NGC 6302, även kallad insektsnebulosan eller fjärilsnebulosan, är en planetarisk nebulosa i stjärnbilden Skorpionen. Den ligger ungefär 3,4 tusen ljusår från jorden och är ett av de mest komplexa och ljusstarka exemplen på bipolära planetariska nebulosor.

Egenskaper och struktur

Spektrumet av NGC 6302 visar att dess centralstjärna är extremt het — yttemperaturen ligger på över 250 000 grader Celsius (≈250 000 K). En så hög temperatur gör att stjärnans strålning joniserar gasen i nebulosan kraftfullt, vilket ger upphov till starka emissionslinjer i synligt ljus och i det ultravioletta. De framträdande lobformade strukturerna, som gett nebulosan smeknamnet "fjärilsnebulosan" eller "insektsnebulosan", bildar en tydlig bipolär geometri med en mörk, tät skiva eller bälte i ekvatorialplanet som delar upp utflödena.

Den centrala stjärnan, en vit dvärg, upptäcktes först relativt nyligen i bilder tagna med den uppgraderade Wide Field Camera 3 på Hubble-rymdteleskopet. Observationer visar att den nu har en massa på cirka 0,64 solmassor. Stjärnan omges av en tät skiva av gas och stoft som blockerar direkt sikt i vissa riktningar och bidrar till den tydliga "midjan" hos nebulosan.

Bildning och utveckling

NGC 6302 är restprodukten efter att en tung stjärna lämnat det asymptotiska jättegrenstadiet (AGB). Under den senast skeden av sitt liv kastade stjärnan av sina yttre lager i kraftiga massutflöden. Kombinationen av en tät, roterande stoftskiva och riktade, snabba utflöden formade de karakteristiska bipolära lobernas utseende — ibland liknat vid ett timglas eller en fjäril.

Flera processer kan ha bidragit till dess form: rotation, magnetfält och eventuellt interaktion med en följeslagare (binär stjärna) som kan ha kanaliserat materialet till två motsatta riktningar. Infraröda observationer visar också att mycket stoft finns nära stjärnan och att stoftet absorberar synligt ljus och istället avger värmestrålning i infrarött.

Synlighet och observation

  • NGC 6302 ligger nära Vintergatans plan och är därför lättast att observera från södra halvklotet eller låga nordliga latituder.
  • I optiska bilder syns de utsträckta lobernas detaljer tydligt, bland annat skarpa kanter, knottriga strukturer och joniseringsväggar som markeras av starka emissionslinjer (t.ex. syre- och heliumlinjer).
  • Hubble-bilder och observationer i andra våglängder (infrarött, radio, röntgen) har avslöjat komplex interna strukturer i både gas och stoft, samt information om temperatur, sammansättning och utflödeshastigheter.

Vetenskaplig betydelse

NGC 6302 fungerar som ett viktigt laboratorieexempel för att studera slutskedet i medel- och tungstjärnors evolution, mekanismerna bakom formandet av bipolära nebulosor och stoftbildning nära döende stjärnor. Genom att jämföra bilder i olika våglängder kan forskare spåra hur material kastas ut, hur det kyls och hur joniseringsfronten rör sig genom gasen.

Sammanfattningsvis är NGC 6302 en spektakulär och vetenskapligt intressant planetarisk nebulosa — med en extremt het centralstjärna, en tät stoftskiva och dramatiska bipolära lobar som tillsammans ger oss viktig insikt i hur stjärnor liknande vår egen sol kan avsluta sina liv, även om progenitorn till NGC 6302 var betydligt tyngre än solen.