket gör att operan ofta upplevs som ett av hans mest teatrala verk. Sångpartierna kräver både teknisk färdighet och starkt uttryck – särskilt i konfrontationsduetten och Marias sista scener.

Den berömda konfrontationen

Den direkta scenen mellan Maria och Elizabeth är operans mest omtalade ögonblick. I Schillers drama finns en sådan mötesplats som dramatisk konstruktion och Donizetti/Bardari behåller den som ett operadramatiskt crescendo. I verkligheten möttes aldrig de historiska personerna ansikte mot ansikte, vilket gör scenen till en fiktiv men mycket effektiv dramatisk uppfinning. Musikaliskt blir konfrontationen en prövning för sångarna: snabb replikkonst, intensiva känsloyttringar och stora arior/ensembler kräver både sångteknik och skådespel.

Censur, mottagande och eftermäle

Efter premiärerna drabbades Maria Stuarda av censur och klipp, vilket bidrog till att den spelades relativt sällan under slutet av 1800-talet. Under 1900-talet återupptäcktes verket som en viktig del av belcantorepertoaren, särskilt i samband med den allmänna renässansen för Donizetti och hans samtida. Idag betraktas operan som en höjdpunkt i 1800-talets italienska operaskatt och uppförs regelbundet på operahus världen över.

Varför verket är betydelsefullt

• Det förenar dramatisk intensitet med melodiös skönhet och vokal virtuositet.
• Konfrontationsscenen har blivit ett teater- och sångmässigt referensmoment för tolkare av de två huvudrollerna.
• Operan visar Donizettis förmåga att skriva mänskligt engagerande karaktärer och skapa scener med stark teatralitet, samtidigt som han håller fast vid belcanto-traditionen.

Maria Stuarda är därmed både en utmaning och belöning för sångare och publik: den erbjuder dramatiska konflikter, musikaliskt raffinemang och ett gripande slut som gör verket till en bestående del av operascenen.

Sök med bokstav